Svea Hovrätt, staten och trossamfunden

Remissyttrandena över kyrkoberedningens slutbetänkande Staten och trossamfunden (SO U 1994.42) har nu sammanställts och kommentarer till dem har börjat synas. I Signum (1995:2) har vi uppmärksammat remissvar från det katolska biskopsämbetet och Svenska Missionsförbundet, men också från Broderskapsrörelsen (1994:9-10). Reaktionerna från Svenska kyrkan har varit tämligen förutsägbara: landsbygdsförsamlingarna går in för status quo, centrala organ och stadsförsamlingar ansluter sig till förslaget.

En viktig remissinstans i dessa sammanhang är de rättsvårdande myndigheterna, där Svea Hovrätt av gammalt intar en central ställning. Det finns all anledning att lyssna till vad juristerna på Riddarholmen har att säga, och deras synpunkter på kyrkoberedningens betänkande har också redan uppmärksammats i pressen.

Redan i sitt svar på utredningen Ekonomi och rätt i kyrkan (SOU1992:9,, se Signum 1993:1) framhöll hovrätten att den inte motsatte sig ändrade relationer mellan stat och kyrka. Det gör man inte nu heller, men man finner en betydande oklarhet i det rättsläge som beredningen föreslår. Skall Svenska kyrkan vara en del av det som i regeringsformen betecknas som ”det allmänna” eller vara ett privaträttsligt subjekt? Beredningen säger sig vilja ha en friare kyrka, men i viktiga hänseenden kommer denna alltjämt att ingå i den statliga förvaltningssfären. Förslaget att offentlighetsprincipen skall gälla för Svenska kyrkan också i fortsättningen förutsätter en form av statskyrka.

Hovrätten pekar också på problemet med kyrkomötets föreslagna normgivningsmakt, som skall utvidgas till det s.k. primära lagområdet. Enligt Regeringsformen har endast riksdagen rätt till sådan normgivning. I vissa fall kan dock regeringen – om riksdagen så beslutar – fa lagstiftning delegerad till sig. Den föreslagna modellen innebär att kyrkomötet skall kunna stifta lag. Denna princip finner hovrätten vara en nyhet i svensk associationsrätt. ”Hovrätten ifrågasätter dels om denna statsrättsliga relation mellan en statsmakt och menigheter inom staten kan omplanteras till förhållandet mellan ett självständigt rättssubjekt och dess olika underavdelningar och dels om den föreslagna regleringen verkligen innebär att församlingarna blir självständiga.”

På två ställen konstaterar hovrätten att ”genom den föreslagna lagen bildar staten genom beslut av riksdagen ett nytt samfund” med namnet Svenska kyrkan. Vad som avses med dessa ord är inte helt klart, men under alla förhållanden är de intressanta som uttryck för hur högst kompetenta jurister kan se på den föreslagna Lagen om Svenska kyrkan. Det vore intressant att veta hur Svea Hovrätt skulle be trakta 1686 års kyrkolag i detta avseende. Uttrycker den bildandet av ett nytt samfund, ja, kanske detta rentav också skedde vid Uppsala möte 1593 enligt hovrätten – en uppfattning som ur katolsk synpunkt inte är främmande.

Viktigast är dock vad som sägs om lagstiftning beträffande trossamfund i allmänhet. Här är yttrandet ganska kortfattat, men även på denna punkt anförs allvarliga invändningar. Vissa svårigheter i samband med registrering av trossamfund uppmärksammas, som t.ex. en betydande variation i fråga om medlemsantal med mera. ”Bristen är så allvarlig att förslac,et inte bör (kurs. här) läggas till grund för lagstiftning” – detta bör jämföras med omdömet om Lagen om Svenska kyrkan, att den inte kan ligga till grund för lagstiftning.

