Svenska Institutet i Rom 75 år

12–14 september firar Svenska Institutet i Rom sitt 75-årsjubileum. Det som firas är undervisningens början 1 februari 1926 i en lägenhet på Via del Boschetto, inte det formella grundandet som ägde rum redan 8 maj 1925 på kungliga slottet under ett möte som sammankallades av kronprins Gustav Adolf, som var en skicklig arkeolog. Det som firas är heller inte den vackra röda tegelbyggnaden i den fridfulla parken Villa Borghese, invigd 1941, ritad av Ivar Tengbom och inredd av Carl Malmsten, med vita fönsterbågar och medeltida tegelpannor på taket i en stil som förenar klassicerande kolonner, asketisk modernism och en atmosfär som ligger någonstans mellan en svensk stuga och ett kloster i Umbrien.

Det som markeras genom institutets jubileum är alltså att undervisningen hör till dess mest grundläggande väsen. Det är en viktig utgångspunkt för att förstå vad institutet är idag och vad dess roll kan bli i framtiden.

I början av 1900-talet ville man grunda ett svenskt institut i Medelhavsområdet. Gustav Adolf var intresserad av att grunda ett i Athen som bas för den expanderande svenska forskningen om Grekland. Men kronprinsen fick rådet att i stället förankra institutet i undervisningen i klassiska språk och därför förlägga det till latinets huvudstad Rom. Rominstitutet skapades alltså för undervisning och med ett särskilt nära band till de klassiska språken. Ett institut i Athen grundades också, men först 1947–48.

Med undervisningen i centrum

Att undervisningen var viktig för institutet markerades också av att det invigdes med en föreläsning av föreståndaren Axel Boethius som inledde den första kursen för arkeologer, 1 februari 1926. Denna arkeologiska kurs ges än idag, uppdelad mellan instituten i Athen och Rom, och har sedan 1926 utgjort hörnstenen i institutets liv och verksamhet. Därmed skiljer sig det svenska institutet från många andra utländska institut i Rom, som framför allt ägnar sig åt forskning. Många av de utländska instituten i Rom uppstod nämligen som en följd av att påven Leo XIII öppnade Vatikanens arkiv. Flera av dessa institut har därför en mer eller mindre utpräglad katolsk anknytning, medan det svenska institutet i stället har uppstått ur de klassiska studier som snarare har fungerat som ett alternativ till det kristna arvet under Europas senaste århundraden.

Från klassiska språk till den textlösa historien

Trots att institutet föddes ur undervisning i klassiska språk, kom dess verksamhet snart att inriktas på förhistoria och präglas av en helt svensk skepsis mot skriftliga källor, dvs. de antika romerska historikerna och deras version av Roms tidiga historia. Det gäller särskilt 1940-talets utgrävningar av Einar Gjerstad mitt på Forum Romanum (Early Rome I–VI, 1953–1973) som mot de romerska historikerna ville neddatera Roms grundande – en teori som idag har placerats i arkeologins skräpkammare, medan de senaste utgrävningarna på Palatinen av Andrea Carandini tvärtom alltmer bekräftar de antika historikernas version av händelserna.

Ett mer bestående bidrag gjordes genom de omfattande utgrävningarna 1956–1978 av etruskiska boplatser i San Giovenale, Luni sul Mignone och Acquarossa i de öde skogsmarkerna några mil norr om Rom. Kung Gustav VI Adolfs deltagande i utgrävningarna väckte uppmärksamhet i Sverige och Italien och ledde till att dessa projekt expanderade och kom att dominera minst en generation svenska forskare. Också här inriktades svensk arkeologisk forskning på en kultur som präglas av just bristen på texter och där arkeologins studium av materiella lämningar är så gott som enda vägen till kunskap.

Men varför valde man egentligen att förlägga de stora projekten till den textlösa förhistorien, när det hela uppstått ur språkundervisningen? En avgörande roll för valet av utgrävningsplatser spelade kungens gode vän amiral Erik Wetter, som fram till 1970 dominerade institutets verksamhet. Kanske var det helt enkelt lätt att organisera utgrävningskampanjer i militär stil ute på landet, långt från den trassligare stadsmiljön. Men kanske borde man studera Wetters idéer närmare, för valet av utgrävningsplats passar väl in i vissa kulturströmningar under 1900-talet.

