Religionsdialog på 1900-talet

I samband med den snabbt tilltagande befolkningspluralismen ökar också behovet av en religionsdialog. Tredje årtusendet kommer av allt att döma inte enbart att präglas av ett stort interkulturellt utbyte utan också av ett krav på interreligiös dialog och teologi. I vilket stadium befinner sig denna dialog i dag? Karl-Josef Kuschel, vid institutet för ekumenisk forskning i Tubingen, har samlat och kommenterat en rad nyckeltexter för att dokumentera den komplexa utvecklingen under 1900-talet.

”Utan Kristus ingen frälsning” var under århundraden det bålverk som katolsk och protestantisk teologi förskansade sig bakom och utifrån denna position utvecklades en offensiv missionsstrategi. Först i början av det tjugonde århundradet började kristen teologi bejaka en pluralistisk syn på religionernas mångfald som ett legitimt uttryck för Guds vilja med mänskligheten. Infallsvinklarna och vägarna visar sig emellertid mycket omstridda. Kuschel belyser med hjälp av vissa klassiska texter hur en pluralistisk syn kan bejakas av autentisk kristendom.

Av olika skäl är pocketboken Christentum and Nicbtchristliche Religionen av intresse. Texturvalet visar det spänningsfällt i vilket religionsdialogen uppstod under 1900-talet.

Ernst Troeltsch (1895-1923), ”historismens” upphovsman, representeras av föreläsningen ”Kristendomens ställning bland världsreligionerna” som han 1923 hade förberett inför en föredragsresa i England. Den genomfördes aldrig pga. hans plötsliga död men texten publicerades 1924 och uppfattades som ett genombrott. Hans tes är att ingenting i historien är absolut utan enbart historiskt betingat. Positivt ser han religionen som en angelägenhet för människornas inre erfarenhet. I kristendomen ser han summan av Europas religiösa utveckling.

Av Karl Barth (1886-1968) återges en text ur hans Kirchliche Dogmatik I/2 (1960): ”Den kristna religionen som den sanna religionen”. För honom är alla icke-kristna religioner och all naturlig teologi enbart avgudadyrkan, ”heresi”, ett uttryck för människans egenmäktighet. Givetvis kan Barth enbart förstås utifrån hans motsättning mot tidens liberala neoprotestantism och hans kamp mot ”deutsche Christen” och nazismen. Den kristna uppenbarelsen kräver ett erkännande, att det avgörande för människan har skett en gång för alla i Jesus Kristus. Jesus Kristus är verkligen Herren. Enbart de kristna kyrkorna är creaturae gratiae och de står utanför den allmänna religionshistorien.

Paul Tillich (1886-1965) kom att befatta sig med de icke-kristna religionerna relativt sent i livet. 1965 höll han vid University of Chicago en programmatisk föreläsning om religionshistoriens betydelse för den systematiska teologin (Samlade verk, bd IV). Här visar han att han egentligen skulle behövt skriva om sin Systematiska teologi i perspektivet av religionsdialogen. Mötet med Eliade Mircea blev av avgörande betydelse. Detta skedde vid ett seminarium vid University of Chicago. 10 dagar senare var han död. Ett förbehållslöst erkännande av andra religioners moraliska, andliga, kulturella och religiösa värden framstod som en oumbärlig förutsättning för religionsdialogen. Inom de evangeliska kyrkorna har Tillich därmed utan tvekan banat väg för denna dialog.

För 1900-talets katolska teologi har Karl Rahner (1904-1984) spelat samma roll genom att påvisa de icke-kristna religionernas teologiska legitimitet. Tidigare än andra teologer framställde han de ickekristna religionerna som ”legitima frälsningsvägar”. 1961 höll han en programmatisk föreläsning som innehöll alla grundläggande tankar som han senare vidareutvecklade i Schriften zur Theologie bd IV, (1962). Andra Vatikankonciliet anammade hans tankevärld vilket bekräftas i synnerhet av konstitutionen om kyrkan (nr 16), deklarationen om kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna (nr 2) och Gaudium etspes (nr 22; sv. titel: Kyrkan i världen av idag) där det fastslås att Kristus inte enbart verkar i dem som tror på honom utan även i alla människor av god vilja, i vilkas hjärta nåden verkar på ett osynligt sätt. Visserligen finns hos Rahner inget tvivel om att kristendomen är den ”absoluta” religionen som ”inte kan erkänna någon annan religion som likaberättigad”, men andra religioner innehåller genom den uppståndne Herrens Ande i olika grad övernaturliga element av nåd som gör dem till legitima religioner och ger dem en frälsande förmåga.

I Rahners spår följer Hans Waldenfels (f. 1931), katolsk teolog vid universitetet i Bonn, med mångårig erfarenhet av japansk buddhism. Särskilt förtjänstfullt har han vidareutvecklat dialogen. Han framhåller att andra religioners självförståelse bör tas på allvar. Rahner talar visserligen om men inte med de andra religionerna. Kristen teologi måste utan tvekan ta upp de ”conflicting truth claims” och möta religionernas konkurrerande sanningsanspråk. Rahner kräver ett samarbete mellan dogmatik och religionsvetenskap. Men han behandlar aldrig de ickekristna religionerna religionsvetenskapligt och komparativt, dvs. utifrån deras självförståelse.

