Nostra aetate – en vattendelare

Morton H. Narrowe, Gunnel Vallquist och Hans Ucko är var och en genom sitt originella tänkande en uppskattad dialogpartner. En lyckträff var det att alla tre kunde komma till årets upplaga av Samtalsdagen mellan judar och kristna, som traditionellt brukar äga rum på Sigtunastiftelsen den första söndagen i februari månad.

Ämnet denna gång gällde minnet av ett viktigt kyrkligt dokument: Nostra aetate. För 40 år sedan antog Andra Vatikankonciliets biskopar Deklarationen om Kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna. Gunnel Vallquist, som själv deltog som journalist vid konciliet (se hennes Dagbok från Rom, 1999, 2:a upplagan), beskrev i en spännande återblick turerna kring hur dokumentet kom till: påven Johannes XXIII:s initiativ, de olika förslagen och förändringarna, kardinal Beas konstruktiva roll vid utarbetandet av deklarationen, de kyrkopolitiska invändningarna från biskopar i arabiska länder och till slut det överväldigande stödet för texten vid omröstningen i konciliets aula.

Nostra aetate innebar en definitiv avslutning på katolska kyrkans negativa inställning till judarna och den judiska religionen. Konciliets deklaration öppnade vägen till den fruktbara dialog som därefter inte minst genom påven Johannes Paulus II:s ord och symboliska gester har blivit en självklarhet mellan kyrkan och synagogan.

Texten citerar bl.a. Paulus’ ord om sina stamfränder, att ”de har fått söners rätt, härligheten, förbunden, lagen, gudstjänsten och löftena, de har fäderna och från dem kommer Kristus som människa” (Rom 9:4–5). Och dokumentet fortsätter: ”Judarna förblir alltjämt mycket kära för Gud, som aldrig återkallar sina nådegåvor och sin kallelse … Då alltså det andliga arv som de kristna och judarna äger gemensamt är så stort, vill konciliet främja och anbefalla den ömsesidiga kännedom och aktning som framför allt uppnås genom bibliska och teologiska studier samt genom broderliga samtal.” Efter århundradenas angrepp mot judarna som ”Guds mördare” vilket har åstadkommit så mycket lidande för det judiska folket, betonar koncilietexten, tyvärr utan att ta bort själva det ödesdigra begreppet: ”Judarna får inte framställas vare sig som förkastade eller som fördömda, som om detta skulle följa av de heliga skrifterna. Därför skall alla sörja för att de i sin undervisning och sin förkunnelse av Guds ord inte lär något som inte överensstämmer med evangeliets sanning och Kristi anda.”

Hans Ucko, präst i Svenska kyrkan och ansvarig för Kyrkornas Världsråds dialog mellan judar och kristna, talade om den ekumeniska sidan av dialogen. I likhet med andra evangeliska och reformerta kyrkor har ju Svenska kyrkan utkommit med ett – alltför lite uppmärksammat – dokument om kyrkans relation till judendomen, kallat Guds vägar (1999). Hans Ucko påtalade vikten av interreligiös dialog, inte minst med företrädare för islam. En svårighet i den judisk-kristna dialogen är staten Israel och de politiska förvecklingarna i Mellanöstern. Många har menat, att man måste skilja mellan den religiösa dialogen och den politiska inställningen. Hans Ucko menade dock, att det i praktiken är svårt att skilja dem klart åt.

Överrabbinen Morton H. Narrowe belyste å sin sida hur judendomen har reagerat på Nostra aetate och trots viss kritik hälsat deklarationen med tillfredsställelse. Med rätta har den uppfattats som en vattendelare i relationen med kyrkan. Många ytterligare steg har sedan dess tagits på vägen mot ömsesidig förståelse, till exempel Vatikanens erkännande av staten Israel och vissa förtydliganden om frälsningens möjligheter utanför kyrkan.

Narrowe inledde sitt tal med judendomens tro på att de rättfärdiga bland alla folk har en andel i det tillkommande livet. Han talade också om en viss intolerans mot icke-judar som finns kvar i den judiska traditionen, en intolerans som många av dagens judiska teologer numera kämpar emot.

Med tanke på Johannes Paulus II:s bön om förlåtelse för katolikernas antijudaism under århundraden frågade rabbinen om det var kyrkans syndiga medlemmar eller själva kyrkan som hade felat. Och hur den gamla principen ”Ingen frälsning utanför kyrkan” tolkas av det kyrkliga läroämbetet efter Nostra aetate. Debatten om dessa frågor blev livlig.

Sigtunastiftelsen stod för arrangemanget i samverkan med Samarbetsrådet för judar och kristna, Newmaninstitutet och Kommissionen för interreligiös dialog i Stockholms katolska stift.