Statskyrkan, ekonomin och rätten

År 1850 inlämnades till borgarståndet i Sveriges riksdag en motion om att banden mellan stat och kyrka skulle upplösas. Samtidigt skulle den i RF 16 utlovade religionsfriheten förverkligas. Motionen tycks närmast ha betraktats som en kuriositet och avslogs utan debatt i de tre andra stånden. Under 1800-talets senare del växte det tvärtom fram en radikal statskyrklighet i den boströmska filosofins kölvatten: stat och kyrka var identiska och utträde ur kyrkan lika omöjligt som ur postverket. Under 1900-talet har det däremot nästan oavbrutet framkommit förslag om relationsändring mellan stat och kyrka. Åtminstone sedan 1958 har saken ständigt utretts, och mängden av volymer i Statens offentliga utredningar är imponerande.

Till denna rad har nu fogats ytterligare ett led, Ekonomi och rätt i kyrkan (SOU 1992:9), utarbetat av hovrättspresidenten Carl Axel Petri. 1989 tillsattes Petri som särskild utredare med uppdrag att närmare klargöra Svenska kyrkans ekonomiska och rättsliga förhållanden. Uppgiften var att ta fram ett beslutsunderlag, ej att själv förorda någon lösning.

Det nu framlagda slutbetänkandet är en imponerande prestation av en både i allmänna värv och i den juridiska doktrinen väl förfaren utredare. Det finns anledning att hoppas att detta skall bli den slutliga utredningen. Det tycks finnas en allmän utredningströtthet när det gäller problematiken kyrka-stat. Den politiska konstellationen talar ganska entydigt för någon form av relationsändring. Centerns hot om en folkomröstning förblir nog ett tomt hot. Från Ny demokrati har hörts vissa statskyrkliga signaler, som det är för tidigt att utvärdera.

Den nya utredningen har sin begränsning främst däri, att den inriktar sig helt på Svenska kyrkans förhållanden. Andra trossamfund figurerar endast i marginalen. Sådana var nu direktiven, och om detta är inte mycket att säga. Men det får dock år 1992 sägas vara en otillbörlig förenkling att rubricera en utredning Ekonomi och rätt i kyrkan, när det i verkligheten bara är fråga om Svenska kyrkan.

Utredningen har likväl ett betydande ekumeniskt intresse, och flera av dess ställningstaganden kan få konsekvenser också för den katolska kyrkan i Sverige och andra fria trossamfund. Till att börja med är det värdefullt, att vi får en klar och komprimerad framställning av Svenska kyrkans nuvarande rättsliga och ekonomiska ställning. Inte minst de reformer som har skett efter 1982 har gjort bilden ganska komplicerad. Svenska kyrkan fungerar i ett invecklat regelverk med inslag från medeltid, reformationen och nyare tid. Den kyrkliga egendomens status – en klassisk knäckfråga inom juridik och statsvetenskap – får en balanserad framställning.

Svenska kyrkans interna förhållanden angår oss emellertid inte här, utom på en, mycket viktig punkt: reglerna för medlemskap. Vad som otaliga gånger har påtalats och egentligen är en ren självklarhet slås här fast med all tydlighet: Det ärftliga medlemsskapet i Svenska kyrkan strider mot skyddet för den negativa religionsfriheten i 2 kap. 2 Regeringsformen. En aktiv viljeyttring – lämpligen dopet – måste till för att konstituera medlemskap. För den teologiskt upplysta delen av Svenska kyrkan är detta också en självklarhet. Men liksom en stockkonservativ första kammare på sin tid kunde förhala viktiga riksdagsbeslut i decennier, så kan nu det kyrkokommunala etablissemanget göra detsamma. Och alltid finns det någon teolog som kan leverera argument för att dopet inte får bli en inträdesbiljett eller – än värre – något ”magiskt”. Dessa kan dock inte åberopa Petris utredning.

Religionsfriheten

I det följande skall kommenteras några inslag i utredningen: dess användning av begreppet religionsfrihet, dess syn på kyrkors offentlig-rättsliga ställning, och förslaget om statlig hjälp med uppbörd av medlemsavgifter. Samtliga dessa frågor har stor relevans även för andra kyrkor och samfund än Svenska kyrkan.

Religionsfriheten var det begrepp som lades till grund för den myrdalska utredningen (se särskilt Religionsfrihet SOU 1964:3). Petri diskuterar kortfattat religionsfriheten och gör det helt utifrån regeringsformens stadganden om positiv och negativ religionsfrihet. (Frihet att ensamt eller tillsammans med andra utöva sin religion – Skydd mot tvång att tillhöra ett trossamfund.) Till skillnad från den myrdalska beredningen menar han, att religionsfrihetens minimikrav faktiskt föreligger i svenska stat-kyrka-förhållandet. Angående medlemskap i Svenska kyrkan anmärker han emellertid: Det råder ”enligt utredningens bestämda mening ingen tvekan om att reglerna om medlemskapet i Svenska kyrkan är oförenliga med regeringsformens bestämmelse om skydd för den negativa religionsfriheten” (s. 286). När RF tillskapade regeln om den negativa religionsfriheten valde man att uttryckligen föreskriva att reglerna för medlemskap i Svenska kyrkan skulle gälla utan hinder av bestämmelserna 12 kap. 2 § regeringsformen. Man var alltså medveten om, att det fanns konstitutionella skäl att efter en övergångstid ompröva dessa regler. ”Det fanns emellertid utöver de konstitutionella skälen även andra principiella skäl som talar för en omprövning av inträdesreglerna” (s. 287). Petri nämner bl.a. uppdelningen i två kategorier, döpta och icke-döpta kyrkotillhöriga och de problem som detta kan skapa; automatiken ”som ibland medför att kyrkotillhörigheten skapas genom yttre åtgärder”; och slutligen ”den ökade religiösa pluralismen i vårt land” som gör det viktigt att tillhörigheten till Svenska kyrkan markeras på ett tydligare sätt (s. 288 f).

