Vietnam inför den sjunde kommunistiska partikongressen

Vietnam står inte längre i förgrunden på den internationella politiska scenen och i pressen står numera inte mycket att läsa om detta land. I samband med Gulfkriget hörde man ibland att USA skulle akta sig för att nu åstadkomma ett andra Vietnam. Den nuvarande politiska situationen i det asiatiska landet utmärkes av osäkerhet och en viss ängslig reformvilja. Man fruktar möjligen för oförutsedda effekter av en alltför reformistisk politik. På det vietnamesiska kommunistiska partiets plenarförsamling i mars i fjol avvisades entydigt en reformpolitik efter östeuropeisk förebild. Trots den oöverskådliga krisen i de socialistiska länderna håller Vietnam fast vid realsocialismen. Kommunismens respektive socialismens sammanbrott i Sovjetunionens europeiska randstater har utlöst stark oro i den kommunistiska partitoppen. Partiet saknar för närvarande starka ledare. Festligheterna i samband med 100-årsminnet av Ho Chi Minhs födelse påminde om vilka karismatiska ledarpersonligheter som en gång fanns bland de vietnamesiska kommunisterna. Nu hoppas man att den sjunde partikongressen som äger rum i juni i år åter skall leda landet och partiet in på en säker kurs. Vietnam anstränger sig för att komma ur den politiska isolering som en förfelad politik försatt landet i.

Sedan 1987 gäller ”doi moi” (en nyskapande förändring), en politik som i mångt och mycket kan beskrivas som en form av vietnamesisk perestrojka. Den officiella politiska linjen siktar in sig på en viss aktiv förnyelse, menar man. Tydlig är klyftan mellan norra delen med Hanoi som huvudstad och den södra med den hemliga huvudstaden Ho Chi Minhs stad. ”Doi moi” innebär i detta sammanhang att man tar avstånd från ”ett centralbyråkratiskt ekonomiskt styrelsesätt” till förmån för en ”marknadsorienterad ekonomi”. De viktigaste inslagen i den nya ekonomin är att man inriktar sig på en materiell standardförbättring för att få ett motivationshöjande medel och att man tillåter privat handel i mindre skal. Man bejakar även en större autonomi i industriföretagen och är beredd införa ett slags ”produktionsfördragssystem” inom jordbruk och industri. Hur långt man kan tillåta marknadskrafterna att verka fritt diskuteras inom det kommunistiska partiet. De många småföretagarna företrädelsevis i södra delen av landet kommer med sin egen tolkning men riskerar alltid att återföras till den socialistiska ordningen av den förhärdade partikadern. Subventioner för de statliga företagen avskaffas alltmer. Dessa måste nu konkurrera med den privata företagsamheten på marknadsmässiga villkor.

Tilltagande ekonomiska svårigheter

En rådgivare till partichefen Nguyen Van Linh uppger att den privata handeln bidrog med 44 procent till landets bruttonationalprodukt 1989. Kollektiviseringen av jordbruket har i praktiken avförts genom det så kallade produktionsfördragssystemet, som möjliggör arrende och även ärftligt arrende. Därav uppstod tydligen en stark tillväxt. 1989 avancerade Vietman till att bli den tredje största exportören av ris på världsmarknaden. Bakom denna utveckling döljer sig en minskning av risförbrukningen bland den inhemska befolkningen och en avsevärd ökning av odling och avkastning. Genom att en mycket liberal lagstiftning för utlandsinvesteringar försöker man locka kapital från väst till Vietnam. Inflationen som 1988 låg på nära 800 procent har pressats ner 40 procent med hjälp av devalvering av den vietnamesiska dongen. Folk som besökt Vietnam på senaste tiden har berättat att den tidigare avdöda svarta valutamarknaden nu åter väckts till liv på grund av att inflationen tilltar och befolkningens förtroende för finanspolitiken och bankerna är rubbat.

