av HEINZ WERNER WESSLER
Diderik Buxtehude (1637–1707), var en av sin tids mest välkända kyrkomusiker och kompositörer i såväl Tyskland som de nordiska länderna. Vi vet inte bestämt vilken namnform han själv föredrog – Diderik (svensk), Dederik (dansk) eller Dieterich/Dietrich (tysk). Född och uppvuxen i Helsingborg blev han som ung kyrkomusiker där, men fick anställning i danska Själland och senare i norra Tyskland.
Författaren Lars H. Gustafsson är en välkänd barnläkare som skrivit böcker om föräldraskap, barn, etik och livsfrågor (jfr hans egen hemsida). Många känner honom som läkare och flitig skribent (”Andra går i terapi – men jag skriver” lyder rubriken för en intervju som finns på Gustafssons webbsida), med intresse för yrkesrelaterade ämnen. Då är det säkerligen överraskande att upptäcka Gustafsson som musikkännare, älskare av kyrkomusik, orgelspelare och sångare – och, först och främst, aktivt Buxtehude-fan. Han har arbetat med barn under hela sitt yrkesverksamma liv men är nu pensionerad och ägnar sig i stället åt sitt författarskap, med ett flertal böcker om problem inom barnavården. Det här är den första boken om ett musikaliskt ämne. Förhoppningsvis inte den sista.
Boken består av fyra kapitel. Det första, ”På vandring till musiken”, handlar om den unge Johann Sebastian Bach (1685–1750), som vandrade från Arnstadt till Lübeck i oktober 1705 för att lyssna till Buxtehude och bli elev hos denne stora kyrkomusiker. Buxtehude fanns då i Marienkirche i Lübeck, som tyvärr till största delen förstördes i andra världskriget (men senare återuppbyggdes). Från den kända berättelsen om Bachs vistelse hos Buxtehude går berättelsen i andra kapitlet tillbaka till Buxtehudes ungdomsår (”ungdomsår vid sundet”). Kapitel tre ägnas åt ”familjeliv och kvällsmusik”: Buxtehudes berömda kyrkliga Abendmusik utvecklades under flera år till en ny genre av senbarock kyrkomusik. Det fjärde kapitlet, slutligen, behandlar ”Lovsång och öppna gränser” med berättelserna om Buxtehudes musikaliska verksamhet i Hamburg och Lübeck.
Det råder ingen brist på akademiska publikationer om Buxtehude, både musikvetenskapliga och biografiska. Även Buxtehudes personliga religiösa liv har blivit ett forskningsämne, i synnerhet i fråga om hans förhållande till pietismen. Den grundläggande frågan i den biografiska forskningen är ungefär densamma som för andra stora musiker under barocken: Hur nära hänger hans personliga religiösa liv ihop med musiken? Var han först och främst en troende kristen, och sedan musiker – eller tvärtom?
Lars H. Gustafsson strävar inte efter att svara på denna typiskt senmoderna fråga, som en musiker under barocken antagligen inte ställdes inför. Boken vill över huvud taget inte lyfta fram något nytt om Buxtehude, tvärtom: Gustafsson gör klart att där finns mycket vi inte vet. Förmodligen bär den klagosång som han skrev till sin pappa Johannes begravning och den lilla kyrkboksanteckningen efter äldsta dottern Helenas död något av Buxtehudes personliga sorg. ”Här finns en värme som når fram, en återhållen känslosamhet utan åthävor.” Diderik framställs som en både engagerad och omsorgsfull person.
Den här boken lyfter fram en del detaljer i Buxtehudes liv och verksamhet men bygger inte på egna efterforskningar, även om Gustafsson personligen kontrollerat en del källor. I stort sett följer boken Kerala Snyders vetenskapliga biografi Dieterich Buxtehude: Organist in Lübeck. Gustafssons bok är varken en biografi eller en analys av Buxtehudes verk. Den är en ganska personlig berättelse, skriven av en barnläkare och Buxtehude-älskare – ett nästan litterärt försök att följa spåren av en exceptionell konstnär – som fint lyfter fram mysteriet i hans musikaliska skapande tillsammans med det biografiska. Där ingår även ett drömt samtal med Diderik själv. Gustafsson är förtrogen med aktuell forskning om mästaren, och har inte bara besökt de viktigaste platserna för hans verksamhet utan även använt berättelser om Diderik. Han har också gått direkt till manuskripten, bland annat den stora samling av Buxtehude-handskrifter som ingår i den så kallade Düben-samlingen som finns på Carolina Rediviva-biblioteket i Uppsala.
Boken börjar med en hälsning till författarens orgellärare, Per Erik Styf, tidigare kyrkomusiker i Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala, som väckte författarens begeistring för Buxtehudes orgelkompositioner med följande ord: ”Diderik Buxtehude är kanske mest känd för den långa fotvandring som Bach gjorde för att lyssna på honom. Så om Bach kunde lära sig något av honom kan säkert du också göra det, tror du inte det?”
Sedan dess har Gustafsson haft Buxtehudes orgelverk i ryggsäcken på sin livsresa. Han tar med läsaren till de viktigaste stationerna i Buxtehudes liv, i synnerhet till tre Mariakyrkor i tre länder: Mariakyrkan i Helsingborg, Sankt Mariæ kyrka i Helsingør och Marienkirche i Lübeck. Där ingår även samtal med de nuvarande huvudkantorerna i dessa tre berömda kyrkor, i synnerhet Bine Bryndorf och hennes inspelning av Buxtehudes samtliga orgelverk under åren 2002–2007 i samarbete med Danmarks radio och Danska musikaliska akademien. Det verkar som om Gustafsson hittar något gemensamt i sin egen musikaliska livsvandring med Bachs längtan efter att ”få ny inspiration och djupare kunskaper” från Buxtehude. Bach bestämde sig för att ta en paus från tjänsten i Arnstadt och vandra de 45 milen till musikern som han hade hört så mycket om, men aldrig själv hört spela. Tiden i Arnstadt hade blivit tuff för Bach: Kyrkorådet i Neue Kirche i Arnstadt tyckte inte särskilt bra om sin egensinniga unga organist. Rådet var kritiskt till att Bach varierade sitt spel med ständigt nya harmoniseringar, och man tyckte inte om det improviserade mellanspelet mellan psalmverserna. Dessutom kom det klagomål från körsångarna och instrumentalisterna vid Latinskolan.
Vistelsen i Lübeck spelade en stor roll i Bachs utveckling, men detta har lett till att Buxtehude alltför mycket hamnat i skuggan av den berömde eleven och inte tillräckligt betraktats som en mästare i egen rätt. Gustafsson väcker läsarens lust att få återupptäcka Buxtehude, i synnerhet hans orgelmusik. Och vad vill man mer få ut av en bok om en musiker och kompositör? Författarens slutord, efter en livslång kärleksfull relation med Buxtehude, handlar om hur tider och upplevelser ibland kan sammanfalla med en av de större orgelkoralerna, Te Deum laudamus (BuxWV 203). ”Dig, Gud, vill vi prisa. Marias lovsång har blivit vår gemensamma.”
Heinz Werner Wessler är professor i indologi vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 1/2020, s. 54–56.