Värderingar i Europa

Belgiens ledande dagstidning påbörjade nyligen en artikelserie med rubriken ”Sverige vill komma in i den Europeiska gemenskapen – helst i morgon”. Undertiteln var också talande: ”Kyligt förhållande förvandlas till brinnande passion.” Flamländska realister tänker: Vi får se hur det blir. Men svenska investeringar i Bryssel och Flandern är imponerande: bilfabriker, datorfirmor, hotellkedjor, stora varuhus som säljer svenska möbler.

EG är utan tvekan det viktigaste instrumentet för europeisk utveckling. Vad eurokraterna mest tänker på är dock ekonomiskt inflytande. Europa har de senaste årtiondena blivit en ekonomisk stormakt. Gulfkriget har ökat insikten om att Europa måste bli politiskt och militärt starkt. Samtidigt skall större resurser satsas på de sociala och kulturella sidorna av den europeiska integrationen.

Hur ligger det då till med moraliska värderingar i Europa, med sökandet efter mening och, mera speciellt, den religiösa och kristna dimensionen? Under århundraden har kejsare och påvar, stater och kyrkor skrivit Europas historia. Efter två årtusenden av kristen historia är det här som kristenheten fortfarande har sina centra: i Rom, Geneve, Moskva. Men hur blir det i framtiden?

Alla våra kyrkor står inför gemensamma problem: de processer som vagt och ofta mångtydigt har kallats för ”sekulariseringen”. Det finns vissa skillnader mellan Nord- och Sydeuropa, Öst- och Västeuropa, men de europeiska folken, kulturerna och kyrkorna genomgår utan tvekan en gemensam förändring, en ”mutation” som den store franske jesuiten och paleontologen Teilhard de Chardin skulle kalla det.

I detta bidrag skall göras ett sociologiskt och teologisk försök att tyda ”tidens tecken”, för att uttrycka saken med en term lånad från Bibeln och Andra vatikankonciliet. Den sociologiska kommentaren skall i första hand bygga på resultaten av två omfattande undersökningar om värderingar i Europa, genomförda 1981 och 1990-91 av stiftelsen EVSSG, European Value System Stucly Group, i samarbete med andra institut, varav några i de nordiska länderna.

Undersökningen omfattar ett område som sträcker sig från Vancouver i Canada till Moskva och från Helsingfors till Lissabon. Man har studerat uppfattningar hos ett representativt urval av befolkningar om tillsammans mer än 800 miljoner människor. Många tusen mer än entimmeslånga intervjuer har genomförts. Själva undersökningen är ännu inte slutförd i östra Europa, och vi har ännu bara kunnat påbörja analysen av resultaten i västra Europa. Mängden data är dessutom så stor att det ännu är svårt att göra en balanserad bedömning. Men den allmänna bilden står klar.

I sitt berömda arbete Penser l´Europe myntade Edgar Morin uttrycket ”dialogiskt” för att karakterisera Europa. Jag föredrar termen ”dialektiskt”. Europa såsom kulturellt system är fullt av spänningar. Det gäller också på det religiösa området.

Låt oss innan vi går igenom olika kategorier kort se på hur viktig människor anser ”religionen” vara bland andra värden. Vi jämför Sverige med tio ickeskandinaviska länder: Storbritannien, Irland, Nordirland, Nederländerna, Belgien, Tyskland, Italien, Frankrike, Spanien och Portugal. I fråga om varje värde var svarsalternativen ”mycket viktigt”, ”ganska viktigt”, ”inte särskilt viktigt” och ”betydelselöst”. Det viktigaste värdet anses vara familjen, med 81 % för de tio nämnda länderna och 86 % för Sverige. Näst viktigast i Europa är arbetet (52,3 %, i Sverige 66,9 %). På tredje plats kommer vänner och bekanta (i Sverige på andra plats med 68,7 %). Fritiden kommer på fjärde plats (36,3 %, i Sverige 55,5 %). Så långt har Sverige högre siffror än de andra länderna och följer egendomligt nog mönstret från Irland och USA. I Europa i övrigt kommer religionen på femte plats, men i Sverige sist (9 %). På Irland anses religionen mycket viktig och i USA ännu viktigare. Detta innebär att Sverige har lägre siffror än det europeiska genomsnittet endast i fråga om religionen(Danmark har ännu lägre siffror än Sverige för religion och politik. I Norge anses religion vara viktigare än politik och får med 15 % en högre siffra än i både västra Tyskland och Frankrike.)

