Man förundras ibland över att litteraturforskarna intresserar sig så mycket för ofullgångna debutböcker – så stor möda slösad på så lite. De borde hellre syssla med de kvalificerade mognare verken. Men ofta finns det i – och före – debuten motiv och strukturer, dolda eller halvfärdiga, som sedan vidareutvecklas genom författarskapet. Och inte så sällan är det just dessa strukturer som blir de centrala i de kommande verken. Det finns en större konstans i många konstnärskap än vad man i förstone är medveten om. Stommens mått och vinklar finns där från början.
Det måste sägas att alla debuter knappast är svaga böcker. Tomas Tranströmers 17 dikter från 1954 är skriven av en mycket ung man som redan är en färdig författare, och boken står sig mycket väl än i dag. Dess språk var influerat av barockens och surrealismens, drag som senare har tonats ner i Tranströmers poesi. Men 17 dikter etablerar å andra sidan temata och mönster som blivit bestående genom hela hans produktion fram till i dag. I det följande skall jag försöka antyda en av dessa strukturer, den som organiserar Tomas Tranströmers poesi i rummet.
Hur gestaltas världens rumslighet i text? Man kan pröva hypotesen att all text har som en av sina förutsättningar en bild av hur världen ser ut, vad som är upp och ner, nära och långt borta. Det finns en horisont och en lodlinje och ett möte dem emellan. Det finns en botten i världen, och det finns en världens översta gräns. Den litterära texten har ett slags inbyggda rumsliga kategorier förutan vilka den inte kan handskas med den värld som den förvandlar till text.
Det visar sig vara fruktbart att granska den första texten i 17 dikter ur detta perspektiv. Dikten heter ”Preludium”. Även om den inte är den äldsta dikten i samlingen har den genom sin placering fått karaktären av preludium till ett helt författarskap.
Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.
Fri från den kvävande virveln sjunker
resenären mot morgonens gröna zon.
Tingen flammar upp. Han förnimmer i dallrande lärkans
position – de mäktiga trädrotssystemens
underjordiskt svängande lampor. Men ovan jord
står – i tropiskt flöde – grönskan, med
lyftade armar, lyssnande
till rytmen från ett osynligt pumpverk. Och han
sjunker mot sommaren, firas ned
i dess bländande krater, ned
genom schakt av grönfuktiga åldrar
skälvande under sommarhimlen. Så hejdas
denna lodräta färd genom ögonblicket och
vingarna breddas
till fiskgjusens vila över ett strömmande vatten.
Bronsålderslurens
fredlösa ton
hänger över det bottenlösa.
I dagens första timmar kan medvetandet
omfatta världen
som handen griper en solvarm sten.
Resenären står under trädet. Skall,
efter störtningen genom dödens virvel,
ett stort ljus vecklas ut över hans huvud?
Det finns ögonblick då ”medvetandet kan omfatta världen” alltifrån ”lärkans position” till ”de mäktiga trädrotsystemen”, ja ända till ”det bottenlösa”. Här skildrar Tranströmer uppvaknandet en sommardag som ett sådant ögonblick. Det finns en tydlig och brant lodlinje i dikten längs vilken ”resenären”-fallskärmshopparen rör sig nedåt från sömnens kvävande virvlar till vakenheten, ljuset och marken. ”Ned” och ”sjunker” är diktens upprepade ord för denna riktning, denna ”lodräta färd”.
Lodlinjen och världsträdet
Under marken med dess rotstystem finns i ”Preludium” också ”det bottenlösa”, ett icke-golv i världen. Men resenären uppslukas inte utan stannar på marken – i horisontalplanet – under ett träd. Detta träd är i någon mening världsträdet självt, vertikallinjens urbild. Dess är ”rotsystemens underjordiskt svängande lampor”, dess är grönskans ”lyftade armar”. – Och det var dessa underliga svängande lampor under jorden som först fäste min uppmärksamhet på lodlinjen hos Tranströmer. Jag förstod inte bilden, och i det man inte förstår skall man söka förståelsens början.
Så etablerar Tranströmer lodlinjen och trädet, dess främsta symboliska materialisation, i sitt författarskap. Virket från alla de världsträd som grönskar i hans böcker räcker till många skepp och byggnader. Här skall bara ges ytterligare ett exempel – den lilla dikten ”Sammanhang”, också den ur 17 dikter.
Se det gråa trädet. Himlen runnit
genom dess fibrer ned i jorden –
bara en skrumpen sky är kvar när
jorden druckit. Stulen rymd
vrides i flätverket av rötter, tvinnas
till grönska. – De korta ögonblicken
av frihet stiger ur oss, virvlar
genom parcernas blod och vidare.
