Människan mellan frihet och auktoritet

I sin bok Pensées beskriver Blaise Pascal människan som en varelse som kännetecknas av många olika behov och beroende av andra, samtidigt som hon längtar efter att vara oberoende. Filosofen och teologen Bernard Lonergan (1904–1984) brukade å sin sida säga att behovet av utveckling är det mest centrala i människors liv: ”Människans konkreta vara befinner sig i utveckling. Hennes existens består i att hon utvecklas.” Eftersom människans natur är så sammansatt och så många av våra förmågor ännu är outvecklade när vi föds, är människans utveckling en lång, svår process på många nivåer, en process som aldrig är helt avslutad. Aktörerna i denna process är begränsade varelser med en inneboende tendens att ge efter för fel och svagheter. Men denna tendens att begå misstag behöver inte bara vara en orsak till förtvivlan, den kan också bidra till att göra oss mera ödmjuka. Som Lonergan formulerar det: ”Vi får inte låta oss nedslås av våra misslyckanden utan ta lärdom av dem, lära känna våra personliga svagheter och låta misslyckandena bli en stimulans till större ansträngningar.” (Bernard Lonergan, Insight s. 677.)

Människor är intellektuella, moraliska och religiösa varelser. Varje aspekt i vårt liv är underordnad det faktum att vi blir till och att vi förändras. Vi utvecklas på det biologiskt-organiska planet för att kunna utvecklas psykiskt och känslomässigt. Utifrån den organiska grunden (nervsystem och psyke) sker sedan vår fantastiska mentalt-andliga utveckling steg för steg. Nyckeln till vår intellektuella och moraliska utveckling är vår medfödda intelligens och vår förmåga att förstå och reflektera. Vi blir till personer med en omättlig längtan efter kunskap; det som Lonergan kallar för ”tankens eros” hos människan. Vår utveckling som personer innefattar också ett ”eros” för det genuint värdefulla, en längtan efter något oändligt gott som är lika obegränsad som vår längtan efter kunskap. Denna vår obegränsade längtan efter det sanna och det goda är den djupaste källan till den dynamiska utvecklingsprocess som är karakteristisk för människans liv. Vår längtan efter sanning och godhet gör oss rastlösa och otillfredsställda med alla hittillsvarande mänskliga prestationer, till och med i relation till världshistoriens mest framstående och lysande prestationer.

Det centrala problemet i människors liv kommer från en försening i vår personliga utveckling. Människans biologiska liv börjar innan hon själv kan inhämta kunskaper och göra egna val. Vi är redan igång med livet innan vi vet hur vi ska leva och innan vi har utvecklat en vanemässig villighet att ta hänsyn till vår kunskap och göra ansvarsfulla val. Som någon sade: ”Vi åldras för tidigt och blir kloka för sent.” Men det finns en ännu djupare aspekt av det mänskliga dilemmat. Fastän vi alla kan utvecklas i någon mån, så är ingen av oss kapabel att ständigt utvecklas endast positivt. Människans liv är en blandning av utveckling och förfall, framsteg och regression. Som Pascal sade, så är resultatet av våra ansträngningar en trasslig knut av storhet och elände. I det följande vill jag med utgångspunkt i Bernard Lonergans tänkande presentera en empirisk, normativ och kritisk redogörelse för den mänskliga personens utveckling. Det jag kommer att tala om kretsar kring tre ofrånkomliga aspekter av människans levnadsvillkor: auktoritet, autonomi och autenticitet.

Att växa mellan frihet och auktoritet

Vi föds som barn in i gemenskaper som de facto bevarat många insikter och prestationer från tidigare generationer. Det är på detta faktum som mänsklig auktoritet vilar. En av auktoriteternas främsta uppgifter är att så att säga ”uppifrån” hjälpa människor att utvecklas. De äldre lämnar vidare det arv av kunskaper och visdom som den nya generationen behöver för att kunna bygga upp ett autentiskt mänskligt liv, både på det individuella och det sociala planet.

Men människan behöver också intellektuellt oberoende och autonomi. Vi behöver förmågan att tänka kritiskt om det samhälle vi vuxit upp i. När vi på det sättet lär oss att tänka självständigt är det ett slags utveckling ”nerifrån”, där vi går från sinnesintryck till intellektuell förståelse, från förståelse till egna kritiska ställningstaganden och slutligen till ansvarsfulla val. När vi svarar på denna vår inneboende kallelse till självständighet är vi trogna mot vår egen natur. Fastän vår framväxande självständighet gör oss kapabla att bli klarsynta kritiker av de facto-auktoriteterna i vår omgivning, så är vår intellektuella och moraliska självständighet samtidigt helt tydligt beroende av en period av tillhörighet till gemenskapen, en period då vi ännu inte har förmåga att vara självständigt kritiska.

Framväxten av mänsklig autenticitet utgör målet för allt legitimt utövande av auktoritet och autonomi. Lonergan identifierar mänsklig autenticitet med förverkligad frihet, kontinuerligt växande och fullkomlig trohet till de äkta normativa krav som finns nedlagda i människans eget medvetande (såsom kraven på intellektuell redlighet och moralisk oförvitlighet). Men på grund av vår intellektuella och moraliska bristfällighet kan vi inte nå fram till full autenticitet genom våra egna ansträngningar. Vi våldför oss nämligen ständigt på de krav som finns nedlagda i oss själva. Istället för att följa sanningens och godhetens eros i vårt eget inre syndar vi på nåden och förfaller till lögn och egoism, både som enskilda individer och som samhällen och kulturer. Av denna anledning kräver vår strävan efter autenticitet att vi alltid är beredda att ångra oss och omvända oss. Genom att omvända oss försöker vi att bli hela människor och bli botade från lögnen i vårt liv och från konsekvenserna av att vi valt att följa illegitima auktoriteter eller vår egen uppblåsta självtillräcklighet. Denna process av återuppbyggnad och helande kräver förvisso vår egen fria medverkan, men den är också beroende av den hjälp vi får av andra och av Guds försyn. Gud är till syvende och sist upphovet och vägledaren i all äkta utveckling. Äkta människor accepterar gärna att de i grunden är beroende av andra; först och främst av allt som tidigare generationer åstadkommit, och i andra hand av det som föräldrar och lärare gjort dem kapabla till. Människans mest grundläggande behov är dock beroendet av den treenige Gud som skapar, återlöser och förnyar det konkreta universum som vi tillhör.