Européer kallar sig kristna

Det stora flertalet européer kallar sig fortfarande kristna. De håller fast vid vad vi kan kalla den traditionella judisk-kristna etiken, de tio budorden. Sociokulturellt sett är emellertid detta att vara ”kristen” något högst tvetydigt. Inte alla som betecknar sig som kristna tror på Gud: endast 70 % av västeuropeiska kristna, i Skandinavien som helhet 56 % och i Sverige 45 %. Tron på Gud är mycket starkare i USA, där siffran till och med är högre än på Irland, ett land där (liksom i Italien, Portugal och Spanien) mer än 80 % tror på Gud, jämfört med 60 % eller mindre i Nederländerna och Frankrike.

Vi vet alla att det är möjligt att tro på Gud och samtidigt betrakta Gud som inte särskilt betydelsefull. Därför innehåller undersökningen en fråga om hur viktig Gud anses vara. I Västeuropa får Gud 5,7 poäng på en tiopoängsskala (med ett maximum på 8 på Irland och ett minimum på 4,4 i Frankrike). I Sverige anses inte Guds betydelsefullhet vara mer än 2,4.

Liksom det var i 1981 års studie visar sig Gud vara mer betydelsefull för kvinnor än för män och mer betydelsefull för äldre än för yngre. Människor med akademisk bakgrund sönderfaller i två kategorier, en med högre och en med lägre värdering av Guds betydelse än genomsnittet. Vi skall längre fram gå in på människors uppfattning om den Gud som de tror på.

Vissa kristna anser sig vara religiösa

Inte alla ”kristna” anser sig vara ”religiösa” eller vice versa. Överallt är det fler som ser sig som ”kristna” än som ”religiösa”. De intervjuade kunde välja mellan tre svarsalternativ: ”Jag är religiös”, ”Jag är inte religiös” och ”Jag är övertygad ateist”.

I Västeuropa säger sig mindre än två tredjedelar av de intervjuade (61 %) vara ”religiösa” (82 % i Italien, 48 % i Frankrike). Jämfört med 1981 års undersökning har siffrorna gått ner, med undantag för Sydeuropa. Men det är bara i Belgien som nu fler säger sig vara övertygade ateister. I Frankrike anser sig så många som 10 % vara övertygade ateister; annars ligger antalet övertygade ateister i Västeuropa stabilt på 5 % (både 1981 och 1990). Även bland de unga är det få som kallar sig övertygade ateister.

Liksom i Frankrike är det bara varannan skandinav som säger sig vara ”religiös”, i Sverige var tredje. Men frågan är i vad mån ord som ”religiös” har samma innebörd i olika länder. Den vetenskapliga diskussionen om enkätundersökningars internationella jämnförbarhet är med fog långt ifrån avslutad. Djupstudier i t.ex. Benelux-länderna och Frankrike visar att ”religiös” och ”religiositet” börjar få ett nytt innehåll, i synnerhet bland yngre människor. I länder som Irland och Italien är termerna fortfarande i första hand kopplade till kristendomen och katolicismen, men på andra håll får de mer och mer en ny innebörd. New Age-rörelser eller ett slags ”ekologisk religion” ersätter det traditionellt kristna sättet att definiera vad som menas med att vara religiös. Ordets starkt ”transcendenta” konnotationer förändras i riktning mot immanenta känslor, närmare naturen och det privata känslolivet.

