Kan man skriva en biografi över en man som levde för över 2 000 år sedan och som man knappast vet någonting alls om? Roland Poirier Martinsson har med sin senaste bok, Arkimedes. Matematiker, vapenmakare, stjärnskådare, besvarat den frågan jakande. Den första biografin över Arkimedes skrevs visserligen strax efter dennes död – men den försvann ganska snart, och med den nästan all kunskap om en av antikens viktigaste vetenskapsmän. Detta är den andra biografin om Arkimedes. Ämnet för boken kan, med andra ord, upplevas som högst angeläget då den fyller en vitt gapande lucka i bokfloran.
Författaren kastar in läsaren redan från början i de dramatiska, världspolitiska skeenden som utspelade sig strax före Arkimedes tragiska död. Genom detta grepp ges boken ett högt utgångstempo som gör den lätt att komma in i – och svår att slita sig från. Efter denna dramatiska öppning följer en kronologisk genomgång av Arkimedes liv som börjar med ett långt stycke om Arkimedes mor. Om det är skickligt att få ihop en bok om Arkimedes, utifrån det existerande källmaterialet, är det ingenting annat än en bragd att skriva flera kapitel om dennes mor som vi inte känner till någonting om.
I delen om Arkimedes mor uppvisar författaren, som i ett preludium, den metod han även skall använda för att få fram Arkimedes eget liv ur historiens mörker. Det handlar om att utvinna och utläsa de små sammanhangen ur de stora. Det handlar också om att väl och till fullo utnyttja insikten om att en viss persons liv vid en viss tid och plats i stora delar liknar den andres. Boken består, kort sagt, i sina biografiska delar i mångt och mycket av redogörelser för den tidens liv och politik, världshändelser och tänkesätt. Så målar författaren upp med breda penseldrag Arkimedes och hans omgivning. Det som han måste lägga till är de finare detaljerna för att få målningen levande – och det är detta som han gör så bra. Ibland kan det verka som att författaren gör uppmålningen på väl spekulativa grunder, men han blottar sig ändå inte för kritik på denna punkt eftersom han tydligt gör reda för sina antaganden och markerar när spekulationen tar överhand. Än mer – i boken behandlas även på ett mer allmänt plan frågan om vad man kan utläsa om en person ur olika typer av källmaterial, och en av de potentiella svagheterna med boken blir därmed snarare en av dess styrkor.
Det biografiska materialet hittar man framför allt i bokens början. Därefter, mot bokens mitt, övergår författaren alltmer till att behandla de teorier och tekniska framsteg som var resultatet av Arkimedes verksamma liv. Det handlar om såväl tekniska lösningar kring praktiska ting som eleganta matematiska teorier om abstrakta problem, som presenteras i denna andra halva av boken. Så visar exempelvis författaren på det intima samband som finns mellan Arkimedes matematiska resonerande kring stora tal (någonting grekerna generellt kände en stor skräck inför), hans arbeten om jämviktspunkten hos en plan yta och de insikter han vann om hävstångseffekten. Dessa, till största delen teoretiska, landvinningar kunde Arkimedes sedan använda för att konstruera en effektiv försvarsmaskin, som lyfte upp ett anfallande skepp i en väldig gripklo och sedan släppte det, något som orsakade stor förstörelse och skräck hos en anfallande armada.
Om någon brist skall framhållas i boken är det att det biografiska berättarprojektet på något vis absorberas av beskrivningen av Arkimedes teoretiska och tekniska landvinningar. Det biografiska rinner helt enkelt ut i sanden. När det biografiska materialet vid bokens mitt redan hunnit fram till tänkarens död förloras en röd tråd i boken, något som gör att dess andra del upplevs i någon mening fattigare.
En av bokens största förtjänster är, å andra sidan, den belysning den ger av det nära sambandet mellan teori och praktik i Arkimedes gärning. På detta sätt är också ämnet för boken idealiskt för just denne författares syn på hur teori och praktik hänger ihop och främjar varandra, en genomgående tes även i hans tidigare böcker. Ända från doktorsavhandlingen, där rättfärdigandet av tro hävdas vara mer komplext än vad man vanligtvis vill göra det till i filosofiska teorier; via Russells kalkon, med sitt påvisande av de tekniska landvinningarnas beroende av vissa antaganden om världen och, ytterst, Gud; till den förra året utgivna Sånt är livet, där konkreta inställningar till livet och döden visas hänga ihop med olika mer eller mindre abstrakta teorier om tiden och evigheten – i alla dessa böcker finner man, liksom i den nya boken om Arkimedes, ett ständigt återkommande tema om de nära och komplexa sambanden mellan teori och praktik. Dock tycker jag mig även kunna uppfatta en glidning från dessa tidigare böcker. Denna består i en dragning bort från en stark betoning av idéhistoria som den centrala disciplinen för att förstå världshistoriens utveckling, mot en ökad betoning av världspolitikens och historiska händelsers inflytande på människors konkreta liv. Det sätt på vilket dessa ämnen behandlas ger dock sammantaget snarare känslan av att ett perspektiv har stärkts, än att ett annat har gått förlorat.
Tagen i sin helhet bjuder boken på såväl en härlig läsupplevelse som en fördjupande och heltäckande bild av en av antikens största tänkare och, om man får tro författaren, världens första ingenjör. Det är en bok i vilken författarens lätta hand förenas med den kritiske betraktarens skarpa öga, och som på ett mästerligt sätt skänker både läsnöje och kunskapsfördjupning. Behöver jag också skriva att den starkt rekommenderas?