Dialogen handlar inte enbart om andra religioners funktion i en kristen konception av frälsningshistorien. Det teologiska arbetet måste göra sig fri från en viss trångsynthet i förhållandet mellan kristendom och övriga icke-kristna religioner. Man kan inte inskränka sig till frälsningsfrågan. Texten som dokumenteras i boken är tagen ur Waldenfels, Theologische Versuche bd I, Bonn 1990.

Dessa texter visar hur religionsdialogen i dag följer olika vägar. Kuschel framställer två olika modeller med två representativa texter. Sedan utvecklar han sin egen modell.

1. Den amerikanske teologen Paul E. Knitter som undervisar vid Xavier University i Cincinnati, Ohio är representant för den i de anglosaxiska länderna vida spridda s.k. pluralistiska religionsteologin. Den återknyter i grund och botten till Troeltschs linje och ser i religionernas mångfald en utmaning mot varje försök att förstå kristendomen som den enda sanna religionen. I själva verket krävs enligt Knitter en ”kopernikansk revolution” av kristendomen i förhållandet till de icke-kristna världsreligionerna. Ingen religion och ingen uppenbarelse kan till fullo ”representerå’ Guds mysterium. Även kristendomen måste uppfatta sig själv som en del av ett pluralistiskt religiöst system. Kristendomen och Kristus är sålunda inte längre solen kring vilken de andra religionerna kretsar som planeter. I centrum står ”Gud” eller gudomen som kristendomen tillsammans med alla andra religioner förhåller sig till på lika villkor. Konsekvensen är en pluralistisk kristologi. Den utgår från att man måste ta avstånd från en exklusiv syn på uppenbarelsen och inkarnationen i Kristus. Det finns ständiga inkarnationer av gudomlig ande och gudomliga ord. Åter och återigen förekommer i historien män och kvinnor i vilka Guds ande och nåd är verksamma som instrument för Guds vilja på jorden. Knitter dokumenteras i Kuschels bok genom föreläsningen ”Skäl för en pluralistisk religionsteologi” som han höll i Marburg 1988. En engelsk översättning publicerades i New York 1985 under rubriken ”No Other Name? A Critical Survey of Christian Attitudes Toward the World Religions”.

2. Den evangeliske teologen Wolfhart Pannenberg (£ 1928), professor i Munchen, står i Barths tradition. I motsats till Barth och på grundval av sin människosyn tar han den ”naturliga teologin” på allvar. I en nyckeltext, ett föredrag som hölls 1991 i Turin och 1992 i Munchen, med titeln ”Religionerna i den kristna teologins perspektiv” och som återges i Theologische Beiträge 1992, förklarar han att kristen teologi räknar med att även människor i andra kulturkretsar och religioner i sina föreställningar och beteenden far del av samma religiösa verklighet som de kristna. Samtidigt betonar han i sin kristologi (Kristologins grunddrag, 1964) det unika i Guds uppenbarelse i Israels historia och i Jesus Kristus, som kristna håller fast vid även gentemot icke-kristna. Varken frälsningsfrågan eller andra religioners relevans för denna frälsning kan på ett summariskt sätt besvaras därifrån. Frälsning är för Pannenberg alltid förknippad med kyrkans förkunnelse och sakrament. Den interreligiösa dialogens uppgift är därför att undersöka de ämnen och spörsmål i vilka det finns konvergenser och gränser mellan icke-kristna religioner och kristendomen. Han efterlyser en biblisk kriteriologi för att kunna bedöma de icke-kristna religionerna och deras tal om Gud.

3. I samma riktning och som en uppgörelse med den pluralistiska religionsteologin uppfattar Kuschel (f. 1948) sin egen modell. Han ställer den centrala frågan i vilken utsträckning kristologin överhuvud-

taget har förmåga att omfattas av den interreligiösa dialogen. Den pluralistiska religionsteologin påstår ju att kristendomen förlorar sin kompetens och trovärdighet i dialogen när den håller fast vid att Guds uppenbarelse är fullbordad, definitiv och oöverträffbar i Jesus Kristus. Han efterlyser en kontextuell exeges och vetenskaplig tolkning av vissa nytestamentliga kristologiska nyckeltexter för religionsdialogen – en uppgift som han anser hittills alltför litet ha uppmärksammats. Här ligger tyngdpunkten i hans bidrag.

Vi förbigår hans upplysande expose över uppgörelsen med dagens pluralistiska religionsteologi och hans originella analys och hermeneutik av kristushymnen i Kolosserbrevet (1:15-20) och inskränker

oss till att återge hans resultat: Han håller fast vid Kristi normativitet utan anspråk på absoluthet, vid hans finalitet utan exklusivism och vid Kristi slutgiltighet utan superioritet. I stort sett är det en övertygande framställning om man bortser från det förbehåll som han tillfogar, att ”varje anspråk på absoluthet och superioritet splittrar och stiftar ofred, ty de är den gamla människans signatur”. Den uppståndne Herrens Ande, som har blivit världens universella sakrament för att bygga upp Guds rike intill tidens ände, har enligt kristen tro emellertid också blivit världens nya och slutgiltiga signatur.