Stjärnan på boktryckarkonstens himmel

Hans satir Dårskapens lov kom ut i ny svensk översättning av Michael Nordberg för fyra år sedan, och spridda artiklar och enstaka kapitel i böcker här och var har behandlat denne renässanshumanist ur olika synvinklar. Men det är först nu i och med Nina Burtons essäbok som vi får en sammanhängande skildring på svenska av Erasmus av Rotterdams liv och hans samtid. Hans syn på bildning lever vidare än i dag vid de akademiska lärosäten som ger utrymme åt liberal arts, det vill säga en grundläggande utbildning i klassiska språk, historia, filosofi, poesi, retorik med mera. I dag märks hans arv också genom att han har gett namn åt Erasmusprogrammet, det internationella utbytesprogrammet för studenter.

Erasmus av Rotterdam (1466–1536) räknas som renässanshumanismens förgrundsgestalt nummer ett. Bokens titel höjer honom med rätta till skyarna på boktryckarkonstens himmel (latin: nova, stjärna). Som den enormt produktive brevskrivare och författare han var kunde han inte ha levt i en bättre epok. I kölvattnet av Johann Gutenbergs uppfinning i mitten av 1400-talet grundades tryckerier, vilka samtidigt fungerade som bokförlag, i flera europeiska städer under Erasmus livstid. Han älskade språket, kunde uttrycka sig med varierande stil i olika genrer – och få kommunikationen nedpräntad i tryck.

Nina Burton är poet och essäist; hon är ledamot i Samfundet De Nio och Kungliga Vetenskapsakademien. Av hennes böcker har Den nya kvinnostaden från 2005 fått störst uppmärksamhet. Hon döljer inte att hon lätt kan identifiera sig med den hon här tecknar ett biografiskt porträtt av. Precis som Erasmus är hon förtjust i samtal, språkets kapacitet och stilen i framförandet. De båda föredrar dessutom kommunikationsformer som tillåter stor frihet. Essän är därför en genre som både Burton och Erasmus trivs med, den senare skrev också gärna dialoger med Platon som förebild.

Biografin över renässanshumanistens liv är omgiven av en ramberättelse som tar sin utgångspunkt i ett antikvariat i Basel. Här upptäcker Burton inte bara en bok om Erasmus utan får också veta att han avled just i samma hus. I Basel där Erasmus levde under de sista dryga 20 åren av sitt liv finns dessutom guidade turer med minnesmärken från hans tid. Samtalet med antikvariatsägaren leder till ett slags sammanfattning av Erasmus strävan och gärning. Tack vare brev och böcker kunde han nå läsare bortom geografiska och tidsmässiga gränser. På detta tema drar Burton några paralleller mellan 1500-talet och vår egen tid, och då i synnerhet i fråga om medier som inte kräver fysisk närvaro på samma plats.

Boken följer i kronologisk ordning de (ofta kända) personligheter Erasmus mötte och de olika europeiska miljöer han levde i. Vi får på det viset både ett persongalleri och en inblick i den tidens stadsliv. Allmänt bekant är Erasmus vänskap med Thomas More, författaren till Utopia, som Erasmus besökte i London. Men Burton berättar också att Erasmus under vistelserna i London fungerade som rådgivare i ett skolprojekt som den engelske renässanshumanisten John Colet drev i anslutning till Sankt Paulskatedralen. De båda diskuterade uppläggningen av en humanistisk utbildning.

Ett charmigt skrivet kapitel behandlar den miljö som tryckaren Johannes Froben ordnade för Erasmus i Basel. Han fick ett eget rum på tryckeriets övervåning. ”Aldrig hade han väl trivts så bra som där. Tryckarna arbetade från sex på morgonen till åtta på kvällen, så hela dagen kunde han [Erasmus] höra pressarna arbeta som ett hjärta” (s. 109).

En illustration av Erasmus allmänbildning och nyfikenhet på det mesta ges i boken genom dennes möten med konstnärerna Albrecht Dürer och Hans Holbein den yngre. Ett avsnitt om hans studier i medicin finns också med; läkekonst var något han inte bara hade ett akademiskt intresse av att utforska utan också ett personligt behov av i ett liv kantat av många sjukdomar.

Ett annat kapitel ägnas åt Erasmus kontrovers med Martin Luther om viljans frihet, som den förre försvarade och den senare förnekade. Enligt Burtons bedömning var Erasmus och Luther inte bara oeniga innehållsmässigt om människans frihet. Dessutom möttes två olika personlighetstyper med olika ansatser och attityder: ”Deras skillnader speglades i själva pennföringen och språket. Medan Luther stred med svärd dansade han själv [Erasmus] fram i en kvick fäktkonst. Och medan Luther kallade hans egen smidighet för falskhet tog han själv avstånd från Luthers grova stil. Han tyckte att civiliserade människor borde kunna behärska sin aggressivitet, och undvek de enkla budskap som bars av starka ord. Egentligen talade de alltså olika språk: det ena mer trosbundet och stridbart, det andra mer intellektuellt prövande” (s. 202–203).

En sak som däremot förenade Erasmus och Luther var att de, trots sina respektive kritiska uttalanden mot den dåtida kyrkan och tydliga krav på reformer, ingalunda sympatiserade med de våldsamheter som skedde på olika håll under 1520-talet. Bildstorm och uppror i Basel 1529 respektive bondeupproret i Tyskland 1524–1525 förfärade dem båda. De var beredda att strida verbalt, men på inga villkor med vare sig knytnävar eller vapen.

Det hävdas ofta att boktryckarkonsten banade väg för den lutherska reformationen och gav den vind i seglen. Exemplet Erasmus visar att detta påstående i bästa fall är en sanning med modifikation. Gutenberggalaxens nova, som förblev katolik livet ut och som bidrog till det som har kallats en katolsk reform, illustrerar att tryckta publikationer också kunde bidra till katolsk förnyelse. Några av Erasmus böcker tillhörde de mest lästa i hela Europa. Det stämmer visserligen att hans röst uppfattades som väl provokativ i vissa katolska kretsar – alla hans verk sattes 1559 urskillningslöst upp på index över förbjudna böcker. Detta hindrar dock inte att Erasmus fick stort inflytande över främst katolsk predikokonst och katolskt utbildningsväsende.

När man har att göra med en så mångsidig person som Erasmus kan man inte få med allt. Till de aspekter som inte har fått plats i Gutenberggalaxens nova hör Erasmus andliga texter, i synnerhet ”Handbok för en kristen soldat” (Enchiridion militis christiani), hans bibelkommentarer och instruktioner för predikan. Med andra ord saknas specifikt religiösa texter, medan de humanistiska och filosofiska dominerar.

Publikationer om Erasmus finns i mängd på engelska och andra språk, och stora delar av hans samlade verk finns utgivna på University of Toronto Press. I ett internationellt perspektiv tillför Nina Burton inte direkt någon ny kunskap, men för svenskt vidkommande är boken i någon mening banbrytande. Hon har fyllt en lucka och lämnat ett välkommet bidrag för svenska läsare som vill lära sig mer om såväl Erasmus som renässansens och de olika reformationernas utveckling. Burton är mycket väl inläst på huvudpersonen och hans samtid. Boken är skriven med stor inlevelseförmåga, är av stilistiskt hög kvalitet och berättelsen flyter smidigt.

Universitetsutbildningar är i dag som regel skräddarsydda för vissa typer av yrken med en speciell och ofta ganska snäv inriktning som följd. Erasmus påminner oss via Nina Burton om att en bred akademisk plattform kan behövas som en grund för eller ett komplement till den specifika fackkunskapen.

Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.