Sedan många år tillbaka befinner sig Vietnam i ekonomiska svårigheter. Många kvalificerade personer har lämnat landet. ”Båtfolket” har sökt räddning undan den ekonomi som behärskas av de kommunistiska ledarna. Landet har förlorat det mänskliga initiativ och den fackkunskap som alla dessa människor besatt. Inflationen har inte upphört trots vissa försök från partiets sida under de senaste tre åren som till en början verkade framgångsrika. Folkrepubliken Vietnam ligger på ekonomisk jumboplats efter alla andra asiatiska stater med en per capita-inkomst på 130 USA-dollar. Hälften av årsbudgeten går till militär rustning och endast 3 procent till utbildning. Inte blott konjukturen utan även avskedandet av många överflödiga tjänstemän har åstadkommit att arbetslösheten ökat och nu omfattar sex miljoner människor. 100 USA-dollar eller 400 000 vietnamesiska dong per månad betraktas som existensminimum. Tjänstemännens, professorers och lärares löner ligger på fem till femton dollar i månaden. De flesta är därför tvungna att ha flera arbeten för att kunna försörja familjen.

Nyorientering i utrikespolitiken

I Vietnam finns stora tillgångar på kol. Det finns också olja som är geologiskt svår att utvinna. Trots denna råvarureserv lider Vietnam i dag brist på energi. I Ho Chi Minhs stad stängs strömmen av nattetid och den ransoneras dessutom vissa dagar. Korruption förekommer allmänt. Kritik mot missförhållanden och fel som begåtts av vissa partimedlemmar, också högt uppsatta, påtalas allt oftare även i den press som är kontrollerad av partiet. Mot vissa partifunktionärer har även rättsliga åtgärder vidtagits. Det vietnamesiska kommunistpartiets moraliska integritet, som man värnat så mycket om under den långa kampen för självständighet och oberoende, har kantstötts en hel del under den tid som militären avrustats.

Under inflytande av händelserna i central- och östeuropa har de politiska konstellationerna förändrats för Vietnam men av historiska och geografiska skäl är folkrepubliken Kina landets mest betydelsefulla utrikespartner och på senare tid har vissa viktiga bilaterala förbindelser förekommit länderna emellan. Ländernas utrikesministrar träffades i maj 1990 och man dryftade meningsskiljaktigheter om grannlandet Kambodja. Beijing var mötesplatsen när man i oktober 1990 på högsta ministernivå sökte normalisera förhållandena mellan Vietnam och Kina. Den resa som vietnameserna företog till Kina innebar för Vietnams del ett erkännande av att man misslyckats i sin utrikes- och säkerhetspolitik. Blockpolitiken gentemot Kina som innefattade drömmen om en indokinesisk stormakt bestående av Vietnam, Kambodja och Laos har kostat stora förluster i människoliv och militära investeringar utan att drömmen har förverkligats.

I Beijing talar man numera om att inrätta ett block bestående av Vietnam, Kina och Nordkorea för att ”försvara socialismens landvinningar”. Därmed skulle sannolikt en ytterst bräcklig ny fantom göras till mål för den ”internationella socialistiska politiken”. Den första sprickan i denna enhet byggd på ideologisk bas avslöjas av en blick på parternas divergerande utrikespolitiska intressen.

Signaler om en liberalare religionspolitik

Den officiella religionspolitiken är sedan 1975 bestämd av marxistisk religionsfilosofi i en tämligen primitiv fattning. Religionerna skall syfta till att bygga upp socialismen och får såframt de bistår landets utveckling fortsätta sin verksamhet. Men genom en historisk lagbundenhet är de dömda att dö när det socialistiska samhället förverkligats. Med diverse administrativa åtgärder har det kommunistiska partiet och regeringen trängt tillbaka religionens inflytande i det samhälleliga livet och målmedvetet förhindrat religionen. Religiösa personer som regeringen funnit obekväma har fängslats och placerats i omskolningsläger.

Under senare år har det funnits signaler som tyder på en liberalisering. Höga partifunktionärer har yttrat sig om religionens roll i allmänhet och katolicismens i synnerhet. Så gör t.ex. Tran Quoc Vuyng som uppehåller sig vid temat ”religion och kultur” och företräder tesen att religionen alltid är ett organiskt och strukturellt element i ett folks kultur. I detta avseende avviker han från den marxistiska position som ser religionen som opium för folket. Medlidandet i buddhismen och kärleken i kristendomen och humanismen i konfucianismen står för kulturella värden som är omistliga för det vietnamesiska samhället.

En annan högre partifunktionär, Nguyen Khac Vien, tar upp katolicismens förändring under och efter landets återförening. Majoriteten av de vietnamesiska katolikerna accepterar den socialistiska regimen och arbetar med att bygga upp landet. Uttryckligen hänvisar han till det katolska ordensfolkets arbete inom mentalsjukvården. Ordnarna får inte längre äga sjukhus men deras medlemmar är verksamma som sjukvårdspersonal på ett föredömligt sätt.