Ingen lär väl kunna förneka, att religionsfriheten som begrepp i vår tid dessutom har fatt ett betydande inslag av jämställdhetsideal. Och det är ur denna synpunkt som statens favoriserande av ett visst samfund upplevs som stötande. Ingen förnekar därvid att detta samfunds historiskt betingade ställning gör att staten kan ha intresse av att det bedriver en rikstäckande verksamhet under demokratiska former. Men har detta samfunds karaktär av trossamfund blivit erkänd – och på denna punkt är Petri särdeles klar – måste jämställdheten också beaktas. Som utredaren säger: ”I ett samhälle med fri åsiktsbildning i religiöst hänseende bör naturligtvis en grundsats vara att olika trossamfund behandlas på ett likvärdigt sätt” (s. 264). Därefter tilläggs det ominöst: ”Hur denna grundsats skall formuleras och tillämpas i praktiken är dock förenat med vissa svårigheter.”

En stor del av utredningen upptas av naturliga skäl av en diskussion kring frågan om Svenska kyrkans relation till staten. Detta skall inte dryftas här – inte heller de tre olika modeller som utredaren presenterar – men väl de principiellt intressanta delarna av resonemanget. Den katolska kyrkan har i likhet med bl.a. de judiska församlingarna haft en i lag reglerad entligrättslig ställning, vilket inneburit rätt till egen folkbokföring. Den infördes 1860 och upphävdes successivt efter 1894. Numera betraktas de av lagstiftaren som ideella föreningar. Som ofta har påpekats – inte minst i dessa spalter – är det mycket olämpligt för den katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna i Sverige. Dessa har aldrig fungerat som privaträttsliga associationer, och utredaren medger också att de har tydlig folkkyrkokaraktär. Skulle det vara alldeles omöjligt att erkänna vissa av dessa kyrkor som offentligrättsliga korporationer, vilket på intet sätt gör dem till statskyrkor? Den katolska kyrkan intar här en särställning, då den existerade som en juridisk person i detta land redan innan det fanns en svensk stat i mera utvecklad mening (begreppet juridisk person är f.ö. skapat av den kanoniska rätten).

Ny ekonomisk ordning

Offentligrättsliga korporationer är inte okända i svensk förvaltningsrätt. Som exempel på sådana kan nämnas järnkontoret, hypoteksföreningar, ridderskapet och adeln, studentnationer och lärda samfund. Det torde inte vara för mycket begärt om sedan århundraden i Sverige verksamma kyrkor åter får inträda i denna krets.

I utredningen behandlas också huvudmannaskapet för begravningsverksamheten. Den nuvarande s.k. dissenterskatten, dvs. de 30 % av kyrkoskatten som betalas även av dem som inte är medlemmar i Svenska kyrkan avser att bestrida kostnaderna för begravningsplatser m.m. Här menar utredningen att starka principiella skäl talar för att skatteskyldigheten för ickemedlemmar bör upphöra, vilket vi hälsar med tillfredsställelse.

Och härmed har vi tangerat en del av utredningen, som säkert kommer att livligt diskuteras. Det föreslås nämligen att staten skulle kunna hjälpa till med uppbörden av medlemsavgifter även från andra samfund än Svenska kyrkan. Med andra ord en modell liknande den i Tyskland. Administrativt-tekniskt förefaller inte svårigheterna vara stora, och för dem som vill använda sig av denna möjlighet bör fördelarna vara stora. Dock föreslås att en sådan statlig medverkan bör vara avgiftsbelagd, liksom f. ö. fallet är i Tyskland. En del samfund torde välja att stå utanför ett sådant arrangemang. Det är möjligt att en statlig medverkan vid uppbörden av kyrkoskatten inte drastiskt skulle förbättra det katolska stiftets ekonomi till en början, men på lång sikt skulle ett sådant uppbördssystem sannolikt stabilisera ekonomin. Det är svårt att se det på annat sätt än att möjligheten med tacksamhet bör tas emot.

Avslutningsvis bör framhållas att all kyrklig verksamhet med nödvändighet i praktiken står i relation till staten på något sätt. Den katolska kyrkan har historiskt sett ingalunda varit främmande för en tidvis ganska långt gående samverkan med staten. Redan existensen av konkordaten visar att staten har tillerkänts någon form av kompetens på det religiösa området. Men det har alltid varit viktigt att denna samverkan har skett på ett sådant sätt att kyrkans egentliga uppgifter inte har försvårats och att hennes väsen inte har fördunklats. En eventuell ändring av relationen mellan Svenska kyrkan och staten skulle givervis inte innebära att ett tillstånd av allmän regellöshet utbryter. Tvärtom kan i vissa hänseenden mera av reglering behövas. Men viktigast är art alla kyrkor och samfund får möjlighet att verka i en full religionsfrihet.