av GUNNEL FORNBERG
Kvinnor och andlighet i norr är resultatet av ett forskningsprojekt med forskare vid Umeå universitet, Mittuniversitet och kolleger från Norge och Finland. Utgångspunkten har varit att komplettera den svenska kyrkohistorien med kunskap om Norrland. Det visade sig att det inte gick att ge ett renodlat svenskt perspektiv, eftersom utvecklingen längst upp i norr hänger samman med den på hela Nordkalotten.
Kvinnor och andlighet i norr är ett samlingsverk med de styrkor och svagheter som sådana ofta har. Av de åtta bidragen belyser flertalet temat, medan några förefaller mig falla vid sidan om.
I sitt bidrag ger den ene av redaktörerna, Daniel Lindmark, först en överblick över författare som skrivit om religiösa förhållanden i Norrland och konstaterar att de flesta skrivits av män om män. Kvinnorna har fört en undanskymd tillvaro. Bokens författare vill därför särskilt visa vad kvinnorna i norr har betytt för andligheten där.
Efter millennieskiftet finns det betydligt fler kvinnliga avhandlingsförfattare i ämnet och Lindmark lyfter fram några, bland annat Lilly-Anne Østtveit Elgvin och hennes avhandling i kyrkovetenskap om Lars Levi Laestadius spiritualitet och Siv Rasmussen med avhandlingen Samisk integrering i norsk og svensk kirke i tidlig nytid. Han pekar också på att kvinnor också tidigare skrivit om norrländsk kyrkohistoria, även om det inte varit i akademiska avhandlingar eller som rena forskningsbidrag. Han vill visa att det är intressant att läsa vad dessa kvinnor skrivit, att undersöka vad de ville åstadkomma och vilka kanaler för publicering av alstren som fanns för dem.
Huvudvikten i boken ligger på laestadianismen, men det finns också bidrag om Sara Lidmans Järnbaneepos och sofiamystiken hos Lars Ahlin samt ett kapitel av Tuulikki Koivunen Bylund om vilka svårigheter kvinnliga präster har upplevt under de senaste femtio åren.
En av de kvinnor som presenteras i boken är Julia Svedelius, som i början av 1900-talet intresserade sig för Tornedalens historia. Hon skrev en läsebok för barnen i nordligaste Sverige, I våra bygder. Den utgavs i fem upplagor från 1917 till 1948. Barnen fick läsa om sådant som hos dem ”levde ett medvetet liv”, det vill säga om hemmet, djuren, omgivningen och föräldrarnas arbete. Läseboken hade också avsnitt om den dominerande trosinriktningen, laestadianismen, samt om missions- och kyrkohistoria. Laestadianismen uppfattas ofta som en enhetlig trosinriktning som utgick från prästen Lars Levi Laestadius (1800–1861), men efter Laestadius splittrades rörelsen i flera riktningar, av vilka de största är den östlaestadianska och den västlaestadianska.
Ytterligare tre bidrag behandlar laestadianismen. Gerd Snellman skriver om Maria Ventus, Lilly-Anne Østtveit Elgvin om Lappflickan Maria och Torjer Andreas Olsen om ”Kjönn i det kristelige rom”.
Maria Ventus fick, genom att uppträda som tolk, tillträde till en arena som kvinnor sällan fick del av. Deras roll begränsades oftast till att vara värdinnor och åhörare. Maria Ventus fick dessutom bli skribent i Rauhan Sana-gruppens svenskspråkiga tidskrift Zions Missionstidning som tillhörde den östlaestadianska riktningen. Hon uppfattades som ”andlig mor” och anlitades ofta för själavårdssamtal. På traditionellt laestadianskt vis uppmanade hon till omvändelse och bättring. Gerd Snellman diskuterar om Maria Ventus medvetet försökte överskrida och utvidga de laestadianska kvinnornas verksamhet.
Artikeln om lyngenlaestadianismen av Torjer Andreas Olsen handlar om hur de laestadianska församlingarna i början samlades i hemmen för gudstjänst, där kvinnorna spelade en viktig och framträdande roll. När verksamheten sedan flyttade till församlingshemmet, blev männen de dominerande, de som både byggde och underhöll byggnaden. Kvinnornas ställning förminskades genom detta.
