En politiskt korrekt bild av Franciskus

Ännu 790 år efter sin död fortsätter Franciskus att fascinera människor runt om i världen. Och när en ny svensk bok om honom kommer ut är det intressant att se hur han uppfattas i en svenskkyrklig kontext.

Trots en tveksam attityd i Sverige mot helgon har Franciskus en stark ställning. Det syns bland annat i antalet pilgrimsresor till Assisi av medlemmar från olika kristna samfund. Som nationell föreståndare i Sverige för den franciskanska sekularorden (lekmannaorden) i den katolska kyrkan (Ordo Franciscanus Saecularis, OFS) såg jag verkligen fram mot att läsa en ny svensk bok om Franciskus.

Som bakgrund till sin fascination för Franciskus anger Granberg sin erfarenhet av arbete som präst vid Svenska kyrkan i Rom, ledare för gruppresor till Assisi, ordförande i det (numera nedlagda) ekumeniska Svenska Franciskussällskapet, och möten med franciskaner i Italien. Boken är rikt illustrerad med bilder av Franciskus och foton av platser med franciskansk anknytning. Innehållsförteckningen väckte förväntningar: Franciskus utveckling, andlighet, fattigdomsideal och besök hos sultanen, ökningen av ordens medlemsantal och utbredning, och dess historia i Sverige med mera. Men förväntan övergick till förvåning och sedan besvikelse. Boken är nämligen översållad av påståenden dels om vad Franciskus egentligen hade för tankar och mål, dels om den katolska kyrkans tillkortakommanden.

En genomgående tes är att Franciskus ifrågasatte och utmanade ”medeltidens institutionella kyrka” men ”valde att inte lämna kyrkan och grunda ett nytt trossamfund”, att han och hans bröder ”bröt med det kyrkliga etablissemanget”, att hans engagemang för tiggare och spetälska var ”en tydlig demonstration mot de andliga ledarna”, och att han var en ”revolutionär”. Granbergs tolkning av detta begrepp baseras på Nationalencyklopedin. Ordet ”revolution” hör ihop med verbet revolvere som betyder ”rulla tillbaka, återgå till tidigare ordning”. Han menar att det stämmer eftersom Franciskus ”ville rulla tillbaka kyrkan i tiden och återfinna den andliga och moraliska kraft som utmärkte den kristna kyrkans allra första tid”. Han hävdar att Franciskus ”inte undvek att ibland göra politiska markeringar mot orättvisor, men dessa motiverades utifrån vad han kände evangeliet rådde honom till. Samtidigt avhöll han sig från att personligen kritisera kyrkoledningen.”

Läsaren övertalas alltså att uppfatta Franciskus attityd som att han egentligen ville framföra direkt kritik av kyrkan men behärskade sådana impulser. Men grundprinciper när man beskriver andra personers idéer är att man inte ska omformulera deras uttalanden för att få dem att stämma med den egna uppfattningen och att påståendena stöds av tillförlitliga källor. Vad ger stöd åt ovanstående uttalanden? Frågan är lätt besvarad. Det finns inget sådant stöd varken i Franciskus egna skrifter eller i biografier över honom av närstående personer. Den som skyddar Franciskus när han ändrar sin livsstil är biskopen i Assisi. Denne täcker över den nakne Franciskus på torget när han kastat av sig kläderna inför sin far, och han ger honom fortsatt stöd när Franciskus ber påven Innocentius III att få sin ordensregel godkänd. Med biskopens hjälp får han så småningom påvens godkännande. Ett annat exempel: Bonaventura, en framstående teolog som anslöt sig till orden medan den var under Franciskus ledning, skrev om dennes relation till biskopen av Ostia: ”Den helige Franciskus stod så nära biskopen som en son står nära sin far. Den välsignade Franciskus kunde förutse behov, men den välsignade herren brukade skaffa det som förutsågs.”

Visst förelåg det missförhållanden inom den katolska kyrkan på Franciskus tid. Kyrkliga potentater var inte alltid några föredömen. Påven, kejsaren och lokala härskare förde ständiga krig mot varandra. Kristna grupper som tog avstånd från kyrkan bildades, vilket orsakade motsättningar och strid. Strider mellan partierna majores och minores i Assisi gjorde livet svårt för invånarna. Men Franciskus gjorde inga politiska uttalanden eller aktioner. Trots det stöps han här om till den sorts politiska aktivist vi är vana att se i vår tid, kanske för att göra honom mer lättsmält i den svenska kontexten.