Mer svängrum för den katolska kyrkan

Om man jämför den katolska kyrkans situation i Vietnam med den i folkrepubliken Kina visar sig avgörande skillnader. Visserligen har det vietnamesiska episkopatets möjlighet att upprätthålla kontakt med den apostoliska stolen i Rom varit begränsad, men förbindelsen har aldrig varit helt bruten. Roms rätt att utnämna biskopar har heller aldrig ifrågasatts. De gängse ad limina-besöken som alla biskopar i hela världen avlägger i Rom vart femte år har inte kunnat genomföras i frihet, men enskilda biskopar har haft möjlighet att vid vissa tillfällen resa till Rom och besöka påven. Den vietnamesiska kyrkan har inte fått delta i den asisatiska biskopskonferensens (FABC) reguljära organ och aktiviteter. I detta sammanhang har sällan vietnamesiska biskopar, präster och fackfolk varit företrädda. Prästutbildningen har blivit lidande genom att kandidater inte fått resa utomlands för specialstudier i teologiska ämnen och därigenom skaffa sig kompetens att efterträda professorerna vid de teologiska seminarierna. Ansökningar om utresetillstånd för sådana studier har vanemässigt förhalats.

Den nuvarande försiktiga inrikes- och utrikesliberaliseringstendensen kommer också kyrkan till del. Utan att den gällande lagstiftningen förändrats i stort verkar det nu som om man stillatigande tolererar många kyrkliga aktiviteter. Det religiösa livets ställning har förstärkts, nya seminarier har inrättats, prästvigningar har tillåtits och även mission och själavård har kunnat bedrivas med färre inskränkningar än tidigare. Biskoparna har åter möjlighet att röra sig fritt om de håller den lokala ordningsmakten informerad om var de befinner sig. Tidigare måste man ansöka i tio olika instanser om att få företa en visitationsresa. Men detta innebär inte att någon fundamental förändring av religionspolitiken ägt rum på lagstiftningsnivå. Det finns ett stort spelrum både för godtycke och småaktighet beroende på omständigheterna på ort och ställe. Den katolska kyrkan har försökt att utnyttja de möjligheter som erbjudits och det märks en ny vitalitet i kyrkan varom många utländska besökare vittnat.

Särskilt aktivt är kyrkolivet i Ho Chi Minhs stad, det gamla Saigon. Väsentligt annolunda ter det sig i huvudstaden Hanoi liksom i norra delen av landet i övrigt där antalet katoliker inte är så stort, de fåtaliga prästerna åldrade och med bristfällig teologisk utbildning. Många kyrkliga byggnader är ruckliga och i stort behov av att repareras. Regeringen – i detta fall byrån för religiösa angelägenheter – beviljar endast ett fåtal reparationer varje år, så förfallet fortskrider. Ärkebiskopen i Hanoi, kardinal Joseph Marie Trin Van Sang, dog 1989 efter han under regeringens motstånd lyckats genomföra helgonförklaringen av de vietnamesiska martyrerna. Regeringen vägrar sedan månader att erkänna någon ledare för ärkestiftet föregivande att man behöver betänketid. Chefen för den nationella byrån för religiösa angelägenheter är emellertid – trots de påfrestninger som han utsatt kyrkan och katolikerna för – övertygad om att relationerna mellan staten och den katolska kyrkan väsentligen förbättrats. Enligt hans mening har man nu uppnått en ”harmonisk normalisering i förbindelserna mellan stat och kyrka och en integration av de autentiska katoliker som befinner sig på väg till socialismen”.

I första hand syftar han sannolikt på de katoliker som är medlemmar i ”nationella kommittén för patriotiska katoliker”, vilken grundades 1980 av lekmän och präster. Andra katoliker har jämfört denna kommitté med den patriotiska kyrkan i Kina vilket av medlemmarna i denna grupp har uppfattats som en förebråelse och tillbakavisats. De uppfattar sig inte som någon ”kyrka i kyrkan”, utan som en förbindelselänk mellan regimen och kyrkan. Deras sätt att verka och deras solidaritet med kyrkan varierar. Inte heller är biskoparnas inställning till denna grupp lika överallt. Vissa biskopar som till exempel ärkebiskop Tinh i Saigon hänvisar till att kommittén har möjlighet att upprätta kontakter med statliga myndigheter och därmed befrämja viss verksamhet på ett sätt som annars skulle vara omöjligt. I vissa stift förekommer inte denna förening och i andra endast lite. Kommittén ger ut en tidning, Cong Giao va Dan Toc, som försvarar den statliga religionspolitiken och ofta kritiserar kyrkan. Men denna veckotidning publicerar också uttalanden från biskoparna och biskopskonferensen som dokumentation.