Redan på det terminologiska planet stöter man på svårigheter när man vill närma sig frågorna om auktoritet, autonomi och autenticitet. Det beror på att vi i vår kultur inte har någon tydlig gemensam förståelse av dessa centrala begrepp. Vårt komplicerade västerländska historiska arv har gjort många uttryck innehållsmässigt ytterst tvetydiga. Ofta förväxlar man auktoritet med despotism och självständighet med individuellt godtycke. På liknande sätt kan man finna helt skilda sätt att förstå vad som menas med autenticitet. Liberaler verkar tänka på auktoritet som något som är oförenligt med mänsklig frihet. Konservativa menar ofta att personlig självständighet är oförenlig med allmän ordning. Och autenticitet associeras oftare till att man hejdlöst lever ut sig själv än att man heroiskt och konsekvent går utöver sig själv.

En av avsikterna med den här framställningen är att försöka bringa lite klarhet i denna begreppsliga snårskog. Jag vill alltså skilja mellan legitim auktoritet och de många olika formerna av despotism, liksom mellan äkta självständighet och orealistiskt uppblåsta uppfattningar om mänskligt oberoende. Vidare vill jag skilja det kristna autenticitetsbegreppet från de tankemodeller om mänsklig integritet som sekulariserade humanister fört fram. Jag vill också visa på den omistliga roll som både legitim auktoritet och autonomi spelar när det gäller att främja den mänskliga personens utveckling och mognad. Slutligen kommer jag att argumentera för att den legitima auktoritetens egentliga mål är att främja äkta frihet och att det yttersta målet för autonomi och självständighet är en ständigt växande autenticitet eller äkthet hos både enskilda personer och samhället i stort.

Auktoritet

”Människor blir inte korrumperade av maktutövning, inte heller förnedrade av att lyda. Men de blir korrumperade av en maktutövning som de uppfattar som illegitim och av lydnad för lagar som de upplever som förtryckande och som berövar dem deras integritet.” (Alexis de Tocqueville, Democracy in America, vol. 1, s. 9.)

Föreställ er ett nyfött barn som kan suga, gråta och röra sina händer och fötter lite grand. Föreställ er sedan den mogne vuxne som kan röra sig med smidiga, välbalanserade rörelser, som kan tänka och med hjälp av språket uttrycka sig på ett mycket precist sätt, som kan uppfinna, bygga, engagera sig i att styra ett land, som kan dyrka Gud med glöd och hängivenhet. De båda bilderna är förbundna av den orsakskedja som utgörs av den ständigt pågående mänskliga utvecklingen. Som redan Cicero så klokt sade, är vi alla födda till man eller kvinna, men vi måste tillägna oss många förmågor och dygder för att bli människor fullt ut. Människans utveckling är den långsamma, ojämna, ofta smärtsamma processen att bli helt och hållet människa.

Hur utvecklas vi från hjälplösa spädbarn till ansvariga vuxna? De mest heltäckande begreppen för detta är uppfostran och undervisning (education). Till stor del fostras vi till större mognad och frihet genom andra. Men våra lärare och de som fostrar oss är själva beroende av det förflutna när de ska ge vidare kunskap och förbereda unga att överta maktpositioner. Som Lonergan påminner oss om, får alla människor ta emot från den gemensamma mänskliga skatt av kunskap och övertygelser som de också själva lämnar sina egna bidrag till. Denna skatt av insikter är varje nytt barn inbjudet att ta del av. Det är ett tydligt tecken på vårt radikala beroende av andra att vi hämtar mycket mer ur denna gemensamma skatt än vi någonsin själva kan bidra med. Mänsklig utveckling, både individuell och gemensam, vilar på att man samarbetar över generationsgränserna. Kunskap och betydelsefulla upptäckter och uppfinningar från det förflutna förmedlas till vårt nuvarande samhälle. Sedan förs de genom undervisning och inlärning vidare till det enskilda barnet som så småningom blir en vuxen människa. Denna komplicerade inlärningsprocess vilar på auktoritetsutövning, vilken i sin tur vilar på föräldrarnas och lärarnas ansvar och på en lång rad allmänna institutioner som undervisar barnen om hur det går till i världen. Man måste visa dem både den storhet och det elände som funnits i historien. Människor behöver auktoritet när de ska formas känslomässigt, intellektuellt, moraliskt och andligt för att bli ansvariga vuxna. De måste få reda på hur man ska leva för att sedan själva kunna ta ut kursen i sina egna liv. De tidigaste stadierna av fostran karakteriseras av en oreflekterad, icke-kritisk tillhörighet till den egna gruppen. Det växande barnet är redan i grunden fritt, men ”potentiell frihet är en sak, förverkligad frihet en annan.” (Lonergan, Insight, s. 693.) Målet med auktoriteten och dess legitima utövande är att man ska utveckla barnet till frihet, från barnets beroendesituation till den mogne vuxnes relativa oberoende. Legitim auktoritet finns till för att skapa autentiska och ansvarsfulla vuxna.

