Varför arbeta?

Även om denna bok av Arne Hellden hade varit enbart en biografi över Ernst Wigforss, hade den varit läsvärd. Det måste vara en angelägen uppgift att skildra den mans liv, som från att vara docent i nordiska språk i Lund (med sydhalländsk dialekt som specialitet) blev mångårig finansminister. Wigforss har visserligen i sina memoarer gjort en del av arbetet, men mycket mer måste finnas att säga.

Men nu är denna bok ingen vanlig politikerbiografi, den är en idébiografi. I själva verket ryms inom dess begränsade omfång en stor del av den socialdemokratiska idéhistorien under 1800-talet, men sett ur ett kulturellt perspektiv. På så sätt är Helldens bok ett viktigt komplement till Herbert Tingstens klassiska verk Den svenska socialdemokratins idéutveckling.

Hur har den svenska socialdemokratin kommit in i sin djupa kris? Hur har ett parti, som för några decennier sedan låg omkring 50 % i riksdagsvalen, nu

kommit att nära nog halveras i opinionsundersökningarna? Detta är en av de största omställningarna i svensk politik över huvud, och på denna fråga ger Helldens bok inget svar. Men den antyder viktiga förändringar inom partiet, som kan vara en del av svaret eller åtminstone ge en del av den historiska bakgrunden.

När vi nu ser, att detta parti – liksom alla andra – säger sig kämpa med full kraft för sysselsättningen, kunde det ligga nära till hands att tro, att man alltid har haft en mycket hög tanke om arbetet och dess värde. Den största olycka måste ju vara att bli arbetslös. Det hör till förtjänsterna med denna bok att den påvisar, att så visst inte har varit fallet. Det är helt enkelt häpnadsväckande att se hur pass ringaktande ledande socialdemokrater kunde uttala sig om arbetet omkring år 1900. När det talas om arbetets värde, är det i verkligheten arbetarens värde som avses. Och arbetet är aldrig i sig målet, det är en närmast utopisk dagdrivartillvaro, där arbetet – i den mån det förekommer – har blivit så förfinat att det inte längre upplevs som arbete. Sådana tankar finns redan hos Marx, och ingår där i hans väldiga utopiska konstruktion med statens bortvittrande som yttersta led.

Men dessa tankar dog inte ut med Marx. Ständigt återkommer Ernst Wigforss till frågan varför människan måste arbeta. Särskilt under hans yngre åt tycks idealet vara ett Schlaraffenland, befolkat av diktare och tänkare.

Hellden uppvisar entydigt hur tankar som dessa var relaterade till den tidiga arbetarrörelsens utpräglat kulturkonservativa inställning. Detta kan för många också vara en överraskning. En av de ledande opinionsbildarna inom partiet hette Erik Heden. Han är nu mest känd som litteraturkritiker, men var egentligen fil. dr i grekiska (på en avhandling om den homeriska gudavärlden). Men någon förenkling kan det sägas, att gymnasiet enligt hans ideal skulle ha endast två ämnen, latin och grekiska. Idealet togs över av Arthur Engberg, som i sin egenskap av ecklesiastikminister på 30-talet stärkte latinets ställning och bekämpade tanken på enhetsskolan. Det var inte länge sedan detta var åtminstone en sida av den socialdemokratiska skolpolitiken, ljusår från Göran Perssons gymnasium. Och både Ernst Wigforss och Tage Erlander hade en utpräglat humanistisk bakgrund.

Män som dessa såg den framtida arbetarklassen inte som några ivriga rekryter till effektiva fabriker, utan som ”en skara ädla greker, vandrande i vishetens brunnar”. Man föreställde sig att arbetarmassorna skulle bli glupande kulturmonster – det var denna vision som bar upp ABE

Det antiindustriella draget i den unga arbetarrörelsen märks också – vilket Hellden inte nämner – i dess ikonografi. På standar och baner syns en pastoral idyll med lamm betande på gröna ängar. En del av förklaringen till åtminstone den svenska situationen finner författaren hos Viktor Rydberg. Vad han har betytt för Ernst Wigforss med Den nyagrottesången har denne själv vittnat om. För Rydberg står Grottekvarnen för allt det onda i kapitalismen. Det är kanske inte industrialismen som sådan han bryter staven över, utan dess materialistiska och irreligiösa karaktär. Viktor Rydberg var politiskt närmast liberal men kapitalismens avarter tog han trots det bestämt avstånd ifrån.

På samma sätt kunde politisk radikalism och kulturell konservatism utmärkt förenas, vilket skedde i den unga arbetarrörelsen.

Det kulturella idealet går väl ihop med drömmen om ett pastoralt livsmönster av bondekommunistisk eller hantverksbetonad natur. För t.ex. Erik Heden var det inget problem att hans kulturideal företräddes också av många politiskt konservativa. Han såg helt enkelt inget samband mellan kultur och politik.

Det kulturkonservativa draget kunde också förenas med vissa utopiska drag i den äldre socialismen. Hos Wigforss var detta samband tydligt. Efter första världskriget sker en kulturell omorientering i Sverige; den tyska dominansen ersätts av en anglosaxisk. Nu blir empirism, ekonomi och pragmatism modeord. Det är först nu humanisten Wigforss börjar bli intresserad av ekonomi, det är först nu som den svenska socialdemokratin övergår från ”romantik” till ”upplysning”. När man lämnar utopismen bakom sig och går in i reformismen, då innebär detta också ett ställningstagande för kulturradikalism. Partiet infogar sig nu resolut i den politiska vardagen och förbereder sig att som regeringsbärande gå in i de existerande ordningarna och omskapa dem inifrån. Då skjuts inte bara socialiseringen in i en oviss framtid, då förändras också mycket annat.

Av den kammarlärde humanisten i Lund blev en effektiv finansminister i Stockholm, och av den unga arbetarrörelsen med kulturkonservativ inriktning blev ett modernt massparti med social ingenjörskonst som vapen. Övertygande skildrar Hellden denna metamorfos. När det gäller arbetarrörelsens kulturideal kompletteras hans bok förträfflig av en nästan samtidig avhandling i Göteborg: Bernt Gustavsson, Bädningens väg. Tre bildningsideal i svensk arbetarrörelse 1880-1930, som behandlar Rickard Sandler, Oscar Olsson och Arthur Engberg.

Ett namn saknas märklig nog helt hos Hellden: Fabian Månsson. Om någon är karakteristisk för svensk socialdemokrati före 1920 är det väl denne allmogeson från Blekinge skärgård, förkämpe för bondekommunism och med djup misstro mot industrialismen. Han förkroppsligade det pastorala draget och kulturkonservatismen i den tidens socialdemokrati. I två väldiga romansviter skildrade han kampen mellan småfolk och herrar i det medeltida Sverige, och det är betecknande att böckerna blev mycket välvilligt anmälda av Erik Heden. Han var en udda figur, och det hör till det fängslande med Helldens bok att den visar hur udda och sammansatt även en så till synes harmonisk människa som Ernst Wigforss var. Det är stort nog att ett och samma parti har kunnat rymma gestalter som Fabian Månsson, Ernst Wigforss, Erik Heden och Arthur Engberg, men var finns deras efterföljare?