Svenska Bekännelser

En ny och fullständig översättning av Augustinus Bekännelser är en stor händelse, på vilket språk den än framläggs. Att översättningen gjorts till svenska förminskar inte prestationen, och Bengt Ellenbergs förnämliga version av Confessiones har också uppmärksammats (se Signum nr 8/90). Innehållet är dock inte lättillgängligt, och det kan väl inte förnekas att skriftens ålder i förening med dess berömda författare något har bidragit till dess anseende. Men visst: även den som vet litet eller inget alls om antik filosofi och teologi måste få en levande bild av Augustinus kamp för att vinna klarhet.

Har vi någon motsvarighet till Bekännelserna på svenska? I strikt mening har vi ingen motsvarighet, men väl har vi flera böcker som skildrar en människas väg fram till andlig mognad. Jag vill här påminna om en numera bortglömd bok, som skyhögt reser sig över det mesta i bekännelsegenren. Kanske vi här rentav kan tala om en motsvarighet till Augustinus bok, ty i fråga om hänsynslös introspektion och filosofiskt djupborrande kan den mäta sig med det mesta. Det är Pontus Wikners 1872 utgivna Tankar och frågor inför Menniskones Son. Pontus Wikner (1837-1888) är väl nu mest känd, i den mån han alls är känd, som uppsalafilosofen som efter en hård kamp bröt mot den boströmska filosofins dominans och därför utestängdes från alla befordringsmöjligheter i Sverige. Sent omsider blev han professor i Kristiania. På senare år har hans postumt utgivna Psykologiska självbekännelser uppmärksammats, där han öppenhjärtigt berättar om sin homosexuella läggning. Men efter Bertil Blocks avhandling från 1943 har litteraturen om Wikner varit minst sagt obetydlig. Man behöver inte länge leta efter förklaringen. Idealistisk filosofi och liberal teologi står numera inte högt i kurs, allra minst när de uppträder tillsammans.

Likheter och skillnader

Men Wikner är värd att lära känna. Han var en av sin tids ledande kulturpersonligheter och bara den omständigheten att han öppet framträdde som kristen bekännare i en redan sekulariserad tid bör göra honom intressant. Wikner var dessutom något så pass ovanligt som en lärd lekmannateolog. 1800-talets fritänkare, liksom kanske ännu mera nutidens, polemiserade ofta mot en mer eller mindre falsk och uppdiktad kristendomsform. Wikner tog i vissa hänseenden avstånd från traditionell kristendomstolkning, man han visste vad han tog avstånd från och han gjorde det aldrig utan att vara fullt säker på sin sak. Under många år var han lektor i teologi och filosofi vid Katedralskolan i Uppsala, och han höll sig i undervisningen alltid noga till den lutherskt renläriga skoldogmatiken.

Men vad har 1800-talets Uppsala med 300-talets Nordafrika att göra? Likheten är först och främst den, att Augustinus och Wikner båda var män som stod på höjden av sin tids bildning. Båda levde och verkade de i en kultur som var präglad av kristendomen: 300-talet var på väg in i en kristen enhetskultur, 1800-talet var i full färd med att frigöra sig därifrån. Båda var de i viss mening platoniker. Augustinus var starkt påverkad av nyplatonismen, och Wikner fann länge sitt filosofiska ideal hos C. J. Boström, ”denne nye Platon som lustvandrade i den gamles gårdar”. Båda hade de arbetat med tidsproblematiken. I den tionde boken av Bekännelserna ger Augustinus en mästerlig analys av minnet och därmed av tiden, och Wikners sista bok heter Tidsexistensens apologi (1888).

Båda var också högt sensibla människor. Det som kanske mest slår läsaren av Bekännelserna är författarens skrupulösa iakttagande av sig själv, hans formliga jakt efter att inregistrera synder och förseelser. De rent självbiografiska inslagen är inte talrika, men tjänar nästan alltid till att framhäva författarens villfarelser i yngre år. I Tankar och frågor finns inget direkt biografiskt material, men nog märker man på varje rad att den som för pennan vet med sig att bära på ett tungt syndaregister. Wikners postuma skrift ger närmare information på denna punkt.

