Strindberg och religionen – en marginalanteckning

Att August Strindberg i slutet av sitt liv var mycket intresserad av katolicismen framhävde Mickaëlle Cedergren i sin artikel ”’Amatörkatoliken’ Strindberg” i Signum nr 2 i år, och hon visade också att Strindberg under slutet av 1890-talet och de första åren av 1900-talet fördjupade sig i katolsk litteratur.

Hans intresse kan förklaras på flera olika sätt. Dels såg han katolicismen som den ursprungliga kristendomen, och han skriver i Inferno (1897) att han alltid föredragit originalet framför kopior. Dels tilltalades han av skönheten i den katolska mässan och i liturgin generellt. I Jakob brottas (1898) beskriver han hur han gått förbi kyrkan Saint Germain L’Auxenois. Orgeln spelade, genom de öppna portarna såg han sex ljus tända på altaret, han såg prästen och vitklädda gossar utföra något: ”Det sker något sällsamt, skönt, högt, därframme i fjärran bland guld, rökelse och ljus … jag förstår intet, men känner en oförklarlig vördnad och bävan, och en känsla slår ner i mig: detta har du upplevat och medlevat förr. Men så kommer skamkänslan hos hedningen, den utstötte som icke hör hemma här. Och så står hela sanningen klar: protestanten har ingen religion, ty protestantismen är fritänkeri, revolt, söndring, dogmatik, teologi, heresi. Och protestanten är bannlyst! Det är bannet, förbannelsen som vilar över oss och gör oss otillfredsställda, trista, irrande … Och i denna stund känner jag bannet, och jag förstår varför Segraren vid Lützen föll på sin gärning och huru hans egen dotter dementerade; förstår varför det protestantiska Tyskland härjades under det att Österrike förblev orört. Och vad blev vunnet för oss? Friheten att vara utstötta, friheten att söndra och avsöndra, för att sluta som konfessionslösa.” Han går ut ur kyrkan, doppar fingrarna i vigvattnet och gör ett litet korstecken men skäms samtidigt för det och hoppas att ingen har sett honom. Han ställer sig också frågan: ”Kan Gud le? Le åt människomyrornas dårskap och övermod? Kan han det, då kan han ock förlåta.”

En viktig pusselbit i Strindbergs intresse för katolicismen är, som delvis framgått av citatet ovan, att den katolska kyrkan är världsvid, inte nationalistisk. Sverige var vid sekelskiftet 1900 extremt nationalistiskt: unionskrisen närmade sig, man började allmänt använda den svenska flaggan, Heidenstam skrev ”Sverige, Sverige, fosterland” som var tänkt att bli en ny nationalsång och så vidare. Strindberg avskydde nationalismen, och för honom blev protestantismen liktydig med det nationella Sverige, med ankdammen, med statskyrkan, prästväldet och myndighetsutövandet. Själv ville han ha internationella perspektiv och bli känd utomlands, vadan han hade börjat att skriva sina verk på franska.

Men om han nu var så intresserad av katolicismen, varför konverterade han då inte? Jag tror att det hänger samman med hans ovilja att binda sig vid några som helst dogmer eller åskådningar. Att vara ”karaktärslös” var för Strindberg något mycket positivt. Med ”karaktärslös” menade han just en människa som inte låser fast sig utan hela tiden är öppen för nya intryck och nya fakta och som därför ideligen kan byta åsikt. En vetenskaplig inställning kan man kanske säga, och en inställning som gör att människan förblir nyfiken, förblir levande och växande. Den som konverterade var hans dotter Greta, som 18 år gammal blev upptagen år 1899, i S:ta Eugenia kyrka i Stockholm.

Under sin naturalistiska period hade Strindberg samlat ingredienser från mångahanda forskare, filosofer och psykiatriska källor. Nu gjorde han på samma sätt för att forma sin nya livsåskådning, plockade ingredienser från olika håll: från Bibeln (mest Gamla testamentet), från buddhism, hinduism, teosofi, Swedenborg, Schopenhauer, gnosticism och skapade på så sätt en egen religion åt sig. Mest tydligt framkommer denna synkretistiska religion i Ett drömspel (1902) och i de så kallade Kammarspelen (1907).

Att han också kunde återupptäcka något av sin ungdoms lågkyrkliga väckelse har Axel B. Svensson vittnat om i uppsatsen ”Två brev från Strindberg” i boken Berättelser ur livet (Bibeltrogna vänners förlag, Stockholm, 1955, ett nytryck av skrifter som han utgivit 1919 och några år framåt. Boken har välvilligt utlånats till mig av Lars Borgström). Axel B. Svensson beskriver att han, när han predikade i Betlehemskyrkan 1907, hade upptäckt Strindberg bland åhörarna. I september 1907 skrev han därför ett brev till Strindberg och uttryckte sin glädje över detta och över En blå bok, som han läst, men framhävde samtidigt att ”utan tro på Jesus Kristus såsom vår ende men fullkomlige Frälsare kunde ingen människa bliva salig”. Strindberg svarade omedelbart, skriver att brevet gjort honom glad men att han ”vet Era invändningar, men jag måste ackommodera mig, när jag talar till hedningarne”. I brevet uttalar han också tvivel på att han ”får lof att tänka på teater”, samtidigt som han känner som sin plikt att odla den dramatiska gåva han fått. ”Hvad skall jag skrifva? Eder August Strindberg.”

Ett drygt år senare hade Axel B. Svensson läst en uppsats av Strindberg, där han uttryckt sin leda vid livet. ”Kan, frågade han, den himmelske Fadern straffa ett barn bara därför att det gått hem något tidigare än meningen egentligen var?” Axel B. Svensson blev oroad över dessa självmordstankar och skrev än en gång till Strindberg och fick omgående svar. Strindberg skrev att han tror att ”hvarje människa har det med sin Gud efter råd och lägenhet, och jag har det på mitt sätt, litet patriarkaliskt som i Mose Böcker, litet intimt som i Mamres Lund; och sedan jag pinats i 60 år har min teofobi gifvit sig. Jag tror ibland att Han kan le åt oförståndet: jag har själf tre kullar barn, och jag har förlåtit i oändlighet, beklagat, tröstat, hjälpt, sällan eller aldrig straffat. Så fattar jag barnaskapet, förtroendet: Gud vardt människa, ja, och därför förstår han hur svårt det är, och därför öfverser han med dårskaper, men icke med den öfverlästa ondskan, den premediterade lögnen! Så har jag det! Eder August Strindberg.” Mig veterligt har ingen Strindbergsforskare uppmärksammat denna korta brevväxling mellan Strindberg och den ytterst bibeltrogne och lågkyrklige Axel B. Svensson.

Vad en annan människa verkligen tror kan ingen utomstående veta. Vad man kan notera är vad som framkommer i skrifter, i brev eller genom handlingar. På Strindbergs skrivbord stod ett krucifix. När han avlidit på eftermiddagen den 14 maj 1912, lade hans dotter Greta enligt hans egen önskan detta krucifix på hans bröst. På hans grav restes ett år senare ett enkelt träkors med hans namn och årtal samt inskriptionen: O, crux, ave spes unica (Var hälsad kors, mitt enda hopp), en inskription som han sett på gravvårdar på Montmartrekyrkogården i Paris. Han hade själv bestämt att den inskriptionen skulle stå på hans egen gravvård.

Elisabeth Stenborg är fil.dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.