Tretton biskopar i Svenska kyrkan, de flesta födda på 30-talet och således inte längre i aktiv tjänst, delar med sig av sina erfarenheter i boken På väg mot framtiden – en samtalsbok om Svenska kyrkan. Deras tid som stiftsbis-kopar omfattar i de flesta fall det turbulenta 1990-talet. Konsekvenserna av Berlinmurens fall, diskussionen om Svenska kyrkans skiljande från staten, mentalitetsförändringar i samhället och mycket annat präglade deras tid som ledare.
Den förre Strängnäsbiskopen, Jonas Jonson, beskriver hur den progressiva analys som hörde hemma i tiden före murens fall inte var hållbar. ”I 1960-talets mission, ekumenik och sociala ansvarstagande fanns mer förbättringsiver än autentisk tro kan bära”, säger han, och han konstaterar också att folkkyrkan tappat fotfästet i det postmoderna samhället. Man anar besvikelsen men också en besinning på den lutherska kyrkans identitet som förvaltare av Ordet och sakramenten.
Ett annat kynne röjer Bengt Wadensjö, biskop i Karlstads stift 1986–2002 och dessförinnan bland annat redaktör för Svensk Kyrkotidning. Den stora frågan under hans tid på tidningen gällde förhållandet mellan kyrka och stat som ju var föremål för en rad utredningar och som var mycket brisant. Alltför dominerande menade redaktören och försökte, för att kyla ner den frågan, starta en debatt om helvetet. Redaktionen hade väl Hedeniustiden i åminne. ”Vi misslyckades”, skriver Wadensjö. ”Kyrka-stat-debatten blev vårt helvete.” De förändrade relationerna blev omsider verklighet. Och i den verkligheten skulle Bengt Wadensjö också verka som biskop, en uppgift som han beskriver bland annat på följande sätt: ”Biskopen blev VD i AB stiftet. Ledningsfunktionen tog så mycket tid och kraft i anspråk att det utåtriktade arbetet blev lidande. Kyrkans korporativa karaktär profilerades på bekostnad av den folkkyrkotanke som ville se kyrkan som sänd till allt folk. Stiftet blev ett kyrkokommunalt organ.” Detta till men för den utveckling som följde.
Att Wadensjö fortfarande är en anhängare av folkkyrkan kan man inte ta miste på. De förändrade relationerna mellan Svenska kyrkan och staten har enligt hans mening avsevärt försvårat förverkligandet av den kyrkosynen. Ett exempel på detta skulle vara att avgiften till kyrkan numera anges öppet på skattsedeln, vilket har till följd att folk begär utträde ur kyrkan av ekonomiska skäl. Men man kan, enligt Wadensjö, inte utträda ur det hägn som Guds obegränsade kärlek utgör och därför inte ur folkkyrkan. Att denna fråga ställs på sin spets på grund av de ändrade relationerna mellan Svenska kyrkan och staten och att den behöver belysas ytterligare är uppenbart. En samtalsbok om Svenska kyrkan som är publikationens undertitel kan säkert bidra med ett underlag för diskussionen.
En närmast jordskredsartad utveckling under dessa herrars tjänst i kyrkan präglar ekumeniken. Under de år som följde efter andra världskrigets slut öppnades omvärlden på ett nytt sätt. Det blev möjligt att delta i internationella möten och att träffa representanter för andra kyrkor och samfund. Detta var något som fick avgörande betydelse för en nationalkyrka som den svenska. Om sin väg från den schartauanska västkusten ut i stora världen berättar Henrik Svenungsson (bis-kop i Stockholms stift 1988–1998) på ett mycket levande sätt. Man kan bara önska att hans optimistiska, trosvissa och förpliktande syn på ekumeniken kunde delas av fler i det samtal som pågår både inom Svenska kyrkan och kyrkorna emellan.
Att en katolsk läsare studsar till inför rubriken ”Min vän påven” är inte förvånande. ”Min” står för Bertil Werkström som tjänade ärkestiftet Uppsala under 1983–1993. Rubriken saknar ingalunda täckning i den följande berättelsen och det är fängslande att få följa med den svenske ärkebiskopen in i Vatikanen på besök hos Johannes Paulus II och känna sig som deltagare i de gudstjänster i Peterskyrkan, i Uppsala domkyrka och i Globen i de två kyrkoledarnas närvaro. Att ta del av allvaret som de två delade när de kom överens om att gesten med höger hand på hjärtat vid kommunionen i respektives mässfirande är närmast gripande. ”Vi skulle vilja dela nattvardsbord, men kan inte, inte ännu.” Bertil Werkström skriver om ett förpliktande ekumeniskt arv som befordras av arbete, bön och vänskap. Det är sant, men behövs det inte mer? Krävs inte också vissa ekumeniska hänsynstaganden i trohet mot en gemensam tradition – själva grunden för enheten – för att inte splittringen ska bli ännu större?
Ett annat utmärkande drag för Svenska kyrkan under senare delen av 1900-talet är den liturgiska väckelse som ägt rum. Den svarta plisserade prästkappan som var standarduniform vid söndagens högmässa på vissa håll ända in på 1960-talet hör sedan länge definitivt hemma i museigarderoben på kyrkvinden. Paramenta, liturgiska gester och gudstjänstspråk har alltmer närmats till en allmänkyrklig tradition. Denna utveckling beskriver Gunnar Weman, Werkströms efterträdare i Uppsala. Ett sympatiskt drag i hans framställning är att han lyfter fram en lång rad personer som tillsammans drivit och kämpat för det liturgiska paradigmskiftet. Weman betonar både gudstjänstens och kyrkorummets missionerande betydelse. Han har inget till övers för idén om att avyttra kyrkor av ekonomiska skäl. Snarare bör Svenska kyrkan investera sig ur krisen. Uppföra nya kyrkor där människorna finns. Gunnar Wemans bidrag är ett veritabelt diskussionsinlägg om Svenska kyrkans framtida strategier med relevans också för andra kyrkor och samfund.
På väg mot framtiden är en intressant bok som beskriver mycket av Svenska kyrkans utveckling under den senare delen av 1900-talet, sedd ur de tretton biskoparnas perspektiv. Vad flera av dessa emeriti-biskopar anför har också relevans för hela kristenheten i vårt land. Vi har all anledning att ta del av deras erfarenheter som teologer och kyrkoledare.