Stöld som kulturutbyte

Det har länge varit känt att flera tusen böcker från Jesuitordens olika bibliotek i Europa plundrades under trettioåriga kriget och hamnade i Uppsala universitetsbibliotek. Detta och andra krigsbyten har också varit föremål för vetenskapliga studier tidigare. En nyligen publicerad doktorsavhandling lägger dock fram några nya perspektiv på fenomenet genom att noga undersöka bytenas användning över tid. Emma Hagström Molin är forskare och lärare i idéhistoria vid Stockholms universitet och tillhör Forskarskolan i kulturhistoriska studier. I Krigsbytets biografi undersöker hon med hjälp av en objektbiografisk metod hur böcker och arkivhandlingar hanterades rent konkret och vad detta säger om den funktion och mening som samlingarna fick i det nya sammanhanget.

Boken tar upp samlingar som Gustav II Adolf och rikskanslern Axel Oxenstierna lät lägga beslag på under 1620-talet, och fältherren Carl Gustaf Wrangels konfiskationer i mitten av 1600-talet. Krigsbytena kom från Mitau i dagens Lettland till Riksarkivet i Stockholm; från jesuitkollegierna i Riga och Braunsberg samt katedralbiblioteket i Frauenburg (de båda senare städerna ligger i nuvarande Polen) till Uppsala universitetsbibliotek; samt från det danska riket till Skoklosters slott.

Hagström Molin problematiserar de termer som används i sammanhanget och hennes begreppsanalys avslöjar en hel del. Uttrycken speglar såväl juridiska och etiska aspekter som funktion och attityder. Titeln på avhandlingen ger företräde åt ”krigsbyte”, men författaren påpekar att den termen började användas först 1712, det vill säga nästan etthundra år efter händelserna. Den term som hon i stället oftast använder är ”kulturellt byte”, en formulering som återspeglar det faktum att samlingarna uppfattades som värdefulla och kom till användning i Sverige.

Gustav II Adolf valde själv att tala om ”konfiskering”, något som framgår av ett memorial som han utfärdade efter order om att plundra jesuitkollegiet i Riga: ”Skole de låta Confiscere allt vad som i Jesuitkollegiet finnas både till boskap, spannmål, hö, ved, böcker och allehanda bohag, och K M:tt därpå sedan en viss Rulla [register] giva. De skole och låta Jesuiterna ifrån sig giva vad brev och besked de på kloster gods de have” (s. 58). Av citatet framgår att annat förutom litteratur bytte ägare.

Vedertagna begrepp från antiken som ”plundring” och ”spoliering” (förstörelse) är andra uttryck som användes under trettioåriga kriget. Vare sig de betecknades så eller i efterhand som krigsbyten, betraktades ingreppen som lagliga. I en bok från 1625 legitimerade naturrättsfilosofen Hugo Grotius dessa handlingar, och krigsbyten var vanligt förekommande under 1600-talet. De fungerade som ersättning, lön, till soldaterna. Men i de exempel Hagström Molin undersöker får boksamlingarna just ett kulturellt värde för en bredare allmänhet.

Begreppsanalysen avslöjar dessutom att plundraren trivialiserade övertagandet och beskrev det i termer av att ”lägga i kistan”, ”samla” eller ”hämta”. Avhandlingen inleds med en berättelse om ett franskt sändebud, katoliken Charles Ogier, som i samband med ett besök på slottet Tre Kronor uttryckte sin bestörtning över de konfiskerade föremålens nya hemvist. Man kan föreställa sig att jesuiterna i Riga och Braunsberg inte heller var särskilt entusiastiska över förlusterna. I dag skulle man nog beteckna innehavet som ”stöldgods”, och Hagström Molin kommenterar också hur Unesco ser på kulturarv i vår tid.

Författaren redogör för hur universitetsbibliotekets personal, främst den kunglige bibliotekarien Johannes Bureus, organiserade boksamlingarna. Drygt 2 300 volymer var från jesuitkollegiet i Braunsberg och knappt ett tusen från katedralbiblioteket i Frauenburg. Böckerna sorterades efter kategorier, som till en början var ungefär desamma som i det ursprungliga systemet i jesuitkollegierna. Förenklat sagt inordnades litteraturen efter ämne, till exempel ”kyrkofäder”, ”kontroversteologi” och ”filosofi”, utan hänsyn till konfessionell relevans, alltså katolska och andra kristna författare blandades på samma hylla. Konfessionella beteckningar kom dock så småningom in i katalogiseringen där ett fält var ”våra teologer” i motsats till katolska och kalvinistiska.

Styrdes då Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna av religiöst grundade motiv när de beordrade att plundringarna skulle utföras? Vi befinner oss i reformationstidevarvet – år 1593 hade Uppsala möte avgjort att Sverige skulle följa luthersk lära. Hagström Molin hävdar att syftet först och främst var att främja utbildningen i landet. Oxenstiernas målsättning var, enligt författaren, att förbättra akademier och gymnasier i det svenska riket. För kungens del var det framför allt den högre utbildningen som han hade som ambition att upprusta. Det skedde genom att han lät grunda Uppsala universitetsbibliotek 1620 och sedan donera krigsbyten dit.

Behovet av att satsa på den akademiska världen var skriande, eftersom Uppsala universitets verksamhet, som hade grundats med påvlig välsignelse 1477, i praktiken låg helt nere efter Gustav Vasas trontillträde 1523 och framåt. Idéhistorikern Sten Lindroth har bland annat på grund av Gustav Vasas nedprioritering av utbildning kallat reformationen i Sverige för en kulturell katastrof. Denna bakgrund är dock underbelyst i Hagström Molins annars utmärkta bok.

Att Gustav II Adolfs ambitioner inte främst präglades av lutherska eller ens fromma bevekelsegrunder är en bedömning som flertalet historiker gör, däribland Dick Harrison i sin bok Ett stort lidande har kommit över oss: Historien om trettioåriga kriget. Biskopar kunde däremot sätta in de kulturella bytena i en tydligt religiös-konfessionell referensram. Hagström Molin berättar att biskopen av Strängnäs, Laurentius Paulinus Gothus, år 1642 i en korrespondens med Oxenstierna, förklarade hur åtråvärd litteraturen i sig var, men att den hade legat i fel händer. Böckerna hade nu tack och lov erövrats från ”Våra Fienders namnkunniga Collegia och sköna Biblioteker, vilka de missbruka till den sanna Religionens Undertryckelse” (s. 64).

Boken Krigsbytets biografi är välskriven och väldisponerad, och dessutom försedd med fina illustrationer. Målgruppen torde vara relativt liten med tanke på det specifika ämnet och den detaljerade redogörelsen – som denna recension bara snuddat vid – för hur de kulturella bytena togs om hand. Men för den efter allmänbildning törstande läsaren innebär boken ett betydelsefullt bidrag till historien om trettioåriga krigets förhållande till reformationen och till svensk kristen identitet.

Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.