Auktoriteten rättfärdigas av ett visst slags ojämlikhet mellan föräldrar och barn, lärare och elever, makthavare och undersåtar. Ojämlikheten beror på skillnader i levnadsvisdom, kunskap och institutionellt ansvar. Men graden av ojämlikhet varierar mycket från ett auktoritativt sammanhang till ett annat. Föräldrar utövar det som Aristoteles kallade ”en kunglig auktoritet” över sina barn, medan politiska ledare styr sina samhällsmedborgare i enlighet med konstitutionell auktoritet. All faktisk auktoritet, all auktoritet som verkligen uppfyller sina mål, vilar på den visdom och kompetens som finns hos dem som undervisar, leder och regerar och på att de som de tjänar av fri vilja säger sitt ja till dem som styr. Som Jesus gång på gång klargjorde för sina lärjungar är legitimt auktoritetsutövande en form av tjänst till förmån för människor som behöver den tjänsten för att kunna växa.

Lonergan menade att all legitim auktoritet förutsätter trohet mot de s.k. transcendentala buden (Var uppmärksam, Var insiktsfull, Var förnuftig, Var ansvarsfull). När auktoritetsutövarna är trogna dessa bud, som svarar mot människans inneboende eros, kommer de att främja samma slags trohet i dem som de undervisar och leder. Gud är modellen för all äkta auktoritet. Han respekterar ständigt människans frihet och ansvar, när han genom sin försyn styr världen. Äkta mänskliga auktoritetsutövare måste göra samma sak. Ett äkta auktoritetsutövande är därmed motsatsen till despotism och tyranni. En som utövar en äkta auktoritet behöver inte använda rädsla eller hot om straff. All äkta auktoritet vilar på förtroende och tillit. Det finns en naturlig tillit till föräldrarnas, lärarnas och makthavarnas visdom och godhet. Den bygger dessutom på ömsesidig respekt. För att lära människor att respektera auktoriteten måste de som utövar den först visa respekt för de människor som de tjänar. Människor som utövar auktoritet är ansvariga, i sista hand inför Gud, som auktoriserat deras institutionella ledarskap, men också inför den större mänskliga gemenskap som de symboliskt representerar och till sist inför de uppväxande människor som de undervisar.

Auktoritetens tragiska historia

Hittills har jag skisserat på ett normativt auktoritetsbegrepp, en måttstock som allt slags auktoritetsutövande kan mätas och bedömas efter. Men auktoriteterna i det verkliga livet lever sällan upp till kraven hos denna måttstock. Konkreta föräldrar, lärare och ledare är moraliskt ofullkomliga och bryter ofta mot de transcendentala budens krav. De är ofta partiska, till nackdel för dem som är beroende av dem. Deras auktoritetsutövning är för det mesta en blandning av legitim och illegitim makt. Därför behöver auktoriteterna i det verkliga livet granskas, ärligt och kritiskt, så att de inte förvandlas till avgudar eller heliga kor som är immuna mot förnyelse och förändring. Endast Guds maktutövning är bortom all kritik. Fast också här finns det ättlingar till Job som är snabba att påminna Gud om hur mycket bättre världen skulle vara om de fick styra den istället.

Idag är vi väl förtrogna med olika former av maktmissbruk: föräldrar som försummar eller skadar sina barn emotionellt och fysiskt; inkom-petenta lärare som inte respekterar sina elevers intelligens och aspirationer; maktkadrer som utnyttjar sin ekonomiska situation så att de själva blir omåttligt rika; en mängd politiska despoter, stora och små, som berövar medborgarna deras frihet och rättigheter; präster i församlingar, stiftsbiskopar och kyrkans magisterium när de misslyckas med att undervisa och handla i evangeliets anda.

Despotism är motsatsen till legitim auktoritet. Kärnan i despotismen är utövandet av godtycklig makt som makthavarna inte behöver stå till svars för. För traditionella och nutida tyranner är diktatorns vilja den yttersta lagen som inte kan ifrågasättas. Diktatorn är inte ansvarig inför någon för sina beslut. Diktatorn bryr sig inte om att lyssna till erfarenheten, att svara på intelligenta frågor, att besvara förnuftig kritik eller att förklara det berättigande i de beslut som han fattar. För despoten är sanning och godhet avhängiga av vilja och beslut snarare än av intellekt och förnuft. När viljan inte kopplas till förnuftet är den alltid godtycklig och oförsvarlig: ”Det är sant därför att jag säger så; det är bra för att jag vill det; det är rätt därför att jag har bestämt det.” Så lyder de demoraliserande motton som den godtyckliga makten tar till. Världshistorien är sorgligt full av exempel på despotism som försöker se ut som legitim auktoritet. Vid det här laget är vi alla bekanta med den postmoderna maktmissbrukslitanian: imperialism, kolonialism, rasism, sexism, antisemitism, paternalism, orientalism och patriarkalism. Var och en av dessa ismer syftar på en maktinstans som regerat med systematisk orättvisa och som försökt legitimera sig genom att vädja till en orättvisa som man påstod låg i sakens natur så att det inte kunde vara på något annat sätt. Maktmissbrukets sjaskiga historia har gjort vår samtid misstänksam mot alla former av auktoritet. Jag har i det ovanstående försökt att rädda begreppen auktoritet och auktoritetsutövande från dessa misstankar genom att visa att människor faktiskt behöver auktoriteter för att kunna växa. Jag har också försökt visa att syftet med auktoritetsutövande i grunden är att bidra till människors frihet och ansvarstagande snarare än att tvinga och förtrycka dem.

