Religionen i 1990-talets Sverige

Ekonomi, politik, utbildning, familj, vård, vilken av samhällsinstitutionerna man tar fram så har de varit mer i fokus för den allmänna uppmärksamheten under det tidiga 1990-talet än vad religionen har varit. Med en hårddragning kan man säga att det inte kommit upp något skeende på den religiösa arenan som förmått fånga massmediernas intresse på samma sätt som de nya religiösa rörelserna gjorde under 1970-talet och trosrörelsen under 1980-talet. Detta bör kanske inte reservationslöst beklagas. Enfrågeinriktningen som debatten i Sverige ofta anses fa gjorde att koncentrationen på fenomen som berörde något tiotusental personer skymde viktigare men mindre spektakulära skeenden på det religiösa området under båda årtiondena.

1970- och 1980-talen är därmed givna som jämförelsepunkter i en diskussion av den ställning

religionen har under 1990-talet. Långt ifrån alla jämförelser som kan göras visar på en fortgående försvagning av religionens ställning. Flera indikatorer antyder det problematiska i att tala om ”sekulariseringen” som en nästan lagbunden och irreversibel process. Det finns en rad skeenden som pekar mot att man hellre bör tala om ”religiös förändring” än om en fortgående ”sekularisering” eller ”avkristning”. Religionens eller samfundens ställning behöver varken ha stärkts eller försvagats men man kan ändå iaktta förändringar i vilken vikt man i olika sammanhang tillmäter det som sker på det religiösa området.

Religionen i den officiella statistiken

Frånvaron av en officiell religionsstatistik i Sverige är ett välkänt och åtminstone av religionsvetare ofta beklagat faktum. Att det sedan 1930 inte finns några folkräkningsuppgifter om antalet anhängare av olika religioner, konfessioner och enskilda samfund innebär emellertid inte att religionsvariabeln sedan dess saknats i materialet från Statistiska Centralbyrån. Man kan få fram en hel del om religion och religiöst liv genom att leta i olika publikationer och man får då inte bara tillförlitliga faktauppgifter. Man får också en bild av hur valhänt man handskas med religionen inom den del av statstjänstemannakåren som producerar materialet.

Statistisk Årsbok ägnar sedan många år tillbaka tre av sina femhundra tabeller åt religionen. Två av dem återger centrala uppgifter – i absoluta tal – om Svenska kyrkan på stiftsnivå. Den tredje tabellen har rubriken ”Vissa folkrörelser”. Den redovisar antalet medlemmar i olika nykterhetsorganisationer och i tolv ”Fri- och lågkyrkliga sammanslutningar” men dessutom i Romersk-katolska kyrkan. I anmärkningarna till tabellen konstaterar man: ”Ett par mindre samfund, t ex maranatarörelsen … ingår inte.” Noten har stått oförändrad i åtminstone tio år och illustrerar frånvaron av antingen medvetenhet eller kännedom om de förändringar som samfundsbilden i Sverige undergått.

I SCB:s serie om Levnadsförhållanden finns en hel del att hämta om den religiösa aktiviteten. En av de senaste rapporterna tar upp Föreningslivet i Sverige-en statistisk belysning. Den demonstrerar också omedvetenheten om de religiösa förhållandena i landet. Bristerna och misstagen blir särskilt besvärande genom att den förra civil- och kyrkoministern undertecknat rapporten.

I samband med de stora (6 000 personer) och upprepade undersökningarna av svenskarnas levnadsförhållanden gjorde man 1992 en kartläggning av föreningsengagemanget. Man beaktade också engagemanget i religiösa föreningar. Uppgifterna återges för ”Grupp eller förening inom svenska kyrkan”, ”Frireligiöst (!) samfund” och ”Annat religiöst samfund”. Genom exemplifiering klargörs vilka organisationer som ingår i grupperna. Båda de första grupperna vore i och för sig värda att diskutera men mest förvånande är den tredje gruppen: ”Ortodoxa församlingar, islamitiska församlingar, muslimska församlingar, judiska församlingar, andra samfund”. Det framgår inte till vilken av de tre grupperna det näst största samfundet i landet förts men man får anta att det är till den tredje.

