av SVEN HEILO
Ingvar Hellsing Lundqvist från Göteborg försökte flera gånger få sin roman ”Komponisten – eller att döda ett geni” om den österrikiske organisten och tonsättaren Hans Rott (1858–1884) utgiven i Sverige. Inget förlag var intresserat. Men han gav inte upp, utan fick idén att låta översätta delar av manuset till tyska och skicka det till olika förlag. Översättaren, Jürgen Vater, blev fascinerad av historien efter provläsningen och översatte hela manuset till tyska. Boken handlar om en ung och begåvad musiker, organist, cellist och kompositör, som av de regerande musikkoryféerna i Wien, Eduard Hanslick och Johannes Brahms, fått sin första symfoni så kritiskt nedsablad att han greps av förföljelsemani. Han kände sig jagad av Brahms, trodde att denne hade skickat ut agenter för att förgöra honom och blev till slut intagen på den psykiatriska kliniken i Wien, där han avled vid 26 års ålder. Först mer än hundra år senare har hans symfoni tagits upp och framförts och den tillhör numera standardrepertoaren. Det finns redan flera inspelningar och Rott inrangeras som en länk mellan Bruckner och Mahler.
Lundqvists bok presenterades i Österrikes ledande tv-kanal som ”veckans boktips” sista veckan i mars 2019. Såväl Kurier och Die Presse i Wien, som Die Zeit i Tyskland har publicerat positiva recensioner. Det är lite pinsamt att inget svenskt förlag velat ge ut den. Ett skäl till de svenska förlagens brist på intresse kan ha varit att man inte trodde att svensk publik kände till de oförsonliga motsättningar som rådde i Wiens musikliv under 1800-talets sista decennier mellan konservativa och regel- och formbundna klassiker som Johannes Brahms och Eduard Hanslick, den dominerande kritikern i den främsta liberala tidningen Neue freie Presse, och den så kallade ”nytyska skolan”, som representerades av Franz Liszt, Anton Bruckner och – Richard Wagner. De konservativa ville inte veta av förnyelse, allra minst om den bröt mot de vedertagna och nedärvda klassiska formerna från Haydn, Mozart och Beethoven.
Anton Bruckner (1824–1896) växte upp i hägnet av augustinklostret Sankt Florian i Oberösterreich, där han fick hela sin grundläggande musikutbildning. Efter några hundår ute på landet som folkskollärare och kantor, blev han sedermera domkyrkoorganist i Linz och verkade där i många år och hamnade till slut i Wien, där han fick en tjänst på konservatoriet som lärare i orgelspel. Han ansågs vara Österrikes största orgelvirtuos. Under alla år skrev han oförtrutet körverk och symfonier och till slut fick han en tjänst vid universitetet, trots ihärdigt motstånd och intriger från Hanslick. Vid det laget hade han hunnit ådra sig de konservativas oförsonliga hat och hans symfonier blev ratade av Wienerfilharmonikerna ända tills de började slå igenom i utlandet.
Som lärare var han mycket populär bland studenterna för sin humoristiska och okonventionella undervisningsstil, skurrila skämt och sin lantliga dialekt. De åtföljde honom på hans sena kvällssittningar med rikligt intag av öl, skämt och diskussioner och de bildade applådgrupper när hans verk någon gång uppfördes. Med tanke på refuseringen av Ingvar Hellsing Lundqvists bok av svenska förlag kan man erinra sig Bruckners dråpliga replik till det välkända musikförlaget Breitkopf & Härtel i Berlin, när de refuserat ett av hans verk: Ach, ich bitt’ Sie gar schön, Sie drucken so viel Dreck, da können S’ den Mist aa’ noch nehmen (Snälla ni, ni trycker så mycket skit, då kan ni väl ta lite dynga också).