Det är viktigt att se att misslyckanden från auktoritetens sida inte bara beror på att folk i maktposition misslyckas. Det är förvisso befogat och nödvändigt att göra motstånd mot despotism. Men människor kan också välja att vägra böja sig för sanningen, vägra lyda legitima befallningar och i stället göra uppror mot de berättigade krav och förväntningar som ställs på dem för att de ska växa på ett riktigt sätt. Adams synd var en form av olydnad. Israels synd var att ständigt vara trolöst mot förbundet med Gud. De kristna misslyckas ständigt med att lyda de stora kärleksbuden. Barn skrattar åt sina föräldrars visdom. Elever gör sig löjliga över lärarnas ambitioner. Arbetare bryter mot giltiga avtal. Medborgare struntar i lagen och visar förakt för ansvarsfulla tjänstemän. Lekmännen skyller på sina präster för att kyrkan är vanmäktig och korkad. Men det finns dessutom ytterligare ett annat sätt på vilket auktoriteten kan misslyckas med att bära goda frukter. Medan de som är underordnade en auktoritet kan vägra att ställa upp på auktoritetens legitima krav vet vi, speciellt från 1900-talet, vilken fara som ligger i den passiva lydnaden, när man okritiskt underordnar sig den sittande makten, exempelvis det tyska syndromet som gjorde att nazisterna kunde gå vidare med den fruktansvärda utrotningen av judar.

Till sist ett ord om vårt behov av ideologier. Lonergan gör en tydlig skillnad mellan autenticitet och alienation, mellan trohet till de transcendentala buden, vilka har sin grund i vår mänskliga andes egen inneboende eros, och en oansvarig vägran att leva upp mot de obetingade krav som dessa bud ställer på oss. Att växa i autenticitet är det egentliga målet för mänsklig strävan, men den trassliga blandningen av storhet och elände både på det personliga och på det institutionella planet är ett alltför välkänt mönster i vår mänskliga historia. Men eftersom vi människor är moraliskt otillräckliga syndare finns det ingen anledning att bli chockerad över den alienation som man kan möta både hos dem som utövar auktoritet och hos dem som lever under den. Men farorna med ideologier är mycket allvarligare än så. Ideologi är ett intellektuellt försök att rättfärdiga alienation och att legitimera det som saknar autenticitet och blanda samman sanning med lögn, gott med ont, helighet med synd. Den allvarliga förvirring som olika ideologier skapar är speciellt hotfull inom auktoritetssfären. Att rättfärdiga despotism, i vilken historisk form det än vara månde, skapar systematisk kulturell oordning. Då blir den oändligt viktiga distinktionen mellan legitim auktoritet och godtycklig makt grumlig. Respekten för auktoriteten som sådan försvagas och risken för passiv lydnad ökar. Despotismen korrumperar både dem som utövar makt och dem som underkastar sig orättfärdiga befallningar. Ideologin kan också användas för att rättfärdiga att man inte heller vill veta av någon legitim auktoritet. Utifrån sådana ideologier talar man om makt som grundas på gemensamt demokratiskt samförstånd som om den skulle befinna sig på samma nivå som rent förtryck. Man stöder då teorier om personlig frihet grundade på orealistiskt överdrivna tankar om individuell självtillräcklighet. Som Lonergan gång på gång påpekade: det verkliga problemet inom samhälle och kultur är inte makten som sådan utan den icke-legitima makten, inte lydnad som sådan utan att folk lyder godtyckliga förordningar och orättfärdiga befallningar. Men legitim auktoritet och genuin frihet borde istället betraktas som komplementära källor till mänsklig utveckling. Ideologier som förnekar deras existens eller som insisterar på att de två begreppen är oförenliga med varandra måste därför klart och tydligt avvisas.

Autonomi

I sin bok Insight skriver Bernard Lonergan: ”Ett äkta, autentiskt sätt att förhålla sig på … är inte att skjuta undan frågor, undertrycka tvivel, sopa problemen under mattan, fly in i aktivism, sitta och babbla om trivialiteter, dränka livet i underhållning eller att ta till narkotika. I ett autentiskt förhållningssätt konfronteras man med livets frågor, man ser på dem och studerar dem ur olika perspektiv, arbetar fram de olika konsekvenser som de leder till och begrundar till sist vilka konkreta följder de får i ens eget och i andras liv. Även om man respekterar återhållsamhet och försiktighet som nödvändiga konservativa krafter i livet, så innebär det inte att man därför drar slutsatsen att man måste vidmakthålla en bristfällig rutin bara för att man har blivit van vid den. Den autentiska människan låtsas heller inte vara modigare än hon faktiskt är och hon agerar inte bara för att imponera. Även hon blir trött på att ständigt konfronteras med nya frågor, hon längtar efter vila, och ibland vacklar hon och misslyckas. Men den autentiska människan har ett öppet sinne, hon är medveten om sina svagheter och misslyckanden och försöker inte att rationalisera bort dem.” (Insight s. 477.)

Som medvetna varelser med intellekt och vilja är människor väsentligen fria. Mänsklig frihet består i en skapad (och därför betingad och begränsad) förmåga att basera våra handlingar och vårt svar på andras initiativ på intellektuell reflexion och frivilliga val. Vår faktiska handlingsfrihet varierar dock kolossalt utifrån vår individuella kapacitet. Den faktiska friheten hos ett nyfött barn är minimal. Hos den unga människan är den lite längre kommen och hos den mogne vuxne är den högt utvecklad. Ju större grad av handlingsfrihet man har, desto större blir ansvaret. När vi blir friare får vi inte mindre utan större ansvar för vad vi gör och underlåter att göra.

