av NILS EKEDAHL
Drottning Kristina har en unik position i det svenska 1600-talets litteratur. Den beror varken på hennes kungliga ställning eller på att hon avsade sig den, utan på det personliga i hennes författarskap. Till skillnad från många av tidens övriga texter, präglade av det för staten och samhället nyttiga, träder i hennes skrifter en levande, motsägelsefull individ fram, som med egen röst och på ett för oss igenkännbart språk söker klarhet över sitt livsöde. Kanske är hennes författarskap det mest samtida vi har från stormaktstiden, och att Svenska Akademien nu har givit ut hennes tänkespråk i nyöversättning är inget mindre än en kulturgärning. Den som utfört översättningen är Horace Engdahl, som också författat kommentarer och inledning.
Kristinas litterära kvarlåtenskap – som i sin helhet föreligger på franska – består av en självbiografi, ett par historiska essäer samt två samlingar med maximer, ”På lediga stunder” (Ouvrage de loisir) och ”Tankar” (Sentiments). Maximerna, som utgör huvudparten, sammanställdes omkring 1680 och är bevarade i oavslutade manuskript. Totalt innehåller de 1 583 tänkespråk av varierade omfång, från lakoniska sentenser till korta prosastycken. Engdahl gör ingen hemlighet av att han sätter maximerna främst bland Kristinas arbeten och menar att hon når sin höjdpunkt i ”den blixtlika formuleringen”.
Som översättare har Horace Engdahl lyckats väl, maximernas språk är ledigt och elegant samtidigt som det är tuktat och har den nödvändiga skärpan, och för den som tagit del av översättarens egna försök i aforismgenren kan tonfallen ibland låta bekanta. Någon gång kan ordvalen te sig väl vardagliga, åtminstone för den som känner till de språkliga regler som styrde 1600-talets prosa, liksom väl moderna, men det finns ju inget som säger att äldre litteratur måste ges ålderdomlig språkdräkt.
Flertalet av Kristinas maximer rör en furstes plikter och tillhör därmed en typiskt manlig genre, helt i enlighet med hennes avsmak för allt kvinnligt. Ofta träffar de dock allmänmänskliga förhållanden, och även om vissa noteringar ter sig tidsbundna – exempelvis ”Ceremonierna fungerar som tobaken: de lättar upp stämningen” – är mycket igenkännbart för sentida läsare i mera blygsam social position. Till skillnad från François de La Rochefoucauld, författare till Réflections ou sentences et maximes morales (1664), eftersträvade Kristina ingen yttre kvickhet i formuleringarna utan valde en nyktert konstaterande stil, påminnande om vissa av senrenässansens politiska tänkare. Sammantagna framstår maximerna som en livsummering, ett bokslut över ett ojämförligt levnadsöde.
Engdahls inledning börjar med en egendomligt bombastisk fanfar, erinrande om en högtidstalande skolrektor från fyrtiotalet, men ger sedan en fin introduktion till drottningen som person och till maximkonsten. Han utvecklar ett tankeväckande resonemang om författandets betydelse för henne, uppenbart inspirerat av Eva Haettner Aurelius studier i Kristinas självbiografi men med nya synvinklar. Liksom hon utgår han från spänningen mellan måttlös självhävdelse och tillintetgörande självutplåning i Kristinas texter, men medan Haettner Aurelius har tolkat abdikationen och skrivandet som offerhandlingar ser Engdahl dem som led i hennes successiva självförverkligande som författare. Han ser skrivandet – däribland av maximerna – som slutpunkten för det sökande efter det sanna jag som begynte med tronavsägelsen i Uppsala 1654: ”Hennes abdikation fullbordas i hennes författarskap, ja, mer än så: författarskapet är det okända mål mot vilket hennes dåd strävar.” Litteraturen blir den ”objektiva lösningen” på hennes livsproblem, medlet för försoning mellan den stolta förvissningen om att tillhöra de stora själarna, de som kallats av Gud till storslagna gärningar, och den djupnande insikten om den världsliga ärans förgänglighet. Först genom att bli författare kunde Kristina nå sin bestämmelse som själsstor hero och samtidigt underkasta sig Guds allmakt.
Engdahl säger inte så mycket om Kristinas religiositet men ser gudstron som fundamental för hennes författarskap. Den utgör målet för hennes skrivande och blir till sist det enda förblivande, efter det att hon avlagt all yttre makt och auktoritet. Sven Stolpe och Haettner Aurelius har tolkat spänningen i termer av skifte och brytning, men Engdahl betonar snarare kontinuiteten i drottningens livssyn. Det heroiska står kvar till slutet, men inkorporeras i en augustinsk antropologi, där kärleken skrivs fram som livets drivande kraft. Sitt mål har människohjärtats strävan i Gud, och i maximerna erkänner Kristina att den Gud som har upptänt begäret efter ära är den ende som kan mätta det, på samma sätt som i självbiografin: ”Men Du, Herre, har givit mig ett hjärta som inte var gjort för någon annan än Dig. Du har gjort det så fantastiskt stort och starkt att ingen annan än Du ensam kunde fylla det. Du borde vara det enda föremålet för dess längtan.” I den antika dygdeheroism Kristina hade fostrats i var äran livsmålet, men i maximerna ersätts den av uppgåendet i gudomen.
Engdahls syn på Kristina som författare speglar hennes modernitet och samtidighet med dagens läsare: trots alla skillnader möter här ett jag som inbjuder till identifikation. Det är i läsakten, när någon läser hennes texter inte bara som historiska dokument utan för att förstå sig själv, som Kristina enligt honom blir författare fullt ut. Han fäster dock enligt min mening alltför stor vikt vid det faktum att hon inte själv lät publicera sina skrifter. I äldre tid cirkulerade mycken litteratur i handskrift, och tryckning var inte nödvändig för att vinna läsare. Men det främsta skälet menar jag ligger i det principiella förhållandet att skriften som teknologi för mediering mellan frånvarande personer alltid är öppen för nya läsare. Det senare var man väl medveten om under 1600-talet, och när Kristina lät fästa sina reflektioner i skrift får vi tro att hon ytterst gjorde det för att göra dem tillgängliga för framtida läsare. Det innebär att vi har goda skäl att se henne som en verklig författare, skrivande för en i princip oändlig publik.
Nils Ekedahl är docent i retorik och vicerektor med särskilt ansvar för utbildningsfrågor vid Södertörns högskola.
Ur Signum nr 1/2020, s. 56–58.