Riktigt säker kan man emellertid inte vara för enligt siffermaterialet är ”närmare 70 000 personer, en procent av den svenska befolkningen anslutna” till ”Annat religiöst samfund”. Detta är klart mindre än antalet medlemmar både i de ”frireligiösa” samfunden som korrekt beräknas till 260 000 personer och i grupperna eller föreningarna inom Svenska kyrkan som anges till 215 000 personer. Uppgifterna visar än en gång vilken snedvriden bild man far av den relativa styrkan hos olika kyrkor och samfund då man tillämpar det borgerliga samhällets föreningsmedlemskapsbegrepp på organisationer som räknar medlemskap på andra grunder. Här förefaller Svenska

rkan och de organisationer som ingår i ”Annat religiöst samfund” att råka lika illa ut vid jämförelsen med gruppen ”Frireligiöst samfund”.

I flera andra SCB-publikationer dyker religionsvariabeln upp i flera sammanhang men oftast med några ursäktande fraser. I Kulturstatistik 1985-1992 finns således en avdelning om Kyrklig verksamhet där man inledningsvis far veta att ”kultursektorn har från början till stor del vuxit fram inom eller i anknytning till kyrkan” och ”att fortfarande svarar trossamfunden för ett brett kulturutbud”. I den utmärkta siffersammanställningen om invandrare, Tema invandrare, i serien om Levnadsförhållanden begränsas religionsmaterialet till en enda sida där man får veta hur ofta olika invandrargenerationer och -grupper gör ”besök på gudstjänst eller väckelsemöte”.

Rapporten om Fritid 1976-1991 ger en rad värdefulla uppgifter om svenskarnas gudstjänstbesök. Man ursäktar att man tagit med denna variabel bland besök på teatrar, konserter, bibliotek och utställningar och diskuterar både gudstjänstbesökets kulturkaraktär och dess karaktär av fritidsaktivitet. Slutsatsen blir att gudstjänstbesöken inte bör ingå i kulturaktivitetsindex. Som fritidsaktivitet tvekar man om de skall betraktas som ingående i ”Maktlös fri tid” eller i ”Personliga plikter”, om de utgör en del av den ”Självstyrda fritiden” eller hör till den ”Reglerade rekreationen”.

Avsikten med den här genomgången är närmast att illustrera hur främmande man inom statsapparaten står inför religionsfenomenet. Det finns, det vet man, men hur skall man handskas med det? Vilka är de viktiga och vilka är de mindre viktiga uppgifterna? Hur skall man placera in de religiösa aktiviteterna när man skall beskriva svenskens tillvaro? Några förändringar i förmågan att redovisa vad som händer på det religiösa fältet kan man inte iaktta. Länge beaktade man i dessa sammanhang endast Svenska kyrkan, sedan fick man – ganska många år för sent – en viss koncentration till de religionsyttringar som är folkrörelse- eller föreningsorganiserade. Någon plats för religiöst liv som är organiserat efter andra principer som det inom de stora invandrarkyrkorna och ännu mer inom icke-kristna grupper finns ännu inte i dessa sammanställningar.

Den religiösa aktiviteten på 1990-talet

De nämnda rapporterna skall inte bara kritiseras för sin omedvetenhet. De innehåller översiktliga men

värdefulla uppgifter om hur den religiösa aktiviteten utvecklas och dessa uppgifter utgör ett komplement till samfundens egna uppgifter. Gudstjänstbesöken i Svenska kyrkan minskade kraftigt under andra halvan av 1980-talet och tendensen har fortsatt under 1990-talet. De traditionella frikyrkorna har genomgått en liknande utveckling och minskningen har under senare år också drabbat Pingströrelsen. Dessa förändringar som kommit fram i samfundens statistik både speglas och nyanseras i de individdata som den tidigare nämnda volymen om Fritid 1976-1991 återger. Minskningen framgår klart. Vid de tre undersökningsomgångarna 1976, 1982-83 och 1990-91 var det 54, 60 respektive 64 procent av befolkningen i åldrarna 16-74 år som inte deltagit i någon gudstjänst under det senaste året. Samtidigt minskade andelen som besökt gudstjänster minst fem gånger under året från 13 över 12 till 9 procent, vilket illustrerar hur katastrofal den senare delen av 1980-talet var ur kyrksamhetssynpunkt.