Den mänskliga utvecklingsprocessen kännetecknas av såväl innovation som upprepning. Barn mognar sakta och blir sedan plötsligt föräldrar till egna barn; studenter ersätter så småningom sina lärare; de som förr styrdes och leddes av andra får gradvis själva ledarfunktioner. Det sker ett obevekligt skifte i källan till mänsklig utveckling. Sakta avtar ens beroende av auktoriteter. Vi växer mer genom att själva få ta personliga initiativ än genom uppifrån kommande direktiv. Barnets beroende går gradvis över i ett större oberoende och ansvar för det egna livet. Att barnet och den unge får en allt större självständighet är givetvis någonting mycket positivt. Det är när allt kommer omkring det mål som den legitima auktoriteten strävar mot. Men liksom när det gäller auktoritet, så är inte heller en ökad frihet detsamma som en ökad godtycklig maktutövning. Ens verkliga frihet utvecklas genom trohet till ens inneboende eros och kraven från människans eget innersta. Det som rättfärdigar yttre auktoritet rättfärdigar också den växande inre auktoriteten hos den ansvarige vuxne. Enligt Lonergan finns det ett kritiskt ögonblick i det tidiga vuxenlivet. Den unga människan upptäcker att hon själv måste besluta sig för vad hon ska göra av sitt liv. Vid denna plötsliga upptäckt accepterar hon sitt personliga ansvar för de grundläggande beslut och val som avgör vem hon är och vem hon kommer att bli. Tonåringen växer då från sin tendens att skylla på föräldrar och lärare eller samhället i stort för att de är olyckliga och misslyckas. Jag har själv ansvar för vad jag gör med det som jag har fått av naturen, av andra och av Gud.

Denna existentiella upptäckt som utmärker övergången till vuxenlivet fullföljs sedan i det som Erik Erikson i boken Childhood and Society kallar den generativa fasen i människans utveckling. De som håller på att bli vuxna accepterar inte bara ansvaret för det egna livet utan de tar också ansvar för de sociala institutioner och det kulturella nätverk där människor konkret lever sina liv. Personlig frihet utvecklas gradvis till offentlig frihet, till aktivt engagemang och ansvarsfullt deltagande i allt som rör människan. Existentiell frihet utvecklas till en gemensam frihet, till samarbete. Medborgarna tar ett institutionellt och kulturellt ansvar för folk som de har omkring sig och som de hör samman med.

Konkret mänsklig frihet är alltid historiskt betingad. Vi föds in i ett visst bestämt mänskligt sammanhang. Vi lever med andra människor och är beroende av dem. Vårt sätt att tänka och välja är påverkat av hur våra förfäder, föräldrar och samtida lyckats eller misslyckats. När vi lever vår frihet svarar vi antingen på ett äkta eller oäkta sätt mot både uttalade och outtalade krav från andra människor, mot Guds tysta kallelse, mot lagens påbud och mot vårt eget inre krav på sammanhang i det vi känner till och det vi gör. Att uppnå en relativ självständighet är motsatsen till att bara glida med strömmen och underkasta oss de rådande sociala och kulturella modevågorna. Med ökande självständighet kommer även en ökad förmåga till effektiv kritik. Vi accepterar inte bara passivt samhällets regler och förväntningar. Lika lite utmanar vi och förkastar samhällets regler av bara ett pubertalt behov att göra revolt. Grunden för all normativ kritik är en inre, aktiv och dynamisk medvetenhet. Man måste gör klart för sig vad avsikten med kritiken är. Sedan må det gälla självkritik, samhällskritik, eller mer sammansatt historiskt betingad kritik av nedärvda kulturella institutioner. Denna struktur hos konstruktiva former av kritik är universell när det gäller det existentiella subjektet, den konkreta personen, men den kan förvrängas genom att andras främmande önskningar och vår egen rädsla kommer emellan. Genom denna inre, aktiva och dynamiska medvetenhet, där vår egen avsikt står klar för oss, kan vi göra en uppskattning av vad människor djupast sett gör och har gjort med sin dyrbara frihet under historiens gång i olika kulturer.

Inflationär autonomi

Det som vi kallar den moderna tiden började och slutade med ett uttalat förkastande av nedärvda auktoriteter. Luther förkastade påvedömets auktoritet och den medeltida kyrkans skolastiska teologi. Bacon och Descartes ville inte veta av Aristoteles som auktoritet. Inte heller ville de acceptera att klerker och akademiker utövade ett intellektuellt ledarskap. Galilei och hans efterföljare tog avstånd från den begränsade geocentriska kosmologi som klassiska astronomer utvecklat. De revolutionära jakobinerna i Frankrike förkastade senare den centraliserade monarkin och aristokratins privilegier i l’Ancien Régime. Nietzsche fullbordade en fas i den moderna utvecklingen genom att förkasta Guds auktoritet som något som är oförenligt med människans frihet. Dessa berömda mäns förkastande av auktoriteter ledde till ett mer allmänt förkastande av mänskligt förmedlarskap. Detta skedde i den individuella frihetens namn. Ett nytt, specifikt modernt frihetsbegrepp utvecklades, där den ensamma individen stod för sig själv på egna ben, vid sidan av och effektivt avskuren från resten av naturen och det mänskliga samhället. Många av de ledande tänkarna i modern tid har sett männi-skan som ett fristående subjekt, ett isolerat punktuellt jag, vars frihet består i ett radikalt oberoende av andras påverkan. Denna bild av individuell isolering går igen i Descartes föreställning om det s.k. res cogitans, det ensamma tänkande jaget. Det dominerade också Rousseaus framställning av människan i hennes naturliga tillstånd, liksom även Kants tankar om den noumenala, moraliska aktören, människan utan någon konkret social-historisk förankring.