Vad troende kristna tror

Låt oss nu se närmare på dem som inte bara säger sig vara kristna utan också bejakar kyrkornas grundläggande och/eller mer eller mindre traditionella lärouppfattningar. Det finns många undergrupper i denna kategori, och kommande djupstudier kommer utan tvekan att visa på många nyanser. Vi skall här sammanfatta resultaten av enkätundersökningen under tre synpunkter: traditionella trosföreställningar, tron på en personlig Gud och till sist i vilken utsträckning och i vilken mening man ber.

De trosföreställningar som har starkast förankring bland västeuropéerna är föreställningen om en själ (61 %) och om synd (57 %). Antalet av dem som bejakar andra traditionella trosföreställningar sjunker snabbt: ett liv efter döden 43 %, himlen 41 %, de dödas uppståndelse 34 %, djävulen 25 % och helvetet 23 %. Skandinaverna omfattar generellt sådana föreställningar i mindre utsträckning än andra västeuropéer. Bland skandinaverna kommer svenskarna sist, men det allmänna mönstret är i övrigt detsamma.

Båda våra undersökningar har, för första gången i de sociologiska undersökningarnas historia, frågat efter vilken förankring tron på reinkarnationen har i folkopinionen. Faktoranalys visar att denna tro inte har något klart samband med andra traditionella trosföreställningar. Det visar sig emellertid – och detta förtjänar fördjupade studier – att katoliker och protestanter som går i kyrkan varje vecka tenderar att omfatta tron på reinkarnationen i högre grad än genomsnittsbefolkningen (nämligen en av tre, enligt 1981 års undersökning). I Sverige finns praktiskt taget ingen numerär skillnad mellan dem som tror på de dödas uppståndelse (21 %) och dem som tror på reinkarnationen (20 %, i båda fallen 1990 års siffror). Min arbetshypotes är att många av dem som tror på de dödas uppståndelse också tror på reinkarnationen.

Som alla vet kan ”tro på Gud” betyda många olika saker. För troende kristna är Gud såsom Blaise Pascal uttryckte det för flera hundra år sedan Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, ett personligt (och samtidigt överpersonligt) väsen. Gud är det osynliga ”du” som alla våra böner riktas till, i synnerhet den allmänkristna bön som Jesus själv lärde sina lärjungar att be: ”Fader vår, som är i himmelen, helgat varde ditt namn …”

Enligt vår undersökning är det bara fyra av tio européer som betraktar Gud som ett ”personligt” väsen (38 %); den högsta siffran (67 %) har Irland, den lägsta (24 %) västra Tyskland. En av tre ser Gud som en ande eller livskraft. 15 % tror att Gud är varken det ena eller det andra, och 10 % vet inte. Även på detta område har Skandinavien de lägsta siffrorna. I Sverige är det bara en av sex som tror på Gud som ett personligt väsen, jämfört med de 44 % som tror på ett slags livskraft. Den stora variationsbredden i gudsföreställningar visar hur svårt det är att förkunna bibelns Gud, som är samtidigt både Fadern, som sörjer för varje enskild människa, och den immanenta livskällan i skapelsen, i vilken ”vi lever, rör oss och är till” som aposteln Paulus sade (Apg 17:28). Förmodligen kan endast sanna mystiker lära oss att hålla samman båda sidorna av den gudomliga verkligheten.

Slutligen ställdes två frågor angående bönen. Allmänt uttryckt hävdar tvåtredjedelar av européerna att de ber, mediterar eller ägnar sig åt betraktelse regelbundet eller tillfälligt. (En tredjedel gör det aldrig, i Sverige två tredjedelar.) Men som svar på den mera specifika frågan i hur hög grad bönen riktas direkt till Gud är det mindre än varannan europé som säger sig be ofta eller ibland. (Den siffran är egendomligt nog högre än antalet som tror på en personlig Gud; i Skandinavien är diskrepansen upp till 10 procent.) Enligt min mening behövs här ytterligare djupstudier. Vad menar folk egentligen med ”bön”?