En tredje likhet ligger däri, att båda skrifterna handlar om en högt bildad och sensibel människas väg fram till vilan i Gud. Också Pontus Wikner hade helhjärtat kunna instämma i Augustinus otaliga gånger citerade ord: ”Du har skapat oss till dig, och vår hjärta är oroligt tills det finner vila i dig.” Båda böckerna är beännelseskrifter, båda är inriktade på tillbedjan och lovsång. Båda är också i formell mening böner. Också Wikner har genomgående tilltal med du, men den som tilltalas är inte Fadern – som hos Augustinus – utan Människosonen, Kristus. Båda böckerna intar genremässigt en intressant position mellan bön och meditation med starka inslag av filosofiska betraktelser. Den meditativa karaktären framträder snarast mera hos Wikner, som har en stramare komposition av sitt verk.

En fjärde likhet är den totala uppriktighet som präglar båda verken. Här framläggs två människoliv i sin inriktning mot Gud med alla fakta i målet redovisade. Båda hade övervunnit var sin villolära, som hotade att skilja dem från Gud. Augustinus manikeismen och Wikner den panteism som den boströmska filosofin mynnade ut i. De röjer sin storhet även däri, att de inte nedsättande yttrar sig om den lära de övervunnit. Augustinus erkände livet ut manikeismens speciella styrka, och Wikner har i några oförgätliga rader rest ett äreminne över sin filosofiske mästare.

Mänskligt och andligt i kristologin

Det kan givetvis ifrågasättas, om inte Wikners framställning är mindre äkta och självständig än man kunde tro. Den är helt klart präglad av en mer än hundraårig pietistisk tradition, ja, ytterst kanske av Augustinus själv. Från barndomen var Wikner förtrogen med den nyevangeliska väckelsens känslomättade språk. Säkert finns också inslag från den vänskapskult som frodades i den tidens enkönade universitetsmiljö. Mot detta antagande talar, att Wikner i sin samtid snarast förlorade i anseende på att framträda med en kristen bekännelse. Hans språk är visserligen innerligt, men saknar alldeles sentimentalitet. Typiskt är även att Wikner nämner den heliga strängheten som den av Jesu egenskaper som gjort mest intryck på honom. Det finns alltså stora likheter mellan de båda bekännelseskrifterna, så stora, att Wikners Tankar och frågor kunde förtjäna att i flera hänseenden kallas en svensk parallell till Confessiones. Men det finns också stora olikheter, både i fråga om form och innehåll, och några av dessa skall jag peka på. Först några ord om Wikners kristologi.

I den liberala teologin var det i regel Jesu mänsklighet som stod i blickpunkten. Den var det lättare att tro på. Att följa Mästaren i spåren innebar, att ännu en gång vandra över Galileens gröna kullar. Men i Tankar och frågor är det den upphöjde Människosonen som bönen riktas till. Wikners Jesus är inte någon idealmänniska, inte enbart ett etiskt föredöme. Snarare kunde man säga, att Jesu jordeliv i någon mån kommer i skymundan. Eller rättare sagt: allt intresse för Jesu jordeliv fokuseras på hans slutliga lydnadsprov på korset. Där blir Jesu fulla mänsklighet tydlig, men också hans gudomliga härlighet. Det är just enheten mellan gudomligt och mänskligt som är det viktiga för Wikner, och flera gånger kritiserar han sin samtids teologer för att de ”mekaniskt” skilde mellan de två naturerna. För att jämföra med fornkyrkan kunde man säga, att Wikner klart tar ställning för den alexandrinska kristologin.

Att Wikner inte har några problem med Kristi gudom beror nog också till en del på hans utgångspunkt i den boströmska filosofin. Enligt denna rationella idealism är Gud och hans bestämningar det enda som egentligen existerar. Bestämningarna är Guds tankar eller idéer, som också är personligheter. Människorna är alltså idéer i Guds personlighet. I mindre genomreflekterad form omfattas denna lära också av Viktor Rydberg, för vilken alla människosjälar och därmed även Jesu är preexistenta av evighet. Detta var precis vad kyrkofaderns Origenes lärde, och det är en av många läror som på ett märkligt sätt förenar fornkyrkan med 1800-talets svenska idealism. (Det är inte mer än hundra år sedan tankar som dessa var högsta filosofiska mode i Sverige.) Här är en klar skillnad mot Augustinus, som vältaligt omvittnar hur svårt han hade att komma fram till ett andligt gudsbegrepp. För Wikner och Rydberg var problemet snarast det motsatta: att från anden komma till materien.