De stora undersökningarna av fritidsvanorna ger också tillförlitliga uppgifter om delgrupper inom befolkningen. Man kan således konstatera att de stora minskningarna i gudstjänstbesök finns bland de äldre; bland dem i åldrarna 16-24 år men även bland dem i åldrarna 25-44 år iakttar man mindre minskning än bland dem som är över 45-årsstrecket.

Detta resultat kan kombineras med resultat som hämtats ur en statlig utredning om Ungdomars välfärd och värderingar som skiljer ut sig från mycket annat officiellt material genom att religionen där får rimligt utrymme. Thorleif Pettersson svarar för ett innehållsrikt kapitel om ”Religion och moral”. Han visar att de välbekanta skillnaderna i hållning till religionen mellan storstäderna och landsorten endast framträder när man ser till de äldre generationerna. Bland de yngre finns inte motsvarande skillnader utan storstadsungdomarna och ungdomarna i resten av landet ger uttryck för ungefär samma intresse för religionen. Pettersson tolkar detta resultat som sammanhängande med invandrarnas åldersfördelning och bosättningsmönster och konstaterar att ett resultat av invandringen kan vara och ännu mer bli att den religiösa tron inte längre är lika klart knuten till de äldre generationerna och till landsbygden.

Ytterligare ett resultat från utredningen om Ungdomars välfärd och värderingar förtjänar att observeras. Det gäller den ringa betydelse man tillmäter den religiösa fostran. En knapp tjugondel av alla plockar ut ”en religiös övertygelse” från en lista med 1 I egenskaper som en egenskap som det är viktigt att lära barnen. Detta resultat antyder att man inte bör förvänta sig några trendbrott när det gäller den fortgående minskningen av förekomsten av aktiv religiositet. Särskilt anmärkningsvärt är att endast en femtedel bland dem som själva tror på en personlig Gud gör denna markering.

Valet är vanligare bland unga invandrare än bland andra unga och det är också vanligare bland unga i storstäderna än bland unga i riket i övrigt. Man skulle av detta kunna frestas att dra en slutsats om möjligheter till en utjämning av skillnaderna i religiöst intresse mellan olika bebyggelsemiljöer. Differentiering av det religiösa intresset efter ålder och etnisk bakgrund antyder emellertid inte ett framtidsscenario som innebär ökad likhet i religiöst avseende mellan olika delar av landet.

Framtidsscenariot innebär att för de stora men mindre tätt befolkade delarna av landet kan man räkna med en långsamt fortgående försvagning av religionen. Det religiösa utbudet där blir liksom nu nästan uteslutande det som Svenska kyrkan och frikyrkosamfunden svarar för och äldre personer fortsätter att vara i klar dominans inom det religiösa livet. I de största tätortsområdena däremot kan man förvänta ytterligare förändringar, och för det religiösa utbudet där svarar inte bara samfunden med inhemsk tradition utan också och i ökande utsträckning en rad invandrarsamfund. De årligen återkommande räkningarna av gudstjänstbesök i Storstockholm pekar sedan ett tiotal år tillbaka mycket klart mot en utveckling i denna riktning. Pluralismen i storstäderna är emellertid knappast nu och blir ännu mindre i framtiden ”demografiskt balanserad”. I samfunden med inhemsk dominans är det främst de äldre som är aktiva medan det i samfunden med invandrardominans i stor utsträckning är de yngre som svarar för aktiviteten. De olika typerna av samfund får således både sin tyngdpunkt i olika miljöer och olika sammansättning av de aktiva grupperna. Det scenario som kan skisseras på grundval av de trender man ser förefaller alltså inte vara utan komplikationer.