Också här spelar rötterna en stor roll som ett slags tillverkningsplats för ”de korta ögonblicken av frihet”, ögonblick som skapas av ”stulen rymd” som färdats längs trädets lodlinje ner i marken. Parcerna kunde likaväl ha kallats nornor, och det gråa trädet hetat Yggdrasil.
Göran Palm har i en porträttdikt kallat Tranströmer för ”en lodrät man i en plan trakt”; han har sett den tydliga vertikalen i författarskapet. Det är ovanligt att en Tranströmerdikt hela vägen igenom befinner sig i denna plana trakt, i horisontalplanet utan utflykter till ”dallrande lärkans position” eller till någon tunnel under jord. Men sådana ”vågräta” dikter finns, och jag skall peka ut några av dem för att visa vilken sorts tvådimensionalitet den tredje dimensionen bryter igenom. Ett första exempel är den korta dikten ”Spår” ur Hemligheter på vägen från 1958.
På natten klockan två: månsken. Tåget har stannat
mitt ute på slätten. Långt borta ljuspunkter i en stad,
flimrande kallt vid synranden.
Som när en människa gått in i en dröm så djupt
att hon aldrig ska minnas att hon var där
när hon återvänder till sitt rum.
Och som när någon gått in i en sjukdom så djupt
att allt som var hans dagar blir några flimrande
punkter, en svärm kall och ringa vid synranden.
Tåget står fullkomligt stilla.
Klockan två: starkt månsken, få stjärnor.
Här är ljuset ”kallt och ringa’, månskenet självt tillhör slättens värld, och stjärnorna sitter inte i världsträdets topp utan är få och betydelselösa. Drömmar och minnen förbleknar kring ett kallt nu. De depressiva texterna är långtifrån ovanliga hos Tranströmer, men denna beskriver ett knutet livsläge, en instängdhet på jordskivan som måste bräckas upp av en vertikal rörelse. Den kommer aldrig i dikten – stjärnljuset kan inte stå till tjänst med ett befriande ”fallskärmshopp”. Här finns varken över- eller undervåning i världsbilden.
I ”Spår” är känsloläget kanske trots allt mera tankspritt än depressivt. Ett bättre exempel på ”fiatlandets” betryck är ”Utkantsområde” som står i Mörkerseende från 1970. Där finns dock en öppning mot och från underjorden i den första raden.
Män i överdragskläder med samma färg som
marken kommer upp ur ett dike.
Det är ett övergångsområde, dödläge, varken
stad eller land.
Byggnadskranarna vid horisonten vill ta det
stora språnget men
klockorna vill det inte.
Kringkastade cementrör lapar ljuset med torra
tungor.
Bilplåtverkstäder inrymda i före detta lagårdar.
Stenarna kastar skuggorna skarpt som föremål
på månytan.
Och de platserna bara växer.
Som det man köpte för Judas’ pengar:
”Krukmakaråkern
som begravningsplats för främlingar.”
Under horisontalplanet
Hela detta landskap är ett ”dödläge”. Det far besök av underjordens inbyggare, Krukmakaråkerns dödgrävare.
En tredje text är ”Längs radien” ur Stigar från 1973. Den beskriver ett slags spiralrörelse ut från ett stilla centrum, ett nav, i ett vinterlandskap. Nära kanten på den snurrande världsskivan möter vi ”tragedimaskerna i motvinden.” Till sist når dikten kamikazepiloterna som på ett sällsamt sätt tycks sväva i jordhjulets plan cirklande runt dess fälg. Också denna dikt är skriven under starkt tryck, ger intryck av vånda inför världens tillstånd.
Men spänningen och dynamiken i Tranströmers värld ökar alltså när lodlinjen skär horisontalplanet. Och de nedre världarna, rikena under jorden, kan vara mycket positivt laddade hos honom. Han kan tala om hur ”fröet sparkar i jorden” och om ”Guds energi hoprullad i mörkret” – och jag har alltid föreställt mig att den ligger som en växandets hoprullade stålfjäder alldeles bredvid det sparkande fröet. Exemplen är hämtade ur dikten ”Svenska hus ensligt belägna” ur Hemligheter på vägen. Men den undre världen kan också vara Hels rike, den norröna dödsgudinnan med sitt delade ansikte – den ena halvan levande, den andra stadd i förruttnelse. Detta dödsrike konkretiseras på ett överraskande sätt i ”Resan” i Den halvfärdiga himlen från 1962. Där förläggs Hades till tunnelbanan i Stockholm.
På tunnelbanestationen.
En trängsel bland plakat
i ett stirrande dött ljus.
