S:t Lars församling i Uppsala 25 år

Två texter från fornkyrkan har lyfts fram under 1900-talets kristna återvändande till källorna som hjälp för att förstå vad den kristna kyrkan är i vår tid. Den första texten är Petrus första brev, som beskriver kyrkan som en byggnad bestående av levande stenar. Den andra texten är den anonyma 100-talsskriften Brevet till Diognetos, som förklarar att de kristna ”… anpassar sig till lokala traditioner beträffande kläder, mat och alla sedvanor. Ändå vittnar de om en väg som många anser är något alldeles särskilt … Så som själen finns i alla kroppens delar, så är de kristna spridda i jordens olika städer. Själen lever i kroppen men hör inte till kroppen. Så lever de kristna i världen men hör inte till världen.” Dessa bägge texter är god utgångspunkt för att förstå en kristen och katolsk församling. Den är uppbyggd av levande stenar, av enskilda människor, och den är i samhället men inte av samhället: den finns inte bara till för sin egen skull utan för att ”vittna om en väg”, för att vara surdeg och lysa upp sin omgivning. Brevet till Diognetos påminner om att en lokalkyrka bara kan förstås om man tar med dess påverkan på sin omgivning i bilden.

S:t Lars katolska församling i Uppsala firar sitt 25-årsjubileum med en festskrift vars titel anspelar på första Petrusbrevets levande stenar: Världen i miniatyr – en mosaik av levande stenar, redigerad av Charlotte Björnström tillsammans med redaktionskommittén bestående av Anna Maria Hodacs, Britt-Inger Johansson och Magnus Nyman. 27 författare skildrar i ett femtiotal korta artiklar historia och nutid i en katolsk församling som spelar en inte oviktig roll i modern svensk kultur.

Det var 1975 som församlingen blev självständig från jesuitförsamlingen S:ta Eugenia i Stockholm. Den hade hållit till i Uppsalajesuiternas kapell på S:t Johannesgatan alltsedan 1942. 1985 var det så dags att flytta till en nybyggd, vacker församlingsbyggnad med en stram kyrkolokal där solljuset spelar över vita ”solfångarväggar”, och flera våningar församlingslokaler dolda bakom en fasad som imiterar den gamla fallfärdiga byggnaden ”Imperfektum”, en relik från Uppsalas studentikosa historia. Församlingshemmet vid Fyrisån är en oas där det är lätt att glida in en stund på väg genom staden: ”en tillfykt för andlig återhämtning; ett andligt hem för alla”.

Boken Världen i miniatyr – en mosaik av levande stenar beskriver två sätt på vilka denna församling talar särskilt tydligt och gripande. Det ena är vittnesbördet, det som på grekiska kallas martyrion, och som jesuitpater Klaus P. Dietz, kyrkoherde 1986–2001, beskriver som en viktig måttstock på en församlings andliga värde. Det andra är den form av surdeg som tjänandet, eller det sociala engagemanget, utgör.

Boken presenterar ett antal vittnen, enstaka människor vars vittnesbörd hör till det arv som församlingen förvaltar. Ett sådant vittne är jesuitpater Josef Gerlach (1900–1974), som länge ledde församlingen i ensamhet, isolerad från ordensbröderna och under fåfänga försök att accepteras i den tidens akademiska värld i Uppsala. Leif Carlsson tecknar ett gripande porträtt av den ensamme pater Gerlach som kände sig ha misslyckats. ”Mycket vatten har runnit genom Fyris sedan dess; men Josef Gerlach fick inte se islossningen”, kommenterar Leif Carlsson. Denne ensamme jesuit gav sitt liv som ett synes meningslöst utsäde utan att få se tydliga tecken på den skörd han hoppades på. Läsaren skulle kanske vilja ha ett större och bättre foto av denna viktiga gestalt – boken pryds av otaliga men mikroskopiska foton.

Till de skatter som förvaltas av församlingen i Uppsala hör också vittnesbördet från Stig Lindholm, tidigare präst i Svenska kyrkan, konvertit 1961, död 1985 efter att i flera år ha lidit av en ovanlig form av reumatism som orsakade svåra plågor. På Samariterhemmets sjukhus skrev han 1981–1982 Omprövning (Verbum 1983; senaste omtryck Catholica 1996), där han förmedlade sina insikter under lidandet. Boken har hjälpt och fortsätter att hjälpa många människor. I en intervju, som omtryckts i församlingsboken, berättar Lindholm att judinnan och karmelitsystern Edith Stein lärde honom ”att mörker och död är vägar till det himmelska ljuset … Först nu, när orden är realiteter, vågar jag med något skäl tala om min religion som äkta.”

I församlingen S:t Lars förvaltar Tadeusz Raznikiewicz minnet av Auschwitz och av lägerkamraten Maximilian Kolbe. Raznikiewicz var med när Kolbe erbjöd sig att dö i en familjefars ställe. ”Som jag minns det stod jag i fjärde eller sjätte raden, nära mitten. Pater Kolbe stod snett bakom.” Här bär församlingen på ett vittne till kyrkans världshistoria.