Den religiösa närvaron och det religiösa humankapitalet

Artikelförfattaren har i andra sammanhang framhållit ”den religiösa närvaro” som finns i vardagen för de allra flesta människor. Man kan säga att denna närvaro är en del av den svenska religiösa kulturen. Även de mest sekulariserade möter i många former religionen och de kan inte undgå att lägga märke till att den finns i samhället fastän de själva inte har närmare kontakt med den. Den religiösa närvaron manifesteras på många sätt: i de många kyrkobyggnaderna och kapellen, i program med religiöst innehåll som dagligen återkommer i radio och veckoligen i teve, i fasta sidor i de stora dagstidningarna och i många annonser och notiser i lokalpressen samt inte minst i det massiva utnyttjandet av de kristna livsriterna vilket ju är något av ett särdrag för de nordiska länderna jämfört med andra länder i Västeuropa. Den religiösa närvaro som finns i mycket av det ”finkulturella” gods som produceras behöver man knappast framhålla i Signum. Denna för de flesta självklara och inte ifrågasatta närvaro har knappast blivit mindre tydlig men har möjligen kommit att uppfattas annorlunda under senare år.

Ett annat begrepp som lanserats är ”religiös analfabetism” som en beskrivning av ett läge då allt fler inte far någon grundläggande religiös fostran i hemmet, då skolan främst ger kunskap om religionerna och då kyrkor och samfund når allt färre med sin barn- och ungdomsverksamhet. Ett delvis parallellt begrepp har kommit upp inom amerikansk religionssociologi under senare år då man talar om ”religiöst humankapital”. Den för många stötande termen betecknar den kunskap och de färdigheter som fordras för att någon skall fa utbyte av en gudstjänst eller kunna ta emot ett religiöst budskap. När någon utnyttjar sitt religiösa humankapital så är det också troligt att det förmeras. Fördelarna med att tala om religiöst humankapital istället för om religiös analfabetism ligger i att den nya termen beskriver något som man inte har eller som något man har i större eller mindre utsträckning medan religiös analfabet är något man antingen är eller inte är.

Det är intressant att spekulera över hur fördelningen av det religiösa humankapitalet ser ut jämfört med fördelningen av annat kulturellt kapital och det är författarens empiriskt svagt underbyggda uppfattning att det religiösa humankapital som är knutet till de inhemska samfunden börjar fa en fördelning som mycket mer liknar fördelningen av det allmänna kulturella kapitalet än vad fallet var för några decennier sedan. Såväl i skolan som vid konfirmationsundervisningen försökte man till alla i Sverige förmedla ungefär samma religiösa kunskap men numera skiftar innehållet i religionsundervisningen mycket mellan olika miljöer och konfirmationsundervisningen har också växlande inriktning och den väljs ju dessutom bort av många. Stora grupper når därför vuxenåldrarna utan att ha fått det religiösa grundkapital att falla tillbaka på som var en självklarhet fram till början av 1960-talet. I sammanhanget måste det framhållas att det inom olika invandrargrupper finns ett stort och varierat religiöst humankapital som många har svårt att utnyttja och därmed också svårt att vidmakthålla och ännu mer att låta tillväxa. Vill man använda ekonomisk terminologi så kan man tala om risk för ”kapitalförstöring” eller kanske är det mer adekvat att säga att kapitalet inte är konvertibelt till svensk ”religiös valuta. På det religiösa området kan 1990-talet beskrivas som ett årtionde då det samlade religiösa humankapitalet sannolikt är mindre än vad det var både då det innevarande seklet och det innevarande halvseklet började. Det har emellertid inte tidigare funnits ett så varierat religiöst humankapital i Sverige. Det är varierat i flera dimensioner, både genom att så många religiösa traditioner nu är etablerade och genom att det inom det flertal som hör till majoritetssamfundet skett stora förändringar. Tidigare kunde fördelningen av den religiösa kunskapen nog i mycket beskrivas som en normalfördelning, dvs det stora flertalet hade ungefär lika mycket kapital och så fanns det några fa som hade mycket mindre och några fa som hade mycket mera än vad ”folk i allmänhet” hade. I dag förefaller förhållandet att vara nästan det omvända så att man i stället bör tala om en U- eller kanske snarare J-kurva: Många har mycket lite av religiöst humankapital; de som har vad som förr betraktades som en ”normalmängd” är inte så många men det finns en större och sannolikt växande grupp som förfogar över ett ansenligt religiöst humankapital. De senare låter sitt kapital ofta vara ett ”arbetande” kapital genom att de är villiga att pröva nyheter i gudstjänsten och i församlingen och på andra sätt ta till sig nya religiösa uttryck. De har råd att alltemellanåt göra små felinvesteringar.