Tåget kom och hämtade
ansikten och portföljer.
Mörkret nästa. Vi satt
som stoder i vagnarna
som halades i hålorna.
Tvång, drömmar, tvång.
På stationer under havsnivån
sålde man mörkrets nyheter,
Folk var i rörelse, sorgset,
tyst under urtavlorna
Tåget förde med sig
ytterkläder och själar.
Blickar i alla riktningar
på resan genom berget.
Ingen förändring ännu.
Destinationer i underjorden
För att komma ut ur detta moderna dödsrike måste man följa med ”förbi slutstationen” och se ”sädesax blåsa in över perrongerna”. Fröet som sparkade i jorden har blivit till ax, vegetationscykelns gamla myter är levande hos Tranströmer som hos så många människor i den moderna civilisationen, en civilisation som så till synes helt lämnat naturen bakom sig. Det finns en stark kritik av den moderna teknologin hos Tranströmer, men också en fascination inför den – särskilt inför dess möjligheter till kommunikation av allehanda slag. Tunnelbanan är både samfärdsel och inferno. ”Resenären” från vårt första diktexempel blir i tunnelbanedikten en Dantes like som färdas från skoggornas värld upp mot det paradisiska ljuset.
En annan kommunikationsgren dominerar i ”Trafik” i Mörkerseende, ett magnifikt stycke civilisaitonskritisk poesi. Dikten är mycket komplex; bland annat varierar den på ett intressant sätt trafiken som symbol för samhälleliga och historiska rörelser. Men några element i den anknyter till ”den undre världen”.
En långtradare är ”en stor skugga av trollsländans larv/som rör sig i grumlet på insjöns botten”. Genom denna spegeleffekt blir lastbilen till hälften en underjordens inbyggare precis som sländlarven. Hela diktens motorvägs- och industrilandskap håller på att sjunka ner i den sanka marken. Landskapet liknar det i den ovan citerade dikten ”Utkantsområde” men har betydligt större skala. Och det är denna sorts stadslandskap som tunnelbanans ådernät i ”Resan” försörjer.
Ute på slätten där industrierna ruvar
och byggnaderna sjunker två millimeter
om året – marken slukar dem sakta.
Det finns en öppning i landskapet, men den leder denna gång neråt, inte uppåt mot ljuset som i ”Resan”. Hel eller Persefone klär sig denna gång i trollsländelarvens insektshamn. Och mot diktens slut möter vi också Hades i ”Städarens” gestalt.
Det finns en lönndörr här. Öppna!
och se in i det omvända periskopet
neråt, mot mynningarna, mot de djupa rören
där algerna växer som de dödas skägg
och Städaren driver i sin dräkt av slem
med allt mattare simtag, på väg att kvävas.
Den platta världen är dömd att sjunka ner till kloaksystemen, en plats som vi snart skall se är centralt belägen i Tranströmers underjord.
”Fiskgjusens vila” eller ”dallrande lärkans position” – detta är den vanligaste blickpunkten hos den unge Tranströmer. Lodlinjens översta punkt representeras av en fågel. Ännu i prosadikten ”Blåsipporna” i Det vilda torget från 1983 talas om kristallkronor som ”gamar av glas”. Men ”på en gång mullvad och örn” (”Resans formler V” i Hemligheter på vägen), både den himmelska och den underjordiska utblicken kan finnas i samma lyriska jag. Mullvadens perspektiv finns utfört i den märkvärdiga dikten ”Markgenomskådande” i Stigar.
Den vita solen rinner ut i smogen.
Ljuset dryper, det letar sig ner
till mina nedersta ögon som vilar
djupt under staden och blickar uppåt
ser staden underifrån: gator, husgrunder –
liknar flygbilder av en stad i krig
fast tvärtom – ett mullvadsfoto:
tysta fyrkanter i dova färger.
Där fattas besluten. De dödas ben
går inte att skilja från de levandes.
Solljuset ökar i volym, strömmar in
i flygkabinerna och ärtskidorna.
Observatörens position
Diktens observatör har valt en av polerna i det dubbla seendet. ”Mullvadsfotot” är en omvänd flygbild av ett tillhälftenliv, ett limbo där man inte kan skilja levande från döda. Mullvadens blick ger oss en negativ röntgenbild av den moderna staden. Vi betraktar underifrån landskapet i ”Utkantsområde”, ”Resan” och ”Trafik”. Ironin i ”Markgenomskådande” riktas mot staden som social kategori men mera specifikt mot dess roll av centrum i en maktstruktur.