Mindre känt utanför Uppsala men lika vältaligt är vittnesbördet i ett foto från påvens mässa i Gamla Uppsala 1989, när påven ger kommunionen till den rullstolsbundne församlingsmedlemmen Erik Johansson. Fem år före sin död konverterade Erik och deltog sedan i mässan så gott som varje dag, med en fast plats i kyrkan vid Mariastatyn och tabernaklet. ”Han betydde mycket för församlingen som ett trosvittne”, skriver Charlotte Björnström.

Flera vittnesbörd som här lyfts fram handlar om lidande. Men det är just här som en av hemligheterna med den katolska synen på livet ligger fördold: att lidandet är så egendomligt och överraskande fruktbart. Pater Gerlachs ensamhet, Stig Lindholms smärtor, Kolbes val att dö för en annan och Erik Johanssons handikapp är påtagliga exempel, som församlingen i Uppsala förvaltar och ger vidare, också genom denna bok.

Vid sidan om sådana individuella vittnesbörd färgar en församling av sig på sin omvärld också genom tjänandet. Boken berättar hur den sociala verksamheten har utvecklats starkt i Uppsala under 1990-talet i takt med att både behov och plats uppstått för alternativ till den spruckna offentliga välfärden. Den uppmärksamme finner här en viktig bild av katolikernas sociala roll i välfärdskrisens Sverige, en högaktuell fråga som kommer att dryftas under den katolska kyrkans sociala kongress i Vadstena 12–14 oktober. Visst är alla kristna kyrkor socialt aktiva på något sätt, men den som är bekant med den katolska kyrkans liv i ickekatolska länder världen över vet att socialt engagemang i utbildning, vård och omsorg i många länder är katolikernas främsta sätt att vittna om sin tro inför en skeptisk och ibland fientlig omgivning. Vittnesbörd genom utbildning och vård i stället för högljudd och aggressiv evangelisation, vilket i sista hand brukar leda till att katolikerna spelar en viktig roll i samhället också för ickekatoliker, som gärna vill sända sina barn till katolska skolor och gärna använder katolska sjukhus. I Uppsala gick mängder av katolska och ickekatolska barn genom S:t Lars förskola 1972–1996. Förskolan kompletterades under 1990-talet av en grundskola, Katarinaskolan, grundad 1994, där katoliker och ortodoxa arbetar sida vid sida. Äldre åldersgrupper berörs av S:t Lars seniorboende sedan 1997 (sju nationaliteter). Behövande i Uppsala, Sverige och världen får stöd av lokalavdelningen av det världsomspännande nätverket Caritas sedan 1992.

Jämte engagemanget i undervisning och omsorg brukar katoliker ofta utmärka sig också för respekterade intellektuella och kulturella insatser. Ingenstans är kanske detta synligare än i Uppsala, där församlingen har otaliga mer eller mindre synliga förgreningar i kulturen, både på universitetet och i katolsk publikationsverksamhet som tidskrifterna Signum och Katolskt Magasin och Katolska Bokförlaget. Särskilt nära knuten är församlingen till Signum, som har sina redaktionslokaler i den fastighet där församlingen hade sina lokaler till 1985.

På så sätt är församlingen i Uppsala en god bild av den katolska kyrkans roll i svenska medier: den kvalificerade, omfattande och respekterade verksamheten inom bok- och tidningsmedier motsvaras av oproportionerlig lamhet i etermedia, vilket i Uppsala illustreras av närradiosändningarna som lades ned 1997 efter att huvudsakligen ha riktat sig till invandrare. Katoliker i Sverige – kanske än mer svenska katoliker – uppfattar ofta etermedia som något man helst överlämnar till de frikyrkliga. Kanske kan ett genombrott komma också här, så som skedde för tio år sedan i den sociala verksamheten?

S:t Lars har en förhållandevis stor andel svenskfödda katoliker, påpekar Anders Arborelius, katolsk biskop för Sverige, och tillfogar: ”Här kan jag säga något som bara en svenskfödd biskop vågar säga: Man måste kanske börja se upp så att man inte blir alltför svensk!” Han jämför den katolska kyrkans strävan över att bli svensk i Sverige med gemenskapen mellan otaliga nationaliteter, språk och kulturer som han upplevde på det chartrade tåget (”korståget”) till ungdomarnas jubelårsvallfärd i Rom i augusti 2000. Han betonar katolska kyrkans roll för integrering och harmoni mellan samhällsgrupper, mellan infödda och invandrare, mellan välutbildade och socialt svaga.

Och i sista hand kanske detta är ett av de mest katolska bidrag som katolikerna kan ge till det nya årtusendets splittrade mänsklighet: enhet i mångfald. Även om S:t Lars är bland de svenskaste av de katolska församlingarna i Sverige, är ändå så många nationaliteter med på varje mässa att det i sig är ett budskap till alla människor i Sverige. Ordet ”katolsk” kanske skulle kunna översättas med ”global”. Katolikerna, i Uppsala och i hela världen, bör vara stolta över att ha upptäckt globaliseringen långt före Attac-rörelsen, vilket också framhålls av bokens titel Världen i miniatyr.