Till Guds större ära

1991 är ett jubileumsår för ordenssamfund. Birgittinerna högtidlighåller sin stiftarinnas helgonförklaring för 600 år sedan, karmeliterna ihågkommer att det gått 400 år sedan Johannes av Korset dog. Jesuiterna erinrar sig födelser – Ignatius av Loyolas för 500 år sedan och hans ordens stadfästelse 50 år senare – och gör därmed sitt jubileum till ett avstamp för utblickar mot framtiden.

När de i Sverige verksamma jesuiterna (19 av världens totalt 25 000) med anledning av jubileet presenterar sin orden, gör de det därför med en skrift som mer betonar dess nutida målsättning än blickar tillbaka på de gångna århundradena. Skriften heter också följdriktigt Jesuiter idag.

Förvånansvärt mycket ryms inom skriftens 50 sidor. Likväl är innehållet en precis lagom dos för den som utan större ansträngning vill få vederhäftig kunskap om vad denna förkättrade påvliga stödtrupp bygger sin andlighet på och vill uträtta i världen. Skriften är ett läckert häfte med texter och bilder i luftigt samarrangemang, lockande redan att bara bläddra i. De skrivna avsnitten är korta men ger grundläggande upplysning om Ignatius själv, Jesu Sällskaps utveckling och de andliga övningarna, som intar en central plats i en jesuits liv. Författare är olika ordensmedlemmar i Sverige. (Vem som döljer sig bakom signaturen HS avslöjas dock inte, en oberättigad anonymitet!) Också ordens generalföreståndare kommer till orda och citat av Ignatius vittnar om dennes djupa gudstro och positiva människosyn.

Det enda som svenskar i allmänhet vet om jesuiter (= listiga och falska) har påkallat Anders Piltz att, elegant, utreda historien bakom den jesuitorden pådyvlade grundsatsen ”Ändamålet helgar medlen”. Tillvitelsen dök upp i Sverige första gången 1843, får man veta.

Jesu Sällskap återupptog verksamhet legalt i Sverige 1879. Jesuiternas insatser i vårt land under efterreformatorisk tid skildras kortfattat och också här med tonvikt på de nutida – i många avseenden välsignelserika och hoppfulla – förhållandena. Men nog hade väl pater Richard Wehners forskning om de första försöken efter reformationen kunnat få åtminstone ett omnämnande? Ett litet påpekande: det var faktiskt redan 1860 (inte först 13 år senare) som svenskar tilläts bli katoliker.

På flera ställen i skriften framhålls det handlingsprogram som Jesu sällskap vid generalkongregationen 1974-1975 beslutat sig för: att av kraft delta i vår tids kamp för tro och rättvisa. Några exempel på redan utförda eller påbörjade uppgifter lämnas. Man skulle önskat ännu fler. Sin sedan länge omfattande undervisningsverksamhet fortsätter orden, med mål att ”utbilda utbildare”, och det även om antalet ordensmedlemmar är på tillbakagång i Europa och USA. Nu är det i Asien som orden växer snabbast.

Jesu sällskap går en oförutsebar framtid till mötes, skriver Karl Rahner i sin gripande, avslutande betraktelse över varför man blir jesuit i dag. Förre generalföreståndaren Pedro Arrupe önskade att Jesu efterföljare skulle vara påhittiga och djärva. Den innehållsrika skriften jesuiter 1 dag visar övertygande att vår tids jesuiter liksom Ignatius och hans följeslagare i Jesu sällskaps begynnelse är beredda att ständigt ompröva sin verksamhet för att svara mot sin kallelse – att mitt i världen hjälpa människor att finna Gud i alla ting och i varje sysselsättning.