Redan i sitt förra remissyttrande avvisade hovrätten förslaget att staten skulle hjälpa till med uppbörden av medlemsavgiften för andra trossamfund än Svenska kyrkan. ”En statlig uppbördshjälp skulle nämligen vara tveksam såväl från principiella (religionsfrihet i vidsträckt mening) som praktiska synpunkter.” På denna punkt övertygar inte resonemanget, allra minst att Svenska kyrkan av historiska och kulturella skäl intar en särställning som motiverar att endast den bör få statlig uppbördshjälp. Principen om Svenska kyrkans särställning hävdas i och för sig även av kyrkoberedningen, som dock inte drar samma slutsats.

Hovrätten framhåller annars att religionsfriheten som princip inte kan betyda att staten genom lag särbehandlar ett samfund framför andra. Visserligen strider inte kyrkoberedningens förslag mot ordalydelsen i Regeringsformens regler om religionsfrihet, men staten bör likväl förhålla sig neutral till de olika samfunden. Det är svårt att här inte se en motsägelse i jämförelse med vad hovrätten anser om den statliga uppbördshjälpen av medlemsavgiften.

Åtskilliga inslag i Svea Hovrätts yttrande kan hälsas med glädje ur ekumenisk synpunkt. Slutsatsen att det framlagda förslaget inte kan användas ”utan omfattande bearbetning” har åtskilligt fog för sig. Samtidigt återspeglar yttrandet genom sina något stelbenta synpunkter en uppfattning om kyrkans väsen som ligger nära en äldre svensk statskyrklighet. Tydligt blir detta när hovrätten direkt polemiserar mot utredningens bild av Svenska kyrkan som ett trossamfund.

Uppsalafilosofen Christopher Jacob Boström (1797-1866) betraktade kyrkan som en sida av statens verksamhet; en uppfattning som ännu på 1950-talet hade prominenta juridiska företrädare.

När det talas som att ”stifta ett nytt samfund” är det inte utan att man påminns om detta synsätt. Avskaffas statskyrkan går också kyrkan i graven, och rimligen måste då en ny kyrka bildas.

Detta remissyttrande är en nyttig påminnelse om att det inte endast är kyrkor och samfund som har synpunkter på problemet kyrka-stat. Ibland kan jurister se klarare än teologer och kyrkoledare. När det från katolskt håll nu – med rätta – kämpas för religionsfrihet och lika behandling av trossamfund, kan det vara på sin plats med någon självrannsakan. Historien visar att den katolska kyrkoledningen inte har dragit sig för att sluta förmånliga konkordat med staten under olika tider. Kanske vi kan unna Svenska kyrkan en övergångstid när det gäller synen på förhållandet till staten. Sambandet mellan kyrka och stat har dock varit fastare i Norden än på de flesta håll i Europa. Det tar tid att komma ur ett sådant arv, och kyrkoberedningens förslag är för närvarande det enda realistiska. Det står dock för ett väsentligt brott med hittillsvarande ordning på flera punkter, framför allt församlingarnas kommunstatus.

Till sist, som sig bör, något om begravningsväsendet. Hovrätten ansluter sig till beredningens förslag att Svenska kyrkan även i fortsättningen bör vara huvudman för begravningsverksamheten. Man ställer sig också bakom uppfattningen att denna bör finansieras genom en särskild begravningsavgift. På denna punkt bryts den strikta juristprosan av ett i det allvarliga sammanhanget uppfriskande språkfel. Hovrätten menar att denna skatt inte bör utgå som en särskilt namngiven årlig skatt, därför att den kommer att utgöra en mycket liten del av det årliga skatteuttaget. ”Detta är inte heller särskilt lämpligt att från statens sida varje år påminna den skattskyldige om sin (kurs. här) kommande död.”

Förhoppningsvis dröjer det länge innan den svenska staten dör. Den nuvarande formen av samband mellan stat och kyrka i Sverige far däremot gärna dö. Det är något som ligger i både Svenska kyrkans och de andra kyrkornas intresse. Svea Hovrätt har i detta sammanhang gjort flera viktiga påminnelser.