För den stora gruppen med litet religiöst humankapital har allt det som ingår i ”den religiösa närvaron” stor betydelse. Vore det inte för dessa visserligen svaga men återkommande signaler om att religionen finns – och för den vanlige svensken så är det Svenska kyrkan som svarar för denna sektor av livet – så hade nog medlemsutvecklingen inom Svenska kyrkan varit annorlunda än den är. Ett paradoxalt faktum är att samtidigt som gudstjänstbesöken i Svenska kyrkan rasat så har antalet som utträder ur den minskat till en klart lägre nivå än under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Det har i flera sammanhang framgått att den stora grupp medlemmar som varken känner samhörighet med Svenska kyrkan eller den egna lokalförsamlingen har tre motiv för sitt kvarstående som medlemmar: Att det är en god tradition, att man vill att kyrkorna skall bevaras och att man vill kunna fa del av de tjänster och ceremonier som kyrkan erbjuder. De tre motiven kan sammanfattas: Man vill behålla närvaron och man säger sig dessutom vara beredd att betala för den.

Livsriternas starka ställning

Något av ett särdrag för 1990-talet inom Svenska kyrkan är att det mer och mer framkommit vilken

stark ställning de kyrkliga handlingarna har. Det förefaller vara så att flera av dem som föds in i samfundet också döps än vad som tidigare var fallet. Vigselseden har återhämtat sig och bland de tonåringar som är medlemmar minskar inte konfirmationsfrekvensen längre. Den ställning de kristna livsriterna har, inte bland folk i allmänhet utan inom en grupp av opinionsbildare som inte bör förväntas höra till de mest kyrktrogna, illustreras på ett intressant sätt av den belysning av nutida riter som RFSU:s tidskrift Ottar gjorde 1994. Hela årgången ägnades åt detta övergripande tema och bröllop, dop, konfirmation och begravning fick vardera ett hundrasidigt nummer. Synpunkterna är mycket växlande i förhållande till traditionell kristendom men de demonstrerar klart att man upplever riten och rummet för riten vara viktiga.

Man kan alltså möta mycket seriösa satsningar på information och upplysning om frågor som gäller religion eller anknyter till religiösa förhållanden i ganska överraskande sammanhang. Ett sådant var väl också helaftonssatsningen på själen i teve under förra allhelgonahelgen. Den öppenhet för religion och i vid mening andliga frågor som Ottar och teveredaktionen visat kommer också fram i de utställningar med döden som tema som ett par museer arrangerat och i en rad böcker som tar upp döden. I sammanhanget kan man också peka på de religiöst inriktade reaktioner som inte minst unga människor gett uttryck för i anslutning till den rad av våldsdåd som kännetecknat det senaste året. Per Svenssons diskussioner av dessa händelser i termer av ”ondska” är också värda att uppmärksammas. Denna öppenhet för frågor med religiös och andlig anknytning som man tror berör människor i allmänhet förefaller vara ett särdrag för 1990-talet om man jämför med de närmast föregående decennierna. Det är en öppenhet som närmast kommer till uttryck i kulturredaktioners och därmed jämförbara storheters arbete.