Men underjorden kan inte bara vara en klarsynens utsiktspunkt eller ett den moderna civilisationens dödsrike. Den kan vara platsen för barlasten, de tyngder ”som hindrar skutan att stjälpa” (”Nattjour I” i Mörkerseende). Den kan också bli en tillfyktsort för den undanträngda eller förföljda andligheten – och då är vi tillbaka i avloppssystemen som i ”Den skingrade församlingen IV” i Stigar.
Men kyrkklockorna måste gå under jorden.
De hänger i kloaktrummorna.
De klämtar under våra steg,
Man kan ana dessa underjordiska kyrkklockor och deras fördolda klang i en passage i Östersjöar från 1974, den som beskriver den gotländska dopfuntens bild av flykten till Egypten:
Och de frommas flyende steg
ekande över drakfjälliga avloppstrummors gap.
Ytterligare ett exempel på denna bild, förvånansvärt konstant och frekvent hos Tranströmer, finns i den kontrastrika dikten ”Vinterns blick” ur Det vilda torget från 1983.
Jag lutar som en stege och når in
med ansiktet i körsbärsträdets första våning.
Jag är inne i färgernas klocka som ringer av sol.
De svartröda bären gör jag slut på fortare än fyra
skator.
Då träffas jag plötsligt av kylan från långt håll.
Ögonblicket svartnar
och sitter kvar som yxans märke i en stam.
Från och med nu är det sent. Vi ger oss av
halvspringande
utom synhåll ner, ner i det antika kloaksystemet.
Tunnlarna. Där vandrar vi i månader,
halvt i tjänst och halvt på flykt.
Kort andakt när någon lucka öppnar sig över oss
och ett svagt ljus faller.
Vi ser uppåt, stjärnhimlen genom
avloppsgallret.
Sommarens komedi förvandlas i ett slag till vinterns mycket strängare scenbild. Körsbärsträdet är – som jag läser dikten – återigen vårt världsträd, denna gång byggt i flera våningar på gammalt vis. Vinterns blick liknas vid ett yxhugg, och det träffar Yggdrasils stam.
Nedstigen resenär
Tranströmers ”resenär” intar ofta en roll som observatör eller rapportör i samtiden. Det är i denna skepnad han är ”halvt i tjänst och halvt på flykt”. Det är ”sent på jorden” som hos Gunnar Ekelöf. En kort andakt firas i kloakerna som i de fornkristnas katakomber. Men andakten består inte i en regelrätt gudstjänst utan i att en lucka öppnas och stjärnljuset faller ner genom ett galler mot den övre världen. Lodlinjen har återupprättats om än på mycket bistrare villkor än inne i sommarens körsbärsträd.
”Inne i färgernas klocka” är sommarens lyckliga andaktsplats. Men den nedre andakten är färglös och denna gång utan klockklang.
Om förföljd eller förträngd andlighet handlar också mitt sista exempel på hur Tomas Tranströmers underjord är inredd och utrustad med poetiska laddningar av olika slag. Dikten heter ”Många steg” och står i Det vilda torget.
”Ikonerna las i jorden med ansiktet uppåt
och jorden trampades till
av hjul och skor, av tusen steg,
av tiotusen tvivlares tunga steg.
I drömmen steg jag ner i en självlysamde
bassäng under jorden,
en svallande gudstjänst.
Vilken stark längtan! Vilket idiotiskt hopp!
Och över mig trampet av miljoner tvivlare.”
Ikonerna har tvingats till en underjordisk tillvaro precis som klockorna i ”Den skingrade församlingen”. Det är något av Andrej Tarkovskij över scenen – den skulle ha kunnat ingå i Den yttersta domen.
Denna gudstjänst är en utvidgning av den andakt som firas i ”Vinterns blick”, en dopgudstjänst – ”svallande” antyder vattnets rituella närvaro.
Tvivlet och de tunga stegen finns ovan jord, i horisontalplanet, medan det idiotiska hoppet tillhör underjorden och ikonerna, lodlinjens fundament. Ikonerna skulle kunna ta dessa ”mullvadsfoton” av världen som det talas om i ”Markgenomskådande”. De är observatörens ”nedersta ögon”.
Sådan ser barlasten ut i Tomas Tranströmers poesi – underjordiska lampor, nedgrävda ikoner och klockor i kloakerna. Världsträdet växer ur kloaksystemen. Hur lodlinjens översta punkt ser ut är en annan fråga, en fråga för fåglar och osynliga drakar ”större än förstaden” som i ”Öppna och slutna rum” i Klanger och spår från 1966. Och ingenting har här blivit sagt om det kors som uppstår när lodlinjen skär horisonten; jag har en stark känsla av att Tomas Tranströmer är en betydligt mera kristen skald än vad både han själv och hans uttolkare velat vidgå.