Men filosofernas Gud – hur andlig och upphöjd han än må vara – är inte utan vidare Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, Jesu Kristi Gud och Fader. Augustinus och Wikner kämpade var och en på sitt sätt hela livet igenom för att hålla samman dessa båda. Och för Wikner löd frågan och svaret: ”Men vem är du, min Herre Kristus? Du är, enligt min övertygelse, Guds enfödde Son. Du är av Fadern evigt född.”

Försoningens innersta motiv

Likväl är Wikner inte fullt renlärig, brukar det heta. Saken framställs i regel så, att Wikner uppger lärorna om treenigheten och försoningen. Och detta är så till vida riktigt, som att han inte kan acceptera den yttre form som dessa dogmer fått i den samtida ortodoxin. Här har vi en parallell till en annan lärd svensk teolog, Esaias Tegner. Även han kan uttala sig föraktfullt om den ortodoxa försoningsläran, men det finns väl ingen för vilken begreppet försoning är så viktigt som för Tegner – låt vara att det inte utan vidare täcks av vad Nya testamentet menar med försoning.

På ett liknande sätt vinnlägger sig Wikner om att uppspåra treeninghetslärans innersta motiv, som går ut på att ”just mot en panteistisk hedendom betona den gudomliga individualiteten genom att i sig upptaga begreppet individuell person”.

Augustinus hade inte samma problem med dogmat som Wikner – mellan dem ligger det europeiska tänkandets sekularisering. Augustinus har väl så stora intellektuella svårigheter, men de ligger på ett annat plan.

Men det är särskilt i fråga om försoningen som Wikner blir utförlig. Här finns också, vill jag hävda, det enda klara avsteget från samtidens normativa dogmatik. Författaren till Tankar och frågor avvisar bestämt den utformning av försoningsläran som säger, att den troende människan tillräknas Kristi förtjänst. Lika orimlig är tanken att Kristus skulle ha blivit till synd för vår skull. Ett sådant överförande från en person till en annan är inte bara orimligt, det är även oetiskt.

Här ser vi Wikners opposition mot en ensidigt juridiskt utformad försoningslära. Den vände sig också P. P. Waldenström mot vid samma tid, men Wikners lösning av problemet är en annan och teologiskt avsevärt djupare. Han använder sig här av den för uppsalafilosifin så viktiga organismtanken. ”Därför, såsom din (Kristi) egen fullkomlighet består däri, att du är Guds egen fulländade avbild, så består också de saligas fullkomlighet däri, att de äro trogna avbilder av dig /…/ Även jag har en plats i denna harmoni av fullkomliga och rättfärdiga väsenden, vilka genom dig äro i Guds liv upptagna och sammanslutna /… / Troshandlingen är ett igenfinnande av mitt eviga, urbildliga, i ditt eviga liv inneburna Jag, som jag genom synden hade tappat bort.” Även denna tankegång uppvisar f.ö. stor likhet med Origenes teologi.

För Wikner är Kristus den som försonat människorna med Gud. Men själva försoningsverket tycks närmast tolkas som ett inre, psykiskt skeende hos den lidande Människosonen. Här har vi en kärnpunkt i framställningen: den intensiva, djuplodande analysen av Jesu rop på korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig.” Flera kapitel ägnas detta. Endast den som själv har lidit mycket kan skriva så som Wikner här har gjort. I den svenska andaktslitteraturen bildar dessa sidor en höjdpunkt.

Ingående är också undersökningen av syndens natur. Här anknyter Wikner till dogmatikens tal om syndens skuld, straff, herravälde och inneboende. Den psykologiskt subtilt nyanserade framställningen visar en författare med en på djupet gående etisk insikt. Synden är till sitt väsen disharmoni, och människans mål är finna harmoni med sin Skapare. ”Men du segrade, och om det höves en eländig syndare att säga så till dig, så ville jag nästan utropa: Gud välsigne dig, att du segrade! ” Wikner talar inte mycket om uppståndelsen – ordet finns knappast i Tankar och frågor – men väl om segern och glädjen. Dock förblir Jesu rop på korset och talet om synden hela tiden som ett kontrapunkterande mollackord i bakgrunden. Och eftersom Jesu vilja till fullkomlig gemenskap med Gud höll provet och han avvisade alla frestelser, så har han också blivit en Frälsare. ”Och så vill jag nu tänka och se på dig såsom den, vilken ingår en gång i det heliga och finner en evig förlossning för alla människors synder. Om så är, så måste all världens synd följa dig in i det allraheligaste, där du nu står, en överstepräst inför nådastolen, och du måste där avplana denna synd.”