Information och kunskap om religion

Denna öppenhet kontrasterar mot nyhetsredaktionernas arbete med religion och religiösa frågor. Utan att ha några kvantitativa innehållsanalyser att underbygga påståendet med förefaller det författaren som om nyhetsförmedlingen om kyrkor och samfund och vad som händer inom dem skulle bli allt magrare. Den som exempelvis vill veta vad som händer vid Kyrkomötet varje år far leta länge och noga i sin dagstidning för att få en uppfattning om vilka frågor som är aktuella och etermedia är ännu mer sparsmakade. Det lilla intresse som finns är oftast koncentrerat på vad som med tiden förefaller ha definierats som den enda frågan av allmänt intresse inom Svenska kyrkan.

I avsaknad av handfasta innehållsanalyser kan man fa en indikator på hur man inom nyhetsvärlden ser på religionen genom att granska några av de årsböcker som brukar ligga färdiga till jul eller komma några månader in på det nya året. Den i särklass mest spridda, När?Var?Hur? började under slutet av 1980talet att dra in de artiklar om religion och kyrka som dittills varit standard. Efter 1991 har inte avdelningen ”Samhälle” haft någon information om religiösa förhållanden; den danska parallellen har fortfarande kvar dessa artiklar men i avdelningen ”Livsstil”. Anno hade årliga översikter över vad som skett inom det religiösa området fram till 1988; årsboken är numera tematiskt inriktad och volymerna om Mellanöstern och om Europa har faktaartiklar om religionen i respektive område samtidigt som de svenska förhållandena helt lämnas åsido. Året i Focus tycks vara på väg mot en liknande utveckling; det religiösa.skeendet i landet tas upp i vissa årgångar men inte i alla. Årsboken Aktuellt fortsätter däremot att ha spridda notiser om biskopsutnämningar, kyrkomötesbeslut och liknande. Slutsatsen blir att informationen om kyrkor och samfund minskat kraftigt och dessutom i viss mån ändrat karaktär i dessa paradband för bokhyllorna jämfört med för tio år sedan.

På ett annat område sker däremot en klart ökad informationsspridning om religion och religiösa förhållanden. Eftersom det område som avses är universitetens och högskolornas kurser i religionskunskap kan man åtminstone hoppas att det som förmedlas blir bestående kunskap. Tillströmningen till de teologiska fakulteternas kurser är mycket god och framförallt kan man observera att många väljer att kombinera kurser med religionsvetenskaplig eller teologisk inriktning med kurser från andra fakultetsområden. Till detta kan man lägga att flera universitet och högskolor som tidigare inte haft religionsvetenskaplig utbildning nu erbjuder kurser inom detta område. Mot denna bakgrund kan man våga påstå att det aldrig tidigare varit så många universitetsstuderande som tar del av utbildning om religion och religiösa förhållanden som nu. Det finns säkert de som tycker att de kurser som ges har föga med traditionell teologisk utbildning att göra men inte desto mindre förmedlas mycket kunskap om religionen och den kraft den kan utgöra i samhället på denna väg.

I sammanhanget kan det ocksåvara värt att påpeka atti inte heller inom andra fakulteter är man främmande för att förmedla kunskaper där religiösa faktorer och förhållanden beaktas. I de många länderna och områdeskurser som ges i olika sammanhang är information om religiösa förhållanden i det aktuella landet eller området närmast är en självklarhet. Man kan också framhålla att de som studerar statsvetenskap i Reidar Larssons mycket utnyttjade grundbok Politiska ideologier i vår tid numera utöver de klassiska ideologerna också får en presentation både av ”Islamismen” och av ”Den katolska samhällsläran”. Sådana kursmoment var närmast otänkbara endast för femton-tjugo år sedan och de visar på en ny typ av informations- och kunskapsspridning som både hänger samman med ett förändrat akademiskt klimat i förhållande till undervisning om religion och med en förändring av vad som anses vara viktigt för att förstå Sveriges plats i världen.

Religionen i politiken och politiken i religionen

Med ett tidsperspektiv på femton till tjugo år så var det en omvälvande händelse som inträffade då ett kristet orienterat politiskt parti inte bara kom in i riksdagen med en bred representation utan också blev regeringsparti. Hur detta kunde ske kan inte analyseras här och inte heller vilken betydelse kds:s riksdagsrepresentation och innehav av ett antal taburetter hade eller inte hade för den politiska och den religiösa utvecklingen. Skeendet antyder att religion och politik fortfarande på många sätt hänger ihop men man kan också peka på att relationen inte i alla avseenden ser likadan ut på 1990-talet som den gjorde tidigare.