Den arkeologi som väckt störst intresse under 1900-talet var i allmänhet den exotiska, där man sätter spaden i marken och gräver upp en tidigare okänd civilisation. Den självklara symbolen för denna typ av arkeologi och dess suggestion är upptäckten av Tutankhamons grav 1922. Denna typ av utgrävningar har associerats med Sigmund Freuds teorier om det undermedvetna och hela 1900-talets ifrågasättande av den västerländska kulturtraditionens självmedvetande. Före kriget hade till exempel också D H Lawrence i sin bok Etruscan places (1932) identifierat sig med de i hans tycke fredliga och sexuellt frigjorda etruskerna som han ställde upp som ett alternativ till de tråkiga, hämmade och militaristiska romarna, med vilka den tidens italienska fascistregim identifierade sig.

Helt annorlunda är det att ägna sig åt arkeologi i stadsmiljö i den eviga staden Rom, där man från gatunivå och nedåt finner en obruten kontinuitet genom drygt två årtusenden. Istället för en okänd och alternativ kultur utforskar man då snarare rötterna till det träd på vars grenar man själv sitter.

I de svenska etruskiska utgrävningarna tycks det inte ha funnits någon medvetenhet om den här typen av mer övergripande samtidskulturella perspektiv. Det utesluter dock inte att en nyfiken doktorand på jakt efter ett alternativt avhandlingsämne kan göra spännande upptäckter om denna så viktiga epok i svensk arkeologi.

Privat stiftelse med statligt stöd

Rominstitutet är en privat stiftelse med statligt stöd, och sorterar under Utbildningsdepartementet. Styrelse och kansli har säte i Stockholm, kansliet är gemensamt med Svenska Institutet i Athen och Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul. Från början var Rominstitutet helt privat och beroende av donationer. Från 1929 fick det bidrag från regeringen och 1938 blev det statligt, vilket var en förutsättning för att den nya byggnaden skulle få en tomt av Italien, men institutets forskning fortsatte att vara beroende av privata donationer. Styrelsen har därför alltid omfattat också företrädare för näringslivet. Under den tidigare delen av institutets historia dominerades dess verksamhet av styrelsen i Sverige mer än av föreståndarna, vars ställning försvagades genom uppdragets tidsbegränsning. De bägge män som kanske i realiteten avgjorde institutets liv mer än föreståndarna blev Erik Wetter, med flera olika uppdrag i styrelsen, och intendenten Gino Filipetto. Föreståndarens roll blev sedan allt viktigare från 1970-talet och framåt under Carl-Eric Östeberg (1970–1978), Carl Nylander (1979–1997) och Anne-Marie Leander Touati (1997–2001), som 1 oktober efterträds av Barbro Santillo Frizell.

Tillbaka till de klassiska rötterna

Både utgrävningsprojekt och undervisning har de senaste åren visat att institutet återvänt till sina mer klassiska rötter. Bland viktiga projekt de senaste 20 åren kan man nämna Castor och Polluxtemplet på Forum Romanum, en kejsartida utgrävning i Nemi, en annan i Livias villa i Prima Porta, en i den tidigkristna kyrkan San Lorenzo in Lucina, och ett stort upplagt projekt i Pompeji. Här har institutet efter en lång parentes återvänt till en utforskning av det förflutna där arkeologi och textstudier går hand i hand.

Undervisningsverksamheten hade redan breddats betydligt genom att man 1959 lade till en tio veckors konstkurs som skapades av Torgil Magnuson och som sedan 1991 leds av hans efterträdare Börje Magnusson. I det grundliga studiet av arkitektur från renässans och barock har här många svenska konstdoktorander kommit i närkontakt med det katolska Roms konst och kultur. Idag bedriver institutet undervisning i form av kurser som på olika sätt integreras i eller förbereder forskarutbildningen i olika ämnen, särskilt i antikens kultur och samhällsliv och konstvetenskap. Sedan 1995 ges också en femveckorskurs om Roms kristna arkeologi.