Samtidigt slås alla iakttagare av det faktum att de som tror på det centrala i den kristna trosläran också är aktiva medlemmar i en kristen gemenskap och regelbundet deltar i gudstjänster. Allmänt kan vi säga att endast de katoliker och protestanter som deltar i gudstjänster mer eller mindre varje vecka också har höga siffror vad gäller tro på en personlig Gud, tro på himlen och hög värdering av frivilliga, obetalda arbetsinsatser, tre väsentliga kännemärken för kristen tro. Det vore därför obetänkt att påstå att det normalt går att omfatta och bevara tron utan en solid förbindelse med konkret kristet gemenskapsliv. Enligt undersökningen säger mer än 40 % av gruppen i åldern 18–24 år i många länder att de aldrig deltar i gudstjänster (Nederländerna, Frankrike, Storbritannien, Belgien, Spanien). I Nederländerna, Frankrike och Storbritannien säger sig merparten av denna åldersgrupp inte ens tillhöra något samfund.

Européerna och kyrkorna

Västerlänningar i allmänhet, och många kristna i synnerhet, har en motsägelsefull inställning till kyrkorna. Många förbehåller sig rätten att följa sin egen uppfattning i tros- och moralfrågor, men det stora flertalet européer är för religiösa ceremonier vid tillfällen som födelse (70 %) och bröllop (73 %). Ännu fler vill ha religiösa begravningar (73 %). Skandinavien och Sverige följer samma mönster och är t.o.m. tydligare i fråga om detta än t.ex. Nederländerna (där siffrorna är lägre än t.o.m. i Bulgarien). Att omge de döda och döden med religiösa ceremonier är högre värderat i Sverige än i Västeuropa i stort; i Sverige vill 80 % av befolkningen få en religiös begravning (medan endast 56 % vill få sina barn döpta).

Många, både troende och icke-troende, säger att de anser kyrkorna vara viktiga. Men medan folk i USA säger att kyrkorna är lika viktiga som armen eller polisen, tre institutioner som samtliga har höga siffror, så är européerna mycket mera återhållsamma i sitt stöd för kyrkorna. Kyrkorna betraktas som ganska viktiga eller mycket viktiga av 50–60 % av befolkningen på Irland, i Italien, Schweiz, Portugal, Spanien, Belgien och Frankrike (länder som har katolsk majoritet). Siffrorna är lägre för Storbritannien och Skandinavien och ännu lägre för västra Tyskland och Nederländerna.

Man har frågat huruvida kyrkorna ger adekvata svar på frågor som gäller individuella livsproblem och familjefrågor, sociala problem och andliga angelägenheter. Majoriteten säger ja bara när det gäller det sistnämnda. I det här avseendet har Skandinavien som helhet (och Sverige i synnerhet) högre siffror än Nederländerna och Belgien. Majoriteten av Västeuropas befolkning anser att det är rätt att kyrkorna uttalar sig om problem i Tredje världen, rasdiskriminering, eutanasi, avrustning och miljöfrågor. Skandinavien följer här det allmänna mönstret.

Det är omöjligt att här lägga fram analysresultat vad gäller frågor som arbete, familjeliv och politik. Men några skillnader mellan Västeuropa i stort och Skandinavien skall lyftas fram.