En stor förändring i de invanda mönstren är att det förefaller som om det gamla sambandet mellan aktivitet inom Svenska kyrkan och röstning med högerpartiet eller moderaterna helt försvunnit. Flera uppgifter antyder att 1994 utgjorde de aktivt kristna en klart mindre del av moderaternas väljarkår både än vad som tidigare varit fallet och i jämförelse med de andra traditionella partierna. Samtidigt ser det ut som om gudstjänstdeltagarna numera skulle vara lika vanliga bland socialdemokraternas väljare som inom befolkningen i sin helhet och detta är ett nytt fenomen. Intrycken bekräftades av resultaten av kyrkofullmäktigevalet: Moderaterna förlorade många mandat samtidigt som socialdemokrater och oberoende grupper gick framåt.

Ett nytt inslag i både det politiska och det religiösa livet var det då tre biskopar inom Svenska kyrkan inför folkomröstningen om EU-medlemskapet i en debattartikel i Dagens Nyheter talade om hur de utifrån sin kristna och svenskkyrkliga utgångspunkt menade att man borde rösta. Enligt en enkät i Kyrkans Tidningdelade alla de övriga biskoparna den positiva inställningen till Sveriges inträde i EU. Det klara ställningstagandet är i och för sig intressant men minst lika intressant är att detta ställningstagande inte förefaller att ha haft någon effekt. Enligt många undersökningar är tveksamheten till EU stor inom både folkkyrkliga och frikyrkliga kretsar och en granskning av valresultatet i olika kommuner antyder en klar nej-majoritet i det stora flertalet av de kommuner där kyrka och frikyrka står som starkast. Här demonstreras kanske en förtroendeklyfta som är lika påtaglig som den förtroendeklyfta som samma fråga visat på inom flera av partierna.

Det är länge sedan de religiösa frågorna hade någon plats i valdebatterna och numera förekommer inte heller de allmänna reverenser för andliga värden som förr var näst intill obligatoriska i slutappellerna i den avslutande partiledardebatten. I centerpartiets kalpraktika fanns emellertid några sidor om religionen som är upplysande om hållningen inom det parti som framförallt värnar om den bestående ordningen på det religiösa området. Man far veta att ”Var och en kan göra sin egen tolkning” när det gäller religionen och att den öppna folkkyrkan är en omistlig del av grundtryggheten samt – kursiverat – att ”Alla skall ha rätt att utöva sin religion med samhällets stöd”. Religionen ses alltså som en integrerad och oföränderlig del av ett för övrigt rämnande välfärdssamhälle där man är mycket öppen för alternativa lösningar av hur olika samhällsfunktioner skall ordnas.

Socialdemokraterna gick inför kyrkofullmäktigevalet ut med budskapet ”Vi tror på kyrkan” och detta blev också den nya kyrkoministerns standardsvar då hon skulle yttra sig om ett område som hon själv medger att hon har föga kunskaper om. Om man kontrasterar detta mot t ex Alva Myrdals analyser av religionens plats i människors medvetande och hennes av många omvittnade stora intresse för och arbete med de frågor som hon som kyrkominister och ordförande i 1968 års beredning om stat och kyrka hade att ta ställning till får man en illustration av något som förefaller känneteckna mycket av de politiskt aktivas förhållande till religionen på 1990-talet: en omedvetenhet som i mycket motsvarar den omedvetenhet som inledningsvis kom fram i hur man behandlar religionen i statistikproduktionen. Det intressanta är att denna omedvetenhet närmast förefaller vara kopplad till en viss välvilja.