Forskningsprojekt

Förutom undervisningen ägnar sig institutet idag åt forskning i form av projekt av varierande storlek, finansierade huvudsakligen av stiftelser som Fondazione Famiglia Rausing, Torsten och Ingrid Gihls fond och Vetenskapsrådet (tidigare HSFR). På det arkeologiska området fungerar flera av dessa projekt också som en del av svenskt utbildningsväsende, eftersom de ger unga forskare ett unikt och nödvändigt tillfälle att arbeta med antikt material under handledning. Oräkneliga studenter och doktorander har funnit sitt forskningsfält i samband med uppgifter som delats ut mer eller mindre slumpmässigt under utgrävning eller fyndbearbetning. Under arbetets gång har de så fått möjlighet att bygga upp en specialistkompetens på internationell nivå.

Men alla projekt är inte stora. Förutom de stora arkeologiska projekt som leds från institutet fungerar institutet som tillfälligt hem för enskilda humanistiska forskare som fått medel från stiftelserna för mindre forskningsuppgifter. Många av dessa kommer ner för att sitta några veckor på Vatikanbiblioteket.

I symbios med Vatikanbiblioteket

Med Vatikanbiblioteket lever Svenska Institutet i Rom idag i ett slags intressant symbios. Sedan många år har det svenska och de flesta andra utländska institut en gemensam bibliotekskatalog. Svenska Institutets personal har idag e-postadresser hos Vatikanbiblioteket som alla slutar på @vatlib.it. Flera av institutets biblioteksassistenter har studerat på Vatikanbibliotekets skola för bibliotekarier. I Vatikanbibliotekets läsesalar finns en kontinuerlig närvaro av svenska forskare, som kom till uttryck i den festskrift för Vatikanbibliotekets förre föreståndare pater Leonard Boyle o.p. som svenska forskare sammanställde och som publicerades i Rominstitutets skriftserie. Samarbetet blir synligt också under institutets jubileumsfirande den 13 september, då institutet bjudit in Antonio Manfredi från Vatikanbiblioteket att hålla en jubileumsföreläsning i anslutning till institutets tvärvetenskapliga forskningsprojekt kring kyrkan San Lorenzo in Lucina, där förkristna och kristna faser vävs ihop i en helhetssyn på Roms historia från 100-talet till vår tid.

Institutet i Rom har gett forskare och studenter möjlighet att komma i direktkontakt med Rom. Men det finns många olika Rom att komma i kontakt med, det katolska är bara ett av dem. Rominstitutet har inte dominerats av kontakterna med det katolska Rom, samtidigt som dessa aldrig har saknats. Ibland upptäcker man dessa kontakter i efterhand och kanske i överraskande sammanhang, som i dokumentationen som publicerades av Vatikanen 1996 inför saligförklaringen av moder Elisabeth Hesselblad. Bland de många som intervjuades fanns Rominstitutets intendent Gino Filipetto, intervjuad 1988. Han berättar om kontakter under slutet av det andra världskriget mellan birgittasystrarna, den senare saligförklarade moder Elisabeth och institutets föreståndare Erik Sjöqvist och dennes katolska hustru.

Institutet i Rom är en nödvändig kontaktyta för svenska forskares och studenters direktkontakt både med det Rom som hör till den klassiska traditionen och det som domineras av den kristna traditionen. Bägge finns med i den kulturtradition som ibland med en alltför inskränkt term kallas den västerländska. I det vackra huset i Villa Borghese kommer kontakterna att fortsätta allt mer intensivt sedan Sverige blev medlem i EU och återupptäckte sina band till Europa. Rominstitutets framtida betydelse minskas heller inte av regeringens beslut att från 1 september stänga Sveriges ambassad vid den Heliga Stolen, tvärtom. Det är nämligen bara dumt att tro att Sverige kan klara sig utan direkt kontakt med Rom, oavsett vilken ideologisk, kulturell och religiös hemvist man själv har.

Hemsida: www.svenska-institutet-rom.org

Carl Nylander, Speculum Mundi. Roma centro internationale di ricerche umanistiche (Unione internazionale degli istituti di archeologia, storia e storia dell’arte in Roma), a cura di Paolo Vian, Roma 1992, 487–525.

Festskriften till 75-årsjubileet: Humanister vid Medelhavet, särskilt Carl Nylander, ”Svenska Institutet i Rom 1926–2001”, under tryckning.