Granberg beskriver Franciskus också som en sökare, definierat som någon som vill veta vem Gud är, någon som strävar efter rättvisa och solidaritet och följer en alternativ livsstil i harmoni med naturen – tecken som stämmer med hur sökare uppfattas i vår tid. Men till skillnad från Franciskus lever vi i ett extremt sekulariserat land, med en uppsjö av trosuppfattningar och uttryck för andlighet. Kanske har beskrivningen valts för att göra Franciskus acceptabel i det sekulariserade Sverige? Men, i själva verket var Franciskus inte sökare utan ”finnare”: Han hade funnit Kristus och var helt uppfylld av Kristus. Det som präglade hans liv var hans iver att forma sitt liv konkret efter Kristi förebild så långt det bara gick.

Granberg tillägger dessutom att Franciskus situation som sökare förvärrades av att kyrkan på Franciskus tid var ”upptagen av egna problem” och att det därför ”inte fanns mycket hjälp och vägledning att hämta” där. Detta motsägs emellertid av Franciskus egna skrifter och de tidiga biografierna. Franciskus bor i en kyrka efter omvändelsen, får hjälp av prästen där och finner styrka i kyrkans gudstjänster och böneliv. När han och hans första följeslagare söker vägledning om sitt gemensamma liv går de i mässan. Efteråt ber de prästen slå upp tre texter i Nya testamentet på måfå; dessa texter ger konkret vägledning, en början på deras regel. Detta bekräftar deras tillit till kyrkan och den vägledning den kan ge. Franciskus får gång på gång vägledning av olika företrädare för kyrkan. Hans trohet mot kyrkan och påven ligger fast. I brödernas regel, kapitel 1, står: ”Broder Franciskus lovar lydnad till och vördnad för herr påven Honorius och hans rättmätigt valda efterträdare och för kyrkan i Rom.”

Vissa påståenden kan bero på misstolkning av katolska företeelser. I inledningen anges att ”Franciskus inte hade någon längtan att bli munk”. Vad menas? Att han inte ville avlägga klosterlöftena om fattigdom, lydnad och kyskhet? Men det gjorde han. Antagligen menas att han inte ville ägna sig enbart åt kontemplation. Men det stämmer inte riktigt: enligt regeln kunde Franciskus och hans bröder växla mellan ett aktivt apostoliskt liv och perioder med avskildhet och bön. Angående brödernas liv beskriver Granberg tidegärden, den bönbok med psaltarpsalmer och bibeltexter som fortfarande används i den katolska kyrkan av såväl ordensmedlemmar som lekmän. Men beskrivningen ges i förfluten tid: ”tidegärden användes av hela kyrkan” och så vidare. Fast tidegärden är inte historia. Den läses än i dag i hela världen. Är detta bara en språklig miss?

Det sista kapitlet ”Exkurs, Franciskus och Sverige” avser att beskriva franciskanernas historia i Sverige. Deras ”återtåg till Sverige” sammanfattas i tre meningar med huvudsakligen felaktiga uppgifter. Författaren har tydligen inte sökt fakta. Däremot får franciskanska tredje orden (FTO) inom svenska kyrkan en lite längre beskrivning. Han nämner att en sådan orden (felaktigt också benämnd FTO) också finns inom den katolska kyrkan. Om man söker via Google på ’katolska ordnar Sverige’ hamnar man på hemsidan för Stockholms katolska stift, på en lista över religiösa ordnar i vårt land med adresser. Här finns samtliga fyra manliga franciskanska ordnar med ett stort antal medlemmar, i Västerås, Borås, Jönköping, Nacka, Haninge, Skövde, Angered och Jonsered, franciskansystrar i Göteborg, och den franciskanska sekularorden med ett 60-tal medlemmar i sex fraterniteter. Detta aktualiserar faktagranskningen. Visst bör fakta granskas av personer som är insatta i ämnet, vilket kunde ha varit en svensk franciskan? Till slut: Varför blev jag besviken när jag läste boken? Trots mycket läsvärt innehåll känns det ledsamt när något man känner till väl beskrivs felaktigt och tendentiöst.

Kerstin Hedberg Nyqvist är leg. sjuksköterska, med.dr och docent vid Uppsala universitet samt nationell föreståndare för den katolska franciskanska sekularorden i Sverige.