Kant blev den ledande teoretikern för den moderna tidens sätt att tänka om autonomi. Hans inflytelserika uppfattning om mänsklig frihet har fortfarande stort inflytande på vår kultur. Kant kopplade inte samman autonomi, självständighet, med den empiriskt konkreta människan, utan med ett osynligt, hypotetiskt förutsatt noumenalt mänskligt subjekt bortom inflytanden både från Gud, naturen, samhället och den mänskliga historien. För Kant betydde det moraliska subjektets självständighet att den noumenala viljan dikterar sina morallagar fritt från sådana externa influenser. Det noumenala subjektets viljefrihet begränsas endast av de rationella lagar som det själv stiftat. Dessa lagar utgör tidlösa och universella imperativ som berör alla rationella varelser, men har sin källa i den enskilda individens noumenala jag. Kants självständiga noumenala moraliska subjekt är definitivt inte samma sak som den konkreta mänskliga person som vi ovan beskrivit, som utvecklas sakta från barndomens radikala beroende till allt större frihet och ansvar. Det noumenala subjektet utvecklas inte, det lutar sig inte mot någon legitim auktoritet, det når inte med möda fram till äkta frihet och tar inte tacksamt emot Guds nåd och svarar på den. Den rena friheten hos det noumenala jaget har för Kant inte något med historien att göra. För att bevara denna frihet, denna värdefulla självständighet, måste jaget hålla sig borta från inflytanden från andra aktörer. För att förbli självständigt och fritt behöver jaget helt enkelt få vara ifred. Att tillåta Gud, andra människor eller naturen att forma levnadsregler och motiv för våra val är enligt Kant att göra sig skyldig till osjälvständighet, vilket skulle beröva människans handlande dess speciella moraliska värde. I Kants bild av moralisk självständighet finns det varken plats för gudomlig uppenbarelse och nåd, eller för ett ömsesidigt givande och tagande jämlika människor emellan. För honom handlar det inte om att ta till vara mänsklig rikedom och själv bidra till den gemensamma skatten av praktisk kunskap och tro. Han ignorerar alla de faktorer som gör människor förmögna att växa i äkta frihet. Kants hypotetiska moraliska subjekt är tidlöst, helt oberoende och sig själv nog.

Filosofer efter Kant har riktat hård kritik mot denna ahistoriskt individualistiska bild av människans moraliska handlande. Hegel återinsatte det mänskliga subjektet i historien. Kierkegaard placerade det finita jaget direkt inför Guds mysterium. Marx satte in det produktiva djuret i en expansiv och konfliktfylld social-ekonomisk ordning. Darwin och Freud insisterade på jagets naturliga ursprung och utveckling. Romantikerna betonade på nytt hjärtat, känslorna och passionerna och deras kritiska roll för människans existens och personliga val. Nietzsche hånade Kants hypotetiskt uppfunna jagbegrepp.

Kant hade betonat det rena förnuftet hos det noumenala subjektet.

Om den moraliska viljan skulle vara fri, måste den följa det rena förnuftets direktiv. Men efterföljare till Kant införde en skarp distinktion mellan förnuft och vilja. De gick i Schopenhauers ledband och menade att den blinda och irrationella viljan var den avgörande yttersta noumenala verkligheten. Hos Nietzsche blev denna urverklighet den universella viljan till makt och självhävdelse. Med denna omstöpning av Kants tankar blev förnuftet nu endast tjänare till människans vilja och inte längre dess mästare och vägvisare. Den grundläggande dygden hos Nietzsche är viljestyrkan, viljans inneboende förmåga att komma förbi naturliga och sociala hinder som står i vägen för den som vill hävda sig viljemässigt. Nietzsches uttalade uppror mot traditionell moral tog sedan ny form i den moderna liberalismen. Men liberalismen bevarar en kritisk aspekt av Kants arv genom att den fokuserar på s.k. negativ frihet, friheten att bli lämnad i fred. Den lägger sin tonvikt vid individens suveränitet. Individen ska kunna definiera sina egna mål och ständigt utforma sina livsplaner och sitt personliga engagemang.

För egen del håller jag med filosofen Iris Murdoch om att denna bild av det viljestarka mänskliga jaget, denna uppfattning om jagets radikala autonomi, är oerhört överdriven. I vår egen tids nyliberalism har detta lett till uppfattningen att den enda gränsen för individuell frihet är att man måste respektera att också andra har rätt till frihet. Nietzsche lämnade till och med denna gräns bakom sig. Han menade att den mänskliga existensen kan reduceras till kampen mellan svaga och starka viljor, mellan de få aristokratiskt djärva viljorna och den flockartade konformismen hos det stora flertalet människor, mellan övermänniskans suveränitet och de inskränkta ideal och förhållningsregler som finns i det konventionella samhället. Men dessa olika versioner av modern individualism och voluntarism är alltför abstrakta och leder inte till någon fruktbar utveckling av den mänskliga personen och det mänskliga samhället. De ger oss bara en längtan efter ett mer genuint frihetsbegrepp, rotat i det faktum att människor är beroende av varandra och beroende av att samarbeta rationellt. Vi kan inte bygga vidare på illusionen om att människan skulle kunna leva totalt oberoende av andra.

Autenticitet

”Om den sekulära humanisten på allvar försöker att leva upp till de krav som ställs på honom av hans egen inneboende obegränsade (intellektuella och moraliska) strävan, om han ger sig i kast med de krav på öppenhet som varje ny fråga kräver, kommer han att upptäcka att det finns gränser för hur mycket människan förmår utvecklas av egen kraft. Han kommer då att anta den lösning som faktiskt finns att tillgå (på ondskans problem). Och om det visar sig att den lösningen är av religiöst-övernaturligt slag, ja då är det just hans egen humanism som lett honom bortom den blotta humanismen” skriver Lonergan i Insight (s. 728).

