Svensk forskningspolitik

Ordet forskningspolitik är ganska nytt, men saken är gammal. Det klagas ibland över att universiteten och högskolorna inte är fria när det gäller att planera den forskning som bedrivs vid dem. Men helt fria har universiteten i Sverige aldrig varit, och staten har alltid i viss utsträckning haft synpunkter och önskemål på vilken verksamhet som skall bedrivas vid dem. Om inte annars, så vid inrättande av professurer. Det förefaller vara legitimt för den som betalar verksamheten. Däremot är det livsnödvändigt för ett universitet att äga integritet.

Det är inte lätt att i en ledare överblicka den komplexa och ständigt skiftande storhet som kallas forskningspolitik. Aktörerna växlar och beslut fattas på en rad olika nivåer. Men tre saker kan sägas ha varit ganska konstanta det senaste decenniet.

Först gäller att de ekonomiskt massiva satsningarna sker inom naturvetenskap, medicin och teknologi. Det är viktigt att betona ordet massiva, ty visst satsas det medel på annan forskning också. Men en jämförelse med andra länder, särskilt inom Europeiska unionen, visar att humaniora, teologi och samhällsvetenskaper är förhållandevis styvmoderligt behandlade i Sverige. Detta är ingen nyhet; redan på 1700-talet satsade statsmakterna medvetet på naturvetenskaper. Det behöver heller inte vara någon otillbörlig värdering som ligger bakom.

Det är fängslande att se den snabba utvecklingen inom vissa grenar av de vetenskaper som här är aktuella, till exempel genforskningen. Skall tillvarons sista gåtor nu avslöjas? De grupper som ligger bakom denna forskning har stora resurser att satsa på ansökningar och marknadsföring, de har under en lång tid byggt upp en kompetens för detta. För politikernas del gäller att det utgår en fascination också från de stora belopp som äskas för dyrbar apparatur, m.m. Den som begär mycket, måste rimligen ha mycket att ge. ”Den som har, han skall få, och det i överflöd” (Matt 13:12). I jämförelse med det är humanisternas blygsamma önskemål lättare att negligera. Har de ingen högre tanke om sig själva?

En tendens finns att anse det som är vetenskapligt möjligt också är politiskt korrekt. Också detta kan verka stimulerande på forskningsanslagens kanalisering till vissa områden. Det ingås ett äktenskap mellan vetenskaplig spetsforskning och politiska önskemål, och det tas inte alltid hänsyn till etiska problem.

Vidare skall forskningsanslagen i görligaste mån sökas i konkurrens genom ansökningar till olika forskningsråd och stiftelser. Här intar Vetenskapsrådet och Riksbankens Jubileumsfond en framskjuten plats. Ingen kan förneka att mycken forskning på detta sätt har blivit verklighet, forskning som kanske inte annars skulle ha fått någon chans. Dessa forskningsråd och fonder har helt klart kommit för att stanna. Men det är nu en medveten politik att fakultetsanslagen skall minskas i minst motsvarande mängd till de medel som tillförs forskningsråden.

Fakultetsanslagen har hittills gjort det möjligt att anta doktorander med tilltänkta forskningsuppgifter av ett ofta ganska smalt slag. Om nu dessa fakultetsanslag minskas samtidigt som det sedan flera år tillbaka i princip är omöjligt att anta doktorander som inte har full finansiering för de fyra år som utbildningen skall ta – ja, då minskas forskningsvolymen i en takt som kanske inte kan kompenseras av de externa anslagen. De fakulteter det här är fråga om har sällan tillgång till externa finansiärer och uppvaktas knappast av företagen.

Bakom denna fördelning av pengarna ligger en övertygelse om att konkurrensen i sig är kvalitetsbefrämjande. Ledande politiker talar sig varma om konkurrensens välsignelse, och det är märkligt att höra dessa tongångar från företrädare för det parti som en gång inte hårt nog kunde kritisera den omänskliga kapitalismen med dess utsugande konkurrens. Att ett visst mått av tävling, alltså konkurrens, är gott och nödvändigt, kan inte förnekas. Men den människosyn som i konkurrens ser något enbart gott förtjänar en ingående granskning. Det finns högst angelägna forskningsuppgifter som har svårt att hävda sig på marknadens villkor. Dessutom glöms det ofta bort att de som får sina ansökningar granskade redan tidigare i sina liv mångfaldiga gånger har blivit prövade.