Hans Rott, som var en av Bruckners favoritelever, innehade en tid tjänst som organist i Piaristenkirche, den kyrka vid vars orgel Bruckner hade förbluffat den examensnämnd som samlats för att höra hans provspelning för att få tjänsten vid konservatoriet. Lundqvist har förtjänstfullt skildrat Rotts tid i Piaristenkirche, låt vara att han framställer prästerna som vitklädda munkar vilket de inte är. Piaristerna är en ordensgemenskap av präster, som ursprungligen hade som huvuduppgift att driva skolor för mindre bemedlade pojkar och ännu driver välrenommerade gymnasier, bland annat i Wien. Här hade man kunnat önska sig lite mera research från författarens sida. För närvarande håller man för övrigt på med en insamling för att renovera den berömda orgeln.
En romanförfattare har givetvis fria händer att handskas med sitt stoff, varför man kan överse med en del episoder som är direkt felaktiga. Bruckners överbringande av sin tredje symfoni till den avgudade Wagner skedde inte vid en utflykt av Bruckner och hans elever till festspelen i Bayreuth. Det skedde vid en helt privat resa, varvid Bruckner lämnade partituren till såväl andra som tredje symfonin för påseende. När han sedan inbjöds på supé till Wagner, som gärna mottog dedikationen, undfägnades han med många sejdlar bayerskt öl och blev så besoffen att han efteråt inte mindes om det var andra eller tredje symfonin Wagner hade valt. Han var tvungen att nästa morgon sända ett skriftligt bud till mästaren och fråga om det var ”Symfonie in D moll, wo die Trompete das Thema beginnt” (symfonin i d-moll, där trumpteten inleder temat) som valts. Svaret kom prompt: ”Ja, ja, herzlichen Gruß! (Ja, ja, hjärtliga hälsningar) Richard Wagner.”
Hellsing Lundqvist skildrar mötet med Brahms, Karl Goldmark och Eduard Hanslick, som skall avgöra hans stipendieansökan med hans nya symfoni som underlag, på ett spännande sätt. Det är romanens egentliga höjdpunkt och leder till unge Rotts nervsammanbrott. Skildringen av hans gradvisa nedsjunkande i paranoia är skakande, en studie i psykiskt sönderfall. Han beläggs med handklovar efter ett uppträde på tåget mot Mühlhausen, där han hoppats få en tjänst som körledare och kapellmästare och undkomma Brahms utsända agenter (märkligt nog har den tyske översättaren missat stavningen av Mühlhausen i Elsass). Han förs med våld tillbaka till Wien och ”Niederösterreichischen Landesirrananstalt am Brünnlfeld in Wien-Alsergrund”, där han inhyses.
Läkarna i Wien under senare delen av 1800-talet hade en cynisk syn på patienterna: ”terapeutisk nihilism”. Huvudsaken var inte att bota patienter, utan studera dem och sjukdomen som sådan. Blev de botade, var det väl bra, medan det inte var läkarnas huvudsyfte. Patienterna var främst studieobjekt för diagnostik. I boken The Austrian Mind av William M. Johnston får man en skrämmande bild av den ”sjukvård” som erbjöds patienterna på Allgemeines Krankenhaus, som sjukhuset fortfarande heter. Det tog lång tid innan man till exempel accepterade Ignaz Semmelweiss teori om barnsängsfeber. Unga läkarkandidater kunde gå direkt från dissektioner utan att ha tvättat händerna, till förlossningsavdelningen och förlösa födande kvinnor, med otaliga fall av barnsängsfeber som följd. Lundqvists bok är en skakande skildring av miljön och unge Rotts gradvisa psykiska sönderfall. Någon ”vård” i modern bemärkelse var det inte fråga om. Det är skickligt av författaren att ha lyckats smyga in en glimt av den unge Sigmund Freud: en av läkarna frågar nämligen Rott om hans drömmar. Ingen författare av en litterär skildring av Wien vid denna tid torde kunna låta bli att få in Freud på ett hörn.
Det hade varit intressant för mig, som inte är litteratur- utan musikvetare, att se den svenska grundtexten, ty den tyske översättaren har bland annat gjort sig skyldig till ett överdrivet bruk av utropstecken, ett stildrag som erinrar om en del tyska författare även i dag och känns aningen konstlat.
Sven Heilo är fil. kand. i historia vid Lunds universitet och översättare.
Ur Signum nr 1/2020, s. 59–61.