Lonergan började använda den normativa termen ”autenticitet” i sina skrifter från början av 60-talet, vid tiden för Andra Vatikankonciliet. Detta uttryckssätt har tydliga existentialistiska övertoner. Heideg-ger hade medvetet gjort en åtskillnad mellan äkta Dasein och das Man. Ett äkta Dasein är att vara till in i döden och att leva i full medvetenhet om sin egen dödlighet. De övriga, däremot, lever i ett tillstånd av självbedrägeri. De drar en slöja över döden och förnekar dess existens. Freud menade att alla kulturbärare med undantag för modern naturvetenskap förespråkar en bild av livet där önskningar ska uppfyllas och där människor ska söka tröst i sådant som inte ger någon riktig tröst. Nietzsche älskade att avslöja Västerlandets förgiftade moraliska källor, det ”ressentiment” som finns bakom evangeliet om kristen kärlek. På grund av inflytandet från dessa nydanande kritiska tänkare har dagens autenticitetsideal väsentligen kommit att innebära att man konfronteras med ovälkomna sanningar och erkänner de mörka motiven i människans skräpkammarhjärta. I sin studie Sincerity and Authenticity menade Lionel Trilling att termen ”autenticitet” är nästan omöjlig att definiera, men att den ger associationer till ”en mer krävande moralisk erfarenhet än uppriktighet (sincerity) gör. Det är en mer krävande uppfattning om vem jaget är och vad det betyder att vara sann mot sig själv. Att vara autentisk innebär att man har en mindre accepterande och vänligt inställd attityd till livets sociala omständigheter. Utifrån autenticitetsbegreppet har mycket som tänktes vara kulturens stomme kommit att verka betydelselöst, enbart fantasi eller ritual eller kort och gott ett falsarium. Omvänt har mycket av det som kulturen av tradition fördömt och försökt frigöra sig från fått en väsentlig moralisk auktoritet genom att det kallas autentiskt, exempelvis oordning, våld och dårskap.”

Hur använder då Lonergan termen autenticitet i jämförelse med detta dystra åberopande av död, våld och avskalad kulturrealism? Trots en hel del kritiska skillnader finns det många viktiga punkter som är gemensamma. För Lonergan, liksom för hans existentialistiska föregångare, börjar sökandet efter autenticitet med en skoningslös självkännedom. Det sanna jaget är hela jaget, den konkreta människan och inte det abstrakta autonoma egot som Kant talade om. I jaget ingår de biologiska, psykiska, intellektuella, moraliska och andliga dimensionerna av den mänskliga existensen. Det sanna jaget finns i historien, i samhället och kulturen med alla dess konkreta förtjänster och begränsningar. Autenticitet kräver ett erkännande av den mörka sidan av människans existens: vår okunnighet, galenskap, syndighet, våldsbenägenhet, själviskhet, fördomsfullhet, vår benägenhet till bortrationaliseringar. Vi måste se problemen i vitögat, ondskans problem både på ett personligt och historiskt plan. Vi måste också våga ta itu med döden, och se den som en verklighet. För Lonergan leder inte autenticitet till något metodiskt och systematiskt avvisande av vårt samhälle och vår kultur, men inte heller till att man utan vidare bara accepterar sakernas tillstånd. Man måste utvärdera allt i en anda av nyanserad och mogen kritik. Man mäter det arv som mänskligheten lämnat efter de måttstockar som finns nedlagda i den mänskliga personens medfödda intellektuella och moraliska eros, med dess krav på uppmärksamma iakttagelser, insiktsfull förståelse, förnuftiga omdömen och moraliskt ansvarstagande. Med det måttet mätt är människans existens en trasslig härva av makt och oför-måga, fångenskap och frihet. Det gäller både på det personliga och det historiska planet. Lonergan menar att en skoningslös självkännedom visar oss en sammansatt och ständigt pågående dialektik hos människan, en dialektik mellan destruktiv synd och förlösande nåd. Om man bara fäster sig vid våld och synd och inte ser det goda i skapelsen och nådens helande kraft är det också en förvrängning av historien och ett svek mot människans djupaste längtan.

När Lonergan i sina senare skrifter använder termen autenticitet motsvarar det närmast det han tidigare, i sin bok Insight, kallade äkthet (genuineness) och faktisk frihet (effective freedom). Autenticitet är målet för människans utveckling och existensberättigandet för både legitim auktoritet och autonomi.

Autenticitet är den grundläggande normativa längtan i människans medvetande. Den kan definieras som en total trohet till de krav som springer fram ur människans eget inneboende intellektuella och moraliska eros. Sådan trohet skulle, om den vore beständig och orubblig, leda till en faktisk frihet, till ett ständigt intellektuellt och moraliskt överskridande av människans begränsningar, till en transcendens av jaget. Det skulle innebära att man ständigt gick utöver vår begränsade kunskap och godhet. Intellektuell autenticitet skulle innebära en faktisk frihet för intellektet, en frihet byggd på att människans intelligens är helt öppen för att förstå verkligheten i alla dess dimensioner. Moralisk autenticitet skulle innebära att människan var helt hängiven all mänsklig godhet i alla dess aspekter och de omständigheter som kan frammana den. Andlig autenticitet skulle betyda att vi ständigt går utöver våra egna snäva cirklar, våra oaser där vi känner tillgivenhet och acceptans och trivs, och i stället går mot en helhjärtad kärlek till Gud, nästan och t.o.m. fienden. Denna tredubbla autenticitet måste börja på det existentiella subjektets nivå, det konkreta jaget. Men den skulle helt naturligt utvecklas till ett historiskt ansvar och ett globalt samarbete där alla människor arbetar i samverkan och uppfyller den viktiga roll Gud har gett dem, nämligen att styra och leda världen.