Vilken plats intar då religionen i den traditionella politiska idedebatten under den första delen av 1990-talet? En hastig genomgång av de aktuella årgångarna av Svensk Tidskrift och Tiden ger något överraskande resultat. Frågan om Svenska kyrkan, de övriga samfunden och staten diskuteras nästan inte alls. Den socialdemokratiska Tiden är också för övrigt och även efter ansiktslyftningen 1992 mycket sparsam med att ta upp material om religion och etik men ägnade Centesimus Annus en seriös presentation. Svensk Tidskrift har varit mera ”spretig” i sin framtoning. Man möter den kristna kulturkonservatismen i form av intervjuer med Tage Lindbom, artiklar av Christian Braw och recensioner av Gunnar Dahmen men man finner nog ett större antal artiklar som tar upp och presenterar internationella katolska perspektiv på samhället. Detta material ”balanseras” emellertid mer än väl av de många artiklar om etik i olika vinklingar av Skattebetalarnas Förenings utredningschef Danne Nordling. Hans utgångspunkt är att ’ i ett modernt samhälle med en sekulariserad tradition” är det både omöjligt och onödigt ”att förankra etiken i det utomvärldsliga” eller i ”det kristna arvet”.

Mot den senast presenterade uppfattningen som alltså förts fram i vad som ansetts vara den ledande konservativa idetidskriften kan man ställa ideer som kommer till uttryck i ett par av de många böcker från senare år som söker analysera ”problemet Sverige”. I den ”essä om den goda svenska traditionen” som Bengt Lindroth publicerat under titeln Sverige och Odjuret talar han om behovet av ”en alternativ modernism”. I denna har den religiösa traditionen och de religiösa gemenskapsbildningarna en självklar plats; religionen hör till de ”ostatligheter” som kan bidra till att göra samhället människovänligt igen. Ännu längre går Patrik Engellau i Molnstoden med underrubriken En vision för svenska folket och med två gammaltestamentliga citat på försättsbladet. Engellau ansluter i mycket till den ideologiska strömning i den anglosachsiska världen som går under namnet communitarianismen. Han efterlyser framtidstro, förtröstan, dygd och pekar på att det –

”hur stötande det än kan förefalla för många ateister” – inte finns någon bättre grund för dessa egenskaper än den som finns i Bibeln, särskilt i de tio budorden och i Bergspredikan.

Mitten av 1990-talet visar alltså på många områden överraskningar när det gäller religionen och de religiösa förhållandena i Sverige. De exempel som getts på att religionen fortfarande finns med i olika sammanhang har knappast sådan dignitet att de kan sägas peka på ett trendbrott. För dem som söker positiva tecken borde emellertid några av de nämnda företeelserna vara betydligt mera hoppingivande än vad nyandlighetens framväxt var för ett tjugotal år sedan. I mycket av det nya finns andra substanser och anknytningar än i de religiösa strömningar som utifrån uppmärksammades mest under 1970- och 1980-talen.

Litteratur

Engellau, Patrik: Molnstoden – en vision för svenska folket. Falun 1994. Fritid 1976-1991 (Levnadsförhållanden, Rapport nr 85). Stockholm: SCB 1993

Gustafsson, Göran: Marknadsutbudet bestämmer den religiösa aktiviteten: En religionssociologisk teori för 1990-talet?, i Straarup, Jorgen (utg.): Perspektiv på Svenska kyrkans statistik 1993 (Tro &. Tanke 1994). Uppsala 1994

Häll, Lars: Föreningslivet i Sverige – en statistisk belysning (Levnadsförhållanden, Rapport nr 68). Stockholm: SCB 1991

Kulturstatistik 1985-1992, Ekonomi, verksamhet, kultur- och medievanor. Stockholm: SCB 1994

Larsson, Reidar: Politiska ideologier i vår tid. 5:e uppl. Lund: Studentlitteratur 1994

Lindroth, Bengt: ”Sverige och Odjuret- en essä om den goda svenska traditionen”. Stockholm: Moderna tider 1994

Tema invandrare (Levnadsförhållanden, Rapport nr 69) Stockholm: SCB 1991

Ungdomars välfärd och värderingar. Rapport till Barn och ungdomsdelegationen och Generationsutredningen (SOU 1994:73). Stockholm 1994