Enligt båda undersökningarna råder föga skillnad mellan svenskarnas inställning och den allmänna västeuropeiska inställningen i värderingsfrågor. Men det är belysande att se var de skiljer sig åt. För svenskarna, liksom andra nordiska folk, är hederlighet en viktigare dygd än för folk i resten av Europa; svenskarna anser att detta är ett värde som är särskilt viktigt att förmedla till sina barn. Svenskarna är mindre toleranta i vissa rättsfrågor som t.ex. stöld, skattefusk och liknande. Ömsesidigt förtroende mellan människor och mellan generationer är något som skattas mycket högre. Svenskarna sätter också högre värde på sina samhällsinstitutioner än vad européerna i gemen gör. De är stoltare över sitt land och mer beredda att kämpa för det. Allmänt talat är de mer optimistiska inför framtiden. De känner sig lyckligare än resten av Europa och är mera tillfredsställda med sitt familjeliv. De känner sig friare i sitt arbete och anser trevliga arbetskamrater vara viktigare än hög lön (motsatsen gäller bland andra européer, med undantag för de yngre).

Tvärtemot vad man i vida kretsar föreställer sig är folkopinionen i Skandinavien mindre tolerant i sexualfrågor än Västeuropa i stort. Äktenskap och familjeliv värderas högre. A andra sidan är svenskarna tolerantare när det gäller ensamstående föräldrar, skilsmässa, abort och homosexualitet (fast mindre än holländarna). Oberoende är ett värde som sätts högre än i resten av Europa. Men svenskarna känner sig mera ensamma.

Ställda inför val mellan frihet och jämlikhet lägger svenskarna och de övriga nordiska folken större värde på frihet än det övriga Europa. De är också mera angelägna om miljön, liksom om kvinnans jämställdhet.

Ron Inglehart, den amerikanske författare som skrivit The Silent Revolution och Culture Shift in Advance Industrial Society, skulle instämma med professor Thorleif Pettersson i Uppsala om att vad som överväger i Sverige är vad han kallar ”postmaterialism”. (Jag föredrar termen ”posttraditionalism”.) Jag personligen tror att det svenska intresset för att gå med i EG står i en viss motsatsställning till denna ”postmaterialism”. Skälen till detta intresse ligger utan tvekan helt och hållet på det ekonomiska och materiella området.

Evangeliet i ett sekulariserat samhälle

De sociologiska fakta ger anledning till vissa reflexioner över de utmaningar som nu riktas till alla kristna kyrkor. En stor utmaning är hur det kristna budskapet skall kunna inkultureras i det sekulariserade samhället. Två franska katolska författare, Gabriel Le Bras och Jean Delumeau, båda berömda historiker, har betonat att bilden av kyrkan i Europa i det förgångna aldrig var så ljus som många föreställer sig och att samtidigt bilden av den i nuet inte är så mörk som somliga tror. Båda skiljer mellan den troende minoritetens kristendom och den kristenhet som omfattat folkmajoriteten, dvs. den kristna religionen i första hand som en aspekt av den västerländska kulturen. Tron har, menar Le Bras och Delumeau, verkligen djupt påverkat den europeiska kulturen. Samtidigt har de kulturella förhållandena i det förgångna inneburit att den kristna tron vanställts.

I kyrkliga kretsar talas det ganska mycket om en ”ny” eller ”andra” evangelisering av Europa. Men man får inte underskatta sekulariseringens positiva bidrag. Sekulariseringsprocessen har i hög grad inneburit att tron befriats från mentaliteter och traditioner som fjärmat folket från evangeliets sanna värden och att kulturen frigjorts från det förmynderi som det s.k. kristna sociokulturella systemet utgjort. Fram till andra världskrigets slut förekom det ofta att kyrkoledare publicerade herdabrev som gav stöd åt fruktansvärd krigföring som nationella arméer ägnade sig åt. Under efterkrigsperioden har fredsrörelser blomstrat; Pax Christi har varit en av de mest kreativa. Kristna har med sitt engagemang i sådana rörelser bidragit till ett nytt förhållande mellan stat och kyrka.

