Välfärd och kultur

Inför Sveriges kommande anslutning till EG har begreppet välfärd kommit att stå i centrum. Många svenskar oroar sig, förmodligen oberättigat, för att anslutningen skall medföra en nedskärning av den svenska välfärden. Andra hoppas att europasamarbetet tvärtom ger mera pengar och fler arbetstillfällen och att det i längden kommer att stärka välfärden i vårt land. I båda fallen tänker man sig välfärden i materiella och ekonomiska termer. Marknadsekonomin har etablerat sig som en ny och lockande frälsningslära utom för de ekonomiskt gammaltroende som föredrar att sluta sig samman i självvald isolering.

Men Sveriges väg till Europa handlar inte bara om ekonomi, den fordrar också att man lär sig leva med den europeiska kulturen i dess mångskiftande former. Under många årtionden har det ansetts att engelskan skulle räcka som kommunikationsspråk, och detta med tanke mer på USA än på Storbritannien. För att göra affärer kanske engelskan räcker till, åtminstone ett stycke på vägen, men vill vi lära känna den kontinentala kulturen på en djupare nivå, fordras en flerspråkighet som har kommit ur modet i Sverige.

Den europeiska kontinentens språk och kultur är vi ganska vana vid på katolskt håll, också i Sverige. Tyska, franska, spanska och italienska talas i de svenska katolska församlingarna lika väl som polska, ungerska, tjeckiska och kroatiska, och denna språkliga mångfald motsvaras av en kulturell. I det ständiga mötet med denna brokiga skara framstår det med all tydlighet hur varje folks historia, bildning och invanda livsattityder sätter sina djupa spår i vardagslivet. Denna kulturella mångfald betraktar vi inte som en börda utan som en rikedom och ett medel till ständig insikt om hur mycket vi människor har att lära av varandra. Europas politiska och kulturella splittring har resulterat i en kulturell variation av enastående slag. Att få del av detta är ett privilegium. Men då är det också väsentligt att vi lär oss röra oss med ett vidare kulturbegrepp än det gängse.

Begreppet kultur är förvisso inte självklart. I vidaste mening kan ordet användas om alla slag av mänsklig odling. Antropologer har diskuterat om kulturen utgör en del av samhället eller om samhället tvärtom är en del av kulturen. Oftare menar vi kanske något mera kvalificerat: konst, vetenskap, litteratur och bildning, livstolkningar och regler för samlevnaden, med andra ord sådant som människor genom tiderna har skapat och som går utöver vad det rena livsuppehället fordrar. I den meningen är kultur allt det som gör ett människoliv rikt och meningsfullt.

Om vi tar ordet i denna mera begränsade innebörd, är det inte svårt att se vilken konstig ställning kulturen intagit i vårt land under de senaste årtiondena. I stället för att vara en samhällets grund och en källa till stolthet har den skjutits undan i marginalen och betraktats som ett slags lyxkonsumtion. ”Kulturen är en så liten sektor av samhället” sade en skånsk kommunalpolitiker en gång, och visst har man hört sådana tongångar från andra. Hur ofta såg vi det inte under 60-talets rekordår! När det modulbyggda höghusområdet stod färdigt med snabbköp och pressbyråkiosk och lekplats, fann kommunalpolitikerna att kulturen förstås borde ha sitt, och så satte man en skulptur eller en fontän någonstans i ett hörn. Det var pliktskyldiga bugningar inför vad man ansåg vara kulturellt, men knappast ökade det livskvaliteten i förstadsbebyggelsen.

Så hittade man på det olycksaliga uttrycket”finkultur” om allt som var eller ansågs vara obegripligt för gemene man. Kulturen blev ett namn för högborgerlighetens fritidsnöjen, opera och sånt som kostar pengar men som vanligt folk inte vill ha. Kanske är kulturen rent av något odemokratiskt? Har vi råd med kultur så länge som det råder materiell nöd i världen? frågade man sig. Och eftersom den materiella nöden tycks öka, har då kulturen en chans under överskådlig tid? 68-vänsterns proletära eller alternativa kultur kunde knappast attrahera någon i längden. För tillfället är det tvärtom massmedial lyx och glitter som gäller. Man tar som så ofta den lättaste vägen.

Kulturens vara eller inte vara är ingen partiskilj ande fråga, låt oss påpeka det för säkerhets skull. Marginaliseringen av konsten, litteraturen och icke samhällsnyttig vetenskap märks i alla samhällsskikt och i alla politiska läger. Det intellektuella och estetiska livet har fått sina reservat på dagstidningarnas kultursidor och hos en smal utställnings- och teaterpublik men saknar all folklig förankring. Framför allt har arbetarrörelsen förlorat det imponerande bildningsintresse den visade i ett tidigare skede. Vi som i ungdomen letade oss in till Arbetarinstitutets förträffliga föreläsningar har svårt att förstå hur välfärden så snabbt kunde ta död på bildningsivern, hur ABF så aningslöst kunde börja satsa på gitarrspel och gymnastik och annat lättköpt gods. Men det handlar förvisso inte bara om arbetarrörelsens svek. Inte heller den nya borgerligheten visar några tydliga tecken på en allvarlig kulturell omvändelse. Nu öppnas portarna till Europa. Många av de europeiska länderna har vårdat sina kulturella traditioner på ett helt annat sätt än vi själva och vill gärna föra dem vidare. Det handlar om städer som är levande miljöer, om litteratur som man minns och som inspirerar, om en kreativitet som hämtar näring ur det förflutna men som också sträcker sig djärvt mot framtiden. Det är ur dessa mänskliga erfarenheter som ett nytt Europa kanske kan skapas i framtiden, och dit är vi själva inbjudna. Det är också en form av välfärd.