Wikner använder sig genomgående av det klassiska kristna bildspråket, men lägger ibland en något annorlunda betydelse i orden. Detta har inte alltid observerats, och så har man kommit till skilda tolkningar av Wikner teologi. Men jag tror att man inte tar mycket miste, om man bestämmer Wikners ståndpunkt som ett försök att utifrån samtidens filosofiska och psykologiska ståndpunkt moderera den lutherska pietismen.

Det kan inte heller råda någon tvekan om, att han på denna punkt möttes av ett stort behov. Sveriges bildade medelklass var då ännu uppvuxen i en kristen kultur, men hade påverkats av mot kyrka och teologi kritiska åskådningar. Män som Viktor Rydberg och Pontus Wikner kunde för dem erbjuda en möjlighet att behålla åtminstone en del av arvet. Men bara en del. Ty också hos Wikner saknas åtskilligt. Den största bristen rör kyrkan och sakramenten, som nästan helt har försvunnit. Vi har tidigare nämnt organismtanken, men det är då närmast fråga om mänskligheten. I avslutningskapitlet heter det dock: ”Jag vet att du lever och regerar över din församling på jorden, och du skall trofast föra henne framåt mot sitt mål i trots av de enskildas felsteg, och i trots även av allmänna villfarelser.” Sakramenten nämns över huvud inte.

Gud och själen

Det är alltså en extremt individualistisk fromhet som möter i Tankar och frågor. Även detta är, paradoxalt nog, en viss likhet med Augustinus. Ty samme man som kunde säga: ”Jag skulle inte tro evangeliet, om inte den katolska kyrkans auktoritet förmådde mig därtill”, han har även sagt: ”Två ting och inga andra vill jag lära känna: Gud och själen.” Gud och själen – de orden skulle kunna sättas som motto för Tankar och frågor. Häri ligger både styrkan och svagheten i denna fromhetstyp. Koncentrationen på det inre livet och vägran att väja för några intellektuella svårigheter – det är styrkan. Isoleringen från kyrkans liv och övertygelsen om att på egen hand till sist komma rätt – det är svagheten. Fromheten kan till sist bli en drivhusblomma. Samtidigt finns det hos Wikner en akademisk kyla, som skiljer sig från den högre religiösa temperaturen hos Augustinus. Till en del beror detta på skilda adressater: Augustinus vänder sig till servi Del’, asketer och präster, medan Wikner har icke-teologiska akademiker som sin huvudsakliga läsekrets. Det är kanske ingen tillfällighet att där Bekännelserna mynnar ut i ett euforiskt, svåröversatt crescendo, en väldig mosaik av bibelallusioner, där slutar Tankar och frågor helt stilla med början av Herrens bön.

Flera teologer och kyrkomän inspirerades av Wikner medan den kulturella bakgrunden ännu var någorlunda densamma. På ärkebiskop Erling Eidems skrivbord lär ett exemplar av Tankar och frågor alltid ha legat. Men i grunden är Wikners bok inte så tidspräglad som man skulle kunna tro; det är eviga frågor som där ställes. Det blir tydligt om man jämför med Augustinus Bekännelser. I vissa stycken bär båda böckerna ålderns prägel, i andra är de lika aktuella som den gången de skrevs. För båda gäller den uppmaning Augustinus en gång hörde i trädgården: ”Tag och läs! ”

Pontus Wikners samlade skrifter är utgivna av Adolf Ahlberg och Theodor Hjelmqvist i tolv delar (1923-1924). De psykologiska självbekännelserna publicerades 1972. Den senaste översikten över Wikners liv och gärning finns i Lechard Johannesson, Pontus Wikner- dagböckerna berättar (1982). Se även – förutom Bertil Blocks avhandling från 1943 – samlingsvolymen Pontus Wikner 1837-1937, utgiven av Algot Werin och Elof Åkesson. Korta framställningar finns i Edvard Rodhe, Den religiösa liberalismen (1935), Hans Börje Hammar, Personlighet och samfund -JA Eklund och hans tillflöden (1971) och Svante Nordin, Den boströmska skolan och den svenska idealismens fall (1981).