En annan angelägenhet som förenat kristna och icke-kristna, huvudsakligen tack vare sekulariseringen, är kampen för mänskliga rättigheter. Det var västliga politiker som förberedde deklarationen om mänskliga rättigheter (San Francisco 1948), som ytterligare förfinades genom Europarådets konvention av år 1950 och efterföljande dokument. Det är framför allt i Europa som det kollektiva medvetandet, ännu senare, drivit politiska ledare att hjälpa kurderna och diskutera de omänskliga konsekvenserna av nationell suveränitet, när den ses som absolut och okränkbar. Det var också i Europa som den världsomfattande proteströrelsen mot miljöutplundring och miljöförstöring föddes. Det är ingen överdrift att se Europa som mer och mer av en gemenskap där ett sant mänskligt medvetande talar med tydligare stämma än någon annanstans. Dag Hammarskjölds sätt att tänka härvidlag har blivit de flesta rättänkande européers.

Slutligen är Europa, enligt alla opinionsmätningar, en kontinent där tolerans bejakas som ett värde. Vi accepterar i ökande utsträckning de andras annorlunda sätt att tänka och vara – troende och icketroende, höger och vänster, män och kvinnor. På alla de områden där olikheter tidigare resulterade i blodiga konflikter har humaniseringen av mänskligheten på kort tid tagit stora steg framåt. På alla håll i Europa har kristna, icke-kristna och humanistiskt orienterade människor med utpräglad känsla för rätt och rättvisa samarbetat aktivt. Tillsammans bidrar de till en mera mänsklig framtid för alla. Är det att gå för långt att säga att känslan av globalt ansvar ingenstans är så stark som på vår kontinent? Att gamla kristna värderingar på detta sätt blivit allmänt omfattade värden är en process som historiskt sett skulle ha varit omöjlig utan sekulariseringen.

Finns det då, efter allt som sagts, ännu plats för ett specifikt kristet bidrag? Jag är övertygad om att det finns ett mycket viktigt sådant. Fastän de ”troende kristna” alltmer reduceras till en ”liten hjord” som beträder en ”smal väg” – precis som kyrkan under den äldsta kristna tiden var ett slags sekt i judisk, grekisk och romersk omgivning – har de fortfarande en viktig roll att spela.

I det moderna konsumtionssamhället, där i allmänhet beundransvärt väl fungerande sociala system garanterar allas materiella välfärd, ställs människorna fortfarande inför grundläggande livsfrågor. Vad är den yttersta meningen med vårt vetenskapliga och ekonomiska framåtskridande? Varför är vi fria, och till vad? Inte bara de äldre får kämpa med lidandets och dödens natt. Är det inte utmärkande för vår kultur att så många filosofer och konstnärer märker och sysslar med ett slags ”tomhet”, det tomrum och den meningslöshet som nihilismen skapat, och ofta ser Nietzsche som sin profet? (Jag tänker på sådana som Marcel Gauchet, Alan Bloom, Gilles Lipovetsky) Är vi instängda i tid och rum, eller finns det perspektiv som kan ge oss hopp?

Efter kommunismens och ekonomismens sammanbrott som allomfattande meningssystem drivs många att söka efter en inre horisont som kan ge stabilitet i mötet med yttre relativism och förhållanden i mellanmänskliga relationer och världen i stort som är svåra att få grepp om. Det förklarar varför ”nya religioner” har sådan framgång i både Väst- och Östeuropa. Kristendomens grundtankar är enkla: Jesu Kristi Gud har omsorg om var och en av oss; det finns en solid verklighet att räkna med utanför tidens och rummets gränser; grundregeln för mellanmänskliga relationer är osjälviskhet. Ingen av dessa grundläggande övertygelser är lätt att sälja. Ingen av dem kan pressas på folk med makt -vare sig våldets eller den vetenskapliga rationalitetens makt. Bara ett trovärdigt vittnesbörd kan hjälpa människor att övervinna sin fruktan och sina tvivel.