Men denna perfekta relation mellan objektiv kunskap och autentiskt leverne är inte vad man upptäcker hos sig själv om man ser på sig med en ärlig och kritisk blick. Det som den existentiella självinsikten i stället visar oss är att det finns en förskräckande klyfta mellan vår mänskliga strävan och längtan å ena sidan och vårt praktiska handlande å andra sidan. Äkta självkännedom är alltid en källa till ödmjukhet som visar hur vi misslyckas med att vara äkta, hur lätt vi är orättvisa, tar till våld, är själviska och missbrukar vår frihet. ”Om man säger att det finns en moralisk oförmåga hos människan är det samma sak som att säga att människans faktiska frihet alltid är begränsad, att hon inte ständigt kan vidmakthålla sin skapade förmåga till att gå bortom jaget och utvecklas” (Lonergan, Insight s. 627).

En skoningslös självkännedom leder oss direkt till syndens och det ondas problem. Vi är tillbaka till Paulus dilemma i Romarbrevet, dilemmat hos den människa som försöker att vara radikalt oberoende av andra och helt självständig: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. … Jag arma människa, vem ska

befria mig från denna dödens kropp?” (Rom 7:19–24). I dessa minnesvärda rader uttalar Paulus en nykter sanning om människan: Vi kan varken hela oss från vår egen benägenhet till synd, eller från de nedbrytande konsekvenserna av våra egna synder för världen runt omkring oss.

Det kritiska ögonblicket i autenticitetens dialektik inträffar när vi ser de fulla konsekvenserna av dessa existentiella sanningar i vitögat: det finns ingen rent mänsklig lösning på det ondas och dödens problem. Mänsklig makt hindras alltid av mänsklig vanmakt och oförmåga. Mänskliga prestationer går hand i hand med misslyckanden. Frihet och utveckling hindras av demoraliserande fångenskap och förfall. Historisk självinsikt har, speciellt under 1900-talet, gett större kraft åt den religiösa kritiken av falska inomvärldsliga förhoppningar och falsk tröst. De två stora världskrigen, den stora depressionen, de totalitära regimerna i Nazityskland, Sovjetunionen, Maos Kina och Pol Pots Kambodja, atombombernas förstörelsekraft och den obevekliga miljöförstörelsen, allt detta har gjort att den moderna liberalismens hopp om att allting ständigt går framåt har kommit på skam. 1900-talets händelser har också visat att när despotiska och totalitära makter tar till våld och terror som lösning på orättvisor så är det desperata och förtvivlade rådslut. Somliga moderna humanister har velat lokalisera roten till detta mänskliga dilemma till bestämda sociala institutioner som de försökt att reformera eller till ett slags kulturell förblindelse som gradvis borde kunna korrigeras. Men vad dylika lösningsförsök bortser ifrån är att roten till människans problem ligger inom henne själv; i hennes egen moraliska oförmåga, i varje persons eget medvetande. I den äkta självkännedomen upptäcker vi att det som seriefiguren Pogo sade stämmer: ”Vi har mött vår verkliga fiende och det är alltid vi själva.”

Insikten om att människan lider av en medfödd moralisk oförmåga leder till att man klarare kan urskilja både de meriter och de begränsningar som finns i den sekulära humanismen. Den moderna tidens humanism hade rätt då den betonade hur viktig mänsklig frihet och mänskligt ansvar är. Men den hade fel då den skilde mänsklig frihet och värdighet från gudomlig nåd och från Guds uppenbarelse. Genom att avsiktligt åsidosätta Guds makt och hjälp har den radikalt autonoma humanismen velat betona hur stark individens handlingsförmåga är och hur mycket människor kan åstadkomma på egen hand, utan Guds hjälp, om de bara sluter sig samman och arbetar med förenade krafter för att förbättra världen. Ett sådant synsätt innehåller en hel del sanning, men bara en del av sanningen. Den fulla sanningen är, tror jag, att vi är i behov av Guds stöd om vi någonsin ska kunna tillfredsställa djupen av vår mänskliga andes längtan. Autentisk självinsikt och uppriktig ånger ger oss många starka skäl som talar för att Lonergans kristna humanistiska övertygelse stämmer, nämligen att ”Att bara vara människa är något människan aldrig kan vara” (Insight, s. 729).

Men var hamnar vi då till slut med vår analys av den mänskliga autonomins möjligheter och gränser? En radikal öppenhet för alla slags former av erfarenheter som vi människor gör och en lika radikal öppenhetför hela vår inneboende kunskapstörst och mänskliga nyfikenhet, befriad från den sena modernismens begränsande fördomar, kan visa sig leda fram till en religiös omvändelse, till ett erkännande av hur radikalt beroende vi är av Gud. Vi är beroende av skapelsen som vi fått som gåva, av återlösningsmysteriet som skänkts oss genom uppenbarelsen och av den heliga Andes kraft som långsamt för oss in i en allt mer äkta frihet och i en allt större delaktighet av livets fullhet.

”Nådens utveckling i var och en av oss är huvudsakligen Guds verk. Våra intellekt blir upplysta så att vi förstår det vi ännu inte hade förstått. Vi öppnar oss för den obetingade verklighet som vi av misstag hade tagit avstånd från. Nåden bryter ned vår invanda motvilja mot att vara helt äkta och ärliga i vårt intellektuella sökande och vår kritiska reflektion. Nåden inspirerar vårt hopp och förstärker därigenom vår obetingade längtan. Och framför allt förädlar den kärleken, caritas, den kärlek som gör människans intelligens fullödig” (Insight s. 730).

När en människa är helt och hållet autentisk går hon intellektuellt och moraliskt utöver sig själv. Den högsta formen av detta utgivande är den inkarnerade kärlek som Jesus av Nasaret lärde oss på korset. Den största akt av autenticitet någon kan göra är att av fri vilja ställa sitt liv till tjänst för världen och dess människor. Detta är det oerhörda ansvar som Gud kallar oss alla till: ”Ni ska älska varandra så som jag har älskat er” (Joh 15:12–13).

Översättning: Ylva-Kristina Sjöblom