Hela detta förfaringssätt gör det också nödvändigt att bygga upp en väldig apparat för granskning av alla ansökningar. 2004 tog Vetenskapsrådet emot 5 444 ansökningar, och den summa som skall utdelas är två miljarder kronor. Dessa ansökningar granskas och prioriteras av mera än 400 forskare. Konkurrensen är stenhård – under 2003 blev 77 procent utan anslag. I en tänkvärd artikel i Tvärsnitt nr 3/2004 har Agneta Stark, rektor för Högskolan i Dalarna, räknat ut att minst 417 arbetsår går åt för att förbereda, utarbeta och granska dessa ansökningar. Hennes reflexion blir: ”417 nedlagda människoår i högskolevärlden, för 230 miljoner, för att fördela två tusen miljoner kronor till drygt 1 000 projekt på Vetenskapsrådet – är det värt det?”

Från politikerhåll talas ofta med inlevelse om hur viktigt det är att det är forskarna själva som genom sina representanter i råden beviljar dessa anslag. Det skall borga både för kvalitet och att en befarad oönskad styrning uteblir. Man glömmer då, att även forskare kan vara trendkänsliga och inse vilken forskning som för tillfället är den mest gångbara. Likaså kan det bli vid tillsättning av doktorandtjänster. De som bedöms präglas av urvalsförfarandet och anpassar sig efter det. Endast i den bästa av alla världar råder full objektivitet. När fakultetsanslag fördelas sker i varje fall bedömningen i en betydligt mindre krets som ofta har en person- och lokalkännedom som saknas på den högre nivån. Då kan även de lite mera udda projekten tillgodoses.

Hela systemet leder vidare till att professorerna blir forskningsentreprenörer. Ve den professor som inte till sin institution dragit in minst ett större projekt under sin tid! Till nöds kan en sådan uraktlåtenhet kompenseras av en period som dekanus eller prefekt, men inte helt. Av forna tiders professorer förväntades undervisning, examination och forskning; nu förväntas entreprenörskap, och de böcker som han eller hon eventuellt hinner med på egen hand omnämnes möjligen i en framtida minnesteckning men bidrar inte nämnvärt till anseendet på den egna arbetsplatsen.

Att söka forskningsanslag har blivit ett mer eller mindre nödvändigt inslag i verksamheten. Alla vet att detta förväntas av dem. När ett sådant arbete ibland görs motvilligt och utan den entusiasm för uppgiften som är önskvärd, då är det inte att undra över att kvaliteten inte alltid blir den bästa. Det lär också vara så att kvaliteten på projektansökningar på senare tid har gått ned.

Slutligen gäller att ungdom prioriteras. Det är unga forskare som det bästa väntas av. Det skall villigt medges att det har börjat svänga på detta område och att en mera framskriden ålder inte alltid ses som ett hinder. Men också detta tycks alltjämt vara något av en politisk önskedröm: många unga och driftiga doktorander i stora projekt som kan få den svenska vetenskapens rykte att flyga över världen. Men historien visar också en annan sida. Den tyske filosofen Hans-Georg Gadamer var sextio år gammal när han gav ut sitt huvudarbete inom den kulturvetenskapliga tolkningsteorin med titeln Wahrheit und Methode (1960). Så lång tid kan det ta att nå sin höjdpunkt. Obekant är om något lands bruttonationalprodukt har höjts till följd av läsning av detta epokgörande arbete; dock finns andra värden.

Skall då den idealiska forskningspolitiken präglas av jättelika satsningar på humaniora och samhällsvetenskaper, sakna inslag av konkurrens och främst vända sig till äldre, stadgade akademiker? Givetvis inte. Men önskvärt vore, att en litet större andel av kakan kunde tillfalla dem som inte är redo att ägna en stor del av sin tid åt att skriva ansökningar, som i de flesta fall inte leder till något.

Det är också dessa andra värden som ett civiliserat lands forskningspolitik skall slå vakt om. Därtill krävs inte alltid miljarder, men väl omdöme. Enligt Platon skall i den ideala staten filosoferna bli politiker. Att politikerna skall bli filosofer i den fackmässiga meningen kan inte begäras, men väl att de skall äga kärlek till visheten om de vill besluta hur forskning skall gå till. Ty det är vad forskning till sist förutsätter: kärlek till visheten.