Den tredje artikeln om laestadianismen, ”Lappflickan Maria” av Lilly-Anne Østtveit Elgvin, diskuterar på vilket sätt sameflickan Maria satt spår i historien. Hon hette Milla Clemensdotter och enligt Laestadius själv gjorde hon ett starkt intryck på honom. Efter mötet med henne fick Laestadius predikningar en annan karaktär, och hans kristendomstolkning fick en annan prägel.
Biörn Tjällén har skrivit om ”Lappkvinnan Margareta”. Han menar att man i tidigare forskning om Margareta alltför mycket betonat skillnaden mellan samekvinnan från norr och kyrkans män i det kultiverade södra Sverige. Hon blev exotiserad och en representant för ”de andra”. Utifrån fem medeltida brev analyserar Tjällén hur denna märkliga kvinna kunde nå sådan framgång och få drottning Margareta och ärkebiskopen av Lund att skriva till ärkebiskopen i Uppsala och uppmana denne att stötta missionen i norr. Upplysningarna om de religiösa förhållandena i Sápmi hade de fått av ”en kvinna från Uppsala stift”. Margareta företog resan åren 1388–89, och det är troligt att ett av de äldsta breven är från en franciskanbroder i Stockholm till en kanik vid Uppsala domkapitel där han uppmanar dem till att lyssna på Margareta och ge henne sitt stöd. Dessutom skrev biskop Tord i Strängnäs till bröderna i Vadstena med en rekommendation för samekvinnan Margareta och ber bröderna övertyga drottningen om vikten av missionen i norr. Tjällén diskuterar också Yngve Brilioths beskrivning av de historisk-politiska orsakerna till att drottningen engagerade sig i Margaretas sak.
Intresset för Margareta stimulerades av att kvinnliga mystiker gjorde anspråk på religiös auktoritet och av att Birgitta kanoniserades år 1391. Det utvecklades en teori och praktik kring andeprövning, vilket kom att ha betydelse för hur kvinnorna under den här tiden skapade ett utrymme för sig inom kyrkan utan att vara en del av den kyrkliga hierarkin. Tjällén redovisar hur man inom prästerskapet diskuterade kvinnor med syner och uppenbarelser som måste bekräftas av hierarkin för att kunna ses som autentiska. Han sätter in ”lappkvinnan Margaretas” besök i samband med dessa rörelser i kyrkan. Hon var inte ”bara” en exotisk samekvinna från periferin som besökte drottningen och kyrkans ledare, vilket visar att det var möjligt för en karismatisk kvinna att betyda mycket för kyrkan och missionen i norr. Hon var, trots att hon kom från rikets utkanter, själv en del av de strömningar som fanns i 1300-talets kyrka.
Ulrika Lif behandlar sofiamystiken hos Lars Ahlin i sin artikel ”Ansikte mot ansikte med Visheten”. Ahlin hade en avgörande ungdomsupplevelse som ledde honom till sofiamystik och mystiken hos Dostojevskij. I rysk-ortodoxa kyrkan har sofiamystiken en framträdande plats, dock utan att prägla liturgi eller teologi. Lif vill bidra till den svenska feministteologiska forskningen och teologisk förnyelse. Hon menar att sofiamystiken hos Ahlin inte uppmärksammats tillräckligt tidigare. I väst har den varit obegripligt osynlig men kan skapa förutsättningar för en förändring av den könsmaktsordning som varit rådande. Sofiamystiken vill också bidra till ett inklusivt liturgiskt språk. Inom feministisk teologi finns tanken att Gud inte bara är Fader, Son och Ande utan att gudomen har ytterligare en dimension, nämligen Sofia, Visheten, den kvinnliga aspekt som på något sätt är ett självständigt väsen inom den gudomliga treenigheten.
Anders Persson belyser fromheten i främst Västerbotten i sin artikel om spänningsförhållandet mellan eros och agape i en roseniansk kontext i Sara Lidmans Järnbaneepos. Han menar att Lidman har hämtat begreppen från Anders Nygrens teologi. Persson ger flera exempel på olika romangestalter som jämförs med Kristus och kristuslika helgon. Denna spänning mellan eros och agape skildras också genom ett flertal romanfigurer som lider av skuldkänslor och vanmakt.
För alla som vill lära sig mer om norrländsk fromhet och kvinnornas del i den vill jag varmt rekommendera denna bok med dess skiftande perspektiv på en alltför sällan behandlad del av kyrkligt liv i de nordiska länderna.
Gunnel Fornberg är teol. kand., Uppsala.
Ur Signum nr 1/2020, s. 51–54.