En delegation från Vatikanen på besök

Ganska överraskande fick 25 vietnamesiska biskopar i november 1990 utresetillstånd för att kunna avlägga ett adlimina- besök i Rom. I sitt tal till dessa biskopar uttryckte påven förhoppningen att förhållandet mellan kyrka och stat nu skulle utvecklas och bli normalt. Katolska kyrkan var beredd att aktivt ta del i återuppbyggandet av landet. Detta ad limina-besök i vilket nästan hela den vietnamesiska biskopskonferensen deltog var det första fullständiga på mer än tio år. Det föregicks av och arrangerades i samband med att en delegation från Vatikanen kom till Vietnam under ledning av kardinal Etchegaray, president för det Påvliga rådet för rättvisa och fred. Det var det första officiella besöket i det socialistiska Vietnam och rapporteringen därifrån var mycket sparsam. Kardinalen togs emot av premiärministern, utrikesministern och inrikesministern. Regeringen förklarade sig beredd att skicka en delegation till Rom. Ett resultat av dessa samtal kom till uttryck i ett uttalande från partiet om den ”positiva roll som religionen spelade för att upprätthålla medborgarnas moraliska liv”. Det framhölls även att ”religiösa gemenskaper har rättighet att själv tillsätta personer på ansvariga poster såsom biskopar, präster, kyrkoråd under förutsättning att dessa personer inte befinner sig i opposition mot staten”.

Före sammanträffandet hade regeringen protesterat mot två biskopsutnämningar som skett utan samröre med regeringen. I samband med ad limina-besöket hade påven anmärkt att den katolska kyrkan ingalunda önskade några privilegier. Viktigt vore emellertid att unga präster skulle utbildas för att ersätta de överåriga. Vatikanen ville också snarast nybesätta de fem tomma biskopssätena.

Även den vietnamesiska biskopskonferensens ordförande har uttryckt sin tillfredsställelse över att tystnaden mellan kyrka och stat brutits och sin förhoppning om en ny förståelse. Som konkret exempel på en svårighet som måste lösas nämner även han hindren för prästutbildningen. Det finns för få seminarier och ett begränsat antal kandidater antas endast vart tredje år. Efter avslutade teologiska studier måste många vänta i åratal – han nämnde 15 till 20 år – på att få statligt tillstånd att prästvigas. För närvarande finns 70 kandidater med avslutad utbildning som väntar på detta tillstånd.

Andra religiösa gemenskaper

Befolkningen i Vietnam uppgår till 65 miljoner och växer årligen med två procent. Katolikerna är ungefär fem miljoner, det vill säga cirka åtta procent. Ingen offentlig statistik förekommer över medborgarnas religiösa tillhörighet. Kyrkorna för de gängse dopböckerna men aktar sig för att publicera statistik. Vissa kristna vill inte skylta med sitt engagemang i offentliga sammanhang och föredrar att betecknas som ”utan religiös bekännelse” även om de deltar i det kyrkliga livet.

Protestantiska kristna har också utgjort en liten minoritet. Även dessa församlingar har stora svårigheter med bristande resurser för sin prästutbildning.

Om andra religioner som buddhism, Hoa-Hoa och Cao-Dai-sekten finns inte mycket information att få. De har sannolikt träffats ännu hårdare av regimens generellt restriktiva religionspolitik eftersom de är mindre väl organiserade och deras ledare ofta saknar utbildning. Det är känt att de buddhistiska klostren har svårt att få tillstånd att anta nya munkar. Det finns en”buddhistisk vietnamesisk förening” vars huvuduppgift är att hålla kontakt med ”byrån för religiösa angelägenheter”. I det kommunistiska partiets och regeringens ögon utgör buddhismen och den synkretistiska folkreligiositeten knappast något hot mot det socialistiska samhället eftersom man har få internationella kontakter och inte engagerar sig i politik och samhälle.

Övers. och bearb. Anna Maria Hodacs