av STEN HIDAL
Om kyrkofadern Hieronymus (347–420) brukar vara bekant att han översatte Bibeln till latin – den översättning som blev känd under namnet Vulgata – och att han kunde hebreiska. Inte så många vet att han hade ett stort teologiskt författarskap därutöver. Om dessa teologiska skrifter har vi nu fått en välskriven lundensisk doktorsavhandling, som bör få många läsare.
Att teologin står i centrum betyder inte att Hieronymus bibelkommentarer försummas. Det är i hög grad där som hans åskådning i olika frågor kan utläsas. Hieronymus var inte bara en mycket produktiv författare, han var dessutom en polemiker och satiriker som det nog inte var behagligt att bli ovän med.
Men först något om metoden. Hieronymus har blivit känd för att vara en oförsonlig motståndare till en annan fornkyrklig teolog, Origenes. Han deltog med iver i den första stora striden om Origenes och i nästan alla uppslagsverk beskrivs han som en ledande antiorigenist. Efter Pålssons avhandling måste detta revideras. Genom att arbeta med begreppet ”retorisk strategi” visar hon nämligen, att Hieronymus medvetet bygger upp en bild av Origenes som skall få honom själv att framstå som den kyrkliga renlärighetens store försvarare. Men i verkligheten var kyrkofadern under hela sitt liv i hög grad beroende av Origenes. Som Pålsson skriver: ”What Jerome does, by ways of polemics, is to make those who are actually similar to himself appear to be utterly different.”
Att Hieronymus i början av sin bana var påverkad av den store alexandrinaren har ingen förnekat. Vad författaren visar är att detta beroende fortsatte livet ut. Hieronymus ville inget hellre än framstå som antiorigenist, men var i grund och botten djupt påverkad av Origenes.
Mot detta skulle kunna invändas, att det för en bibelorienterad teolog som Hieronymus nästan inte gick att undvika påverkan från Origenes, även om han hade velat det. Bibeln och Origenes hängde intimt samman vid denna tid, särskilt i östkyrkan, och det var först med Augustinus som en ny storhet på den teologiska scenen framträdde.
Katarina Pålsson väljer att undersöka vår kyrkofaders agerande i de tre stora strider han var involverad i: den jovinianska, den origenistiska och den pelagianska. Alla tre gällde dock i grunden ställningen till Origenes. Jovinianus var en munk i Rom, som hade lämnat det radikalt asketiska program som företräddes av Hieronymus och som nu lärde att alla kristna var likställda genom dopet. Detta stred mot den orientaliska asketismen och ledde också till angrepp från Hieronymus, enligt vilken det råder en hierarki i kyrkan som inte beror på olika vigningar utan den grad av askes man uppnått och som fortsätter in i livet efter detta.
Det som författaren särskilt har valt att analysera är hur striden om origenismen tar sig uttryck i inställningen till eskatologin. Origenes blev känd för att lära alltings återställelse eller apokatastasis. Detta blev särskilt aktuellt i den andra stora konflikten, och det visar sig att Hieronymus även här står nära Origenes. Dock menar han att djävulen inte kommer att bli frälst.
I striden om pelagianismen aktualiseras främst den fria viljan. Hieronymus håller med Pelagius om att människan har en fri vilja och att hon i goda gärningar skall kämpa mot sina lidelser, men han betonar starkare än denne de begränsningar som den fria viljan har. Där står han närmare Augustinus.
Den stora behållningen av denna avhandling är att läsaren blir medveten om hur riskabla dogmhistoriska etiketter är. Vad menas med ”origenist” och ”antiorigenist”? Här har Pålsson gjort ett betydande uppröjningsarbete. Man skall dock vara medveten om att hela läroutvecklingen i fornkyrkan inte kan beskrivas som retoriska strategier. I varje fall får vi hoppas att martyrerna inte ljöt sitt blod för endast något retoriskt.
Ett annat frågetecken rör bruket av ”hierarkisk”. Det är helt riktigt att både Origenes och Hieronymus stod kritiska inför det kyrkliga ämbetet – båda var dock präster. När författaren skriver att Hieronymus argumenterade mot att en rituell akt som vigning eller dop skulle ”med nödvändighet” förändra en person, så kan det äga sin riktighet om därmed avses en etisk förbättring. Däremot ansåg han säkerligen att personen i fråga fick en ny ontologisk ställning i kyrkan och att den inte berodde på graden av etisk fullkomning.
Det är glädjande att Hieronymus har fått en hel avhandling i Sverige. Han dog 419 eller 420 och 1 600-årminnet av hans död kunde inte firas på ett värdigare sätt.
Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 1/2020, s. 58–59.