Denna nya situation är gemensam för både kristna och icke-kristna i Europa. På ett plan kan alla mötas: man kan dela värden, ha gemensamma moraliska ambitioner, samarbeta för mänsklighetens humanisering. Men att bejaka tron är att gå in i en främmande värld; tron är visserligen något mycket mänskligt men samtidigt något så allt annat än mänskligt att bara en kraft som kommer någon annanstans ifrån kan hjälpa oss att träda in i detta mörka moln av ljus. Karl Rahner, vårt århundrades störste teolog, har rätt när han säger att människor i dag och i morgon måste vara mystiker för att kunna bli eller förbli kristna. Och samtidigt: världen behöver dessa sällsamma mystiker som samtidigt som de är helt och hållet mänskliga är ”Guds clowner”, som Morris West skulle uttrycka det. I detta sammanhang skulle de kristnas erfarenhet i Skandinavien kunna vara av den allra största betydelse för de så kallade katolska länderna som står inför den utmaning som döljer sig bakom talet om”evangelisering av Europa”.

Ett öppet Europa

Jag skulle vilja sluta med en varning. Det talas om ”det gemensamma europeiska huset”,uttrycket används av såväl president Gorbatjov som påven Johannes Paulus II. I vissa katolska kretsar ger detta tal uttryck åt utopin om en ”kristenhet” i ny gestalt, i grund och botten samma dröm som Karl den store, medeltidens påvar och de habsburgska kejsarna hade. Det är en farlig dröm. Den skulle kunna inskränka kristendomen till Europa och till dess europeiska form, vilket skulle innebära att man bortser från den universella kallelse som Kristi lärjungar har. Somliga betraktar islam som det största hotet mot Europas framtid. De ser en förenad kristenhet som grundvalen för försvaret av de europeiska värdena mot muslimernas aggressiva politiskt-religiösa övertygelser. Icke-troende sociokulturella kristna är snabba att stödja denna politiska tolkning av kristendomen. De får beredvilligt stöd av kristna fundamentalister som är skeptiska mot den dialog med annorlunda troende, särskilt judar och muslimer, som Vaticanum II uppmuntrade till. Vissa pläderar till och med öppet för att NATO skall gå samman med resterna av Warszawapakten för att försvara det kristna västerlandet mot muslimska angripare. I detta sammanhang kan till och med vördandet av jungfru Maria missbrukas -precis som Jeanne d’Arc fungerar som banerförare för vissa chauvinistiska kretsar i Frankrike. Visst är det legitimt att Europa har sina speciella skyddspatroner – Benedictus, Bernhard, Kyrillos och Methodios (varför ingen kvinna?) -men den ende egentlige helige för alla kristna är och förblir Jesus Kristus. Sann tro har alltid månat om de fattiga och svaga. I vår värld, med dess snabba kommunikationer, är de fattiga nära inpå oss. Att vilja göra Europa till ett starkt fäste mot den södra hemisfärens fruktansvärda realitet är att förråda evangeliet. Med rätta har monsignor Gustave Thils (professor emeritus i Louvain och expert vid Andra vatikankonciliet) varnat de europeiska kyrkorna för den europeiska nationalismens faror. Han kritiserar dem som lägger för stor vikt vid Europa som kristendomens tyngdpunkt nu och i all evighet.

Samtidigt är Europas kristna och kyrkor kallade att på ett alldeles särskilt sätt engagera sig för Europas framtid. Jacques Delors, Europakommissionens ordförande, formulerade förra året i sitt tal till den franska biskopskonferensens plenarmöte kyrkans uppgift på följande sätt: ”Efter ett marknadens Europa kommer ett värdenas Europa. Med goda skäl ifrågasätter kyrkan Europa. Europa får inte bara vara materialistiskt. Ni måste väcka Europa!”

Denna signal att vakna kan höras tydligt bara om grupper av hängivna män och kvinnor på gräsrotsnivå bereder väg för en praktisk spiritualitet för vår postindustriella och postmoderna kultur.

Övers: Anders Ekenberg