När Heliga stolen den 11 februari 2002 upphöjde de apostoliska förvaltningarna inom Ryska federationen (Moskva/den nordeuropeiska delen av Ryssland; Saratov/den sydeuropeiska delen, Novosibirsk/Västsibirien, Irkutsk/Fjärran Östern) till stift, med stiftens alla rättigheter, reagerade den ryska ortodoxa kyrkan mycket starkt. Hur kunde en ”systerkyrka”, som den romerska kyrkan gärna kallade sig, öppna dörren på vid gavel för ohämmad katolsk proselytism (missionsverksamhet), något som nu skedde genom den nya stiftsstrukturen? Relationerna mellan den romersk-katolska kyrkan och patriarkatet i Moskva var allvarligt störda, man talade om svåra och djupgående skador.
I ett upprört brev om de katolska stiften till president Vladimir Putin (mars 2002) skrev till exempel den ortodoxe ärkebiskopen i Pskov: ”Detta är en aggressionshandling, en utmaning för det ryska folket. Med våra tårar och vårt blod har vi försvarat vårt fosterland – och därmed våra förfäders tro. Varje främmande försök att erövra ryskt land har vårt folk alltid sett som ett försök att utrota vår tro, och folket har varken sparat krafter eller liv för att försvara den … Men nu kan just de där (katolikerna) obehindrat breda ut sig i vårt land, just de som våra förfäder har bekämpat … Ryssland behöver ingen katolsk mission. Herr president, var snäll och tillåt inte den romersk-katolska kyrkan att verka i Ryssland! Vi ber er: Förhindra med alla medel att hon gör verklighet av sina erövringsmål!”
Ortodoxa demonstranter ställde sig framför katolska kyrkor och skrek okvädingsord mot katoliker. De bar på plakat med talande slagord, till exempel: ”Där Vatikanen är, där rinner strömmar av blod!”; ”Vi protesterar mot att Ryssland erövras av Vatikanen!”; ”Rom tänker sluka ortodoxin!”; ”Ner med den katolska expansionen i Ryssland!”; ”Ut med katolska heresier ur Ryssland!” och så vidare.
Kardinal Walter Kasper har under många år lagt ner stor möda på att normalisera den störda relationen till ledningen för patriarkatet i Moskva. På högsta nivå har detta nu kommit så långt att biskop Clemens Pickel (Saratov), som kommer från stiftet Dresden-Meissen, i en intervju den 18 oktober 2006 kunde rapportera att relationerna mellan den ryska ortodoxa kyrkan och den katolska kyrkan hade förbättrats väsentligt under den senaste tiden, att dialogen blivit intensivare och att han personligen hade goda kontakter med ortodoxa biskopar, präster och munkar i sitt stift. Han sade också att den ryska kyrkan var medveten om att hennes verkliga motståndare nu inte var den katolska kyrkan utan sekulariseringen.
Olösta historiska problem präglar mentaliteten
Den fråga som just nu är mest aktuell handlar om hur det i stort är beställt med ”syskonrelationerna” mellan den ortodoxa och den katolska kyrkan på ryskt område. Vilka är det som upplever den andra kyrkan som ”systerkyrka”, hela kyrkfolket eller bara hierarkin? Om man drar sig till minnes de olösta historiska problem som ortodoxa ryssar och katolska polacker har lagrade i sina kollektiva minnen blir det mycket svårt att tro att läget skulle ha förändrats på fem år. Polska katoliker och ryska ortodoxa betraktar alltid den gemensamma konfliktfyllda historien på helt olika sätt på. Båda anser sig vara historiska offer för ”de andra”. Den kyrkliga schismen 1054 tog man till en början ingen notis om i de östslaviska provinserna. Problemen uppstod på andra områden. De ”ryska” provinserna levde sedan 1200-talet under ständigt hot från det katolska Västerlandet, som motiverade sina framstötar österut med att man missionerade bland den ortodoxa befolkningen. Furstarna i Novgorod var på 1200-talet tvungna att värja sig mot hoten med hjälp av svenska och tyska riddarhärar.
De ”ryska” provinserna fortsatte att leva under existentiella hot från Polen och Litauen i väster. Efter omkring år 1300 kan ryssarnas förhållande till sina polska och litauiska grannar inte beskrivas som något annat än ett slags ”arvfiendskap”. År 1250 förstörde tatarerna det ortodoxa riket i Kiev som existerat sedan 998. Ett århundrade senare tog litauer och polacker centrala områden av det tidigare riket Kiev, det som idag är Vitryssland och Ukraina. För storfurstarna och tsarerna i Moskva var dessa områden ”ett arv från fäderna” och därmed var det en plikt att återta dem från Polen-Litauen. I flera århundraden stod detta överst på programmet för den moskovitiska utrikespolitiken.
År 1596 blev det polska trycket på de fordom ortodoxa områdena i Kiev så starkt att många ortodoxa biskopar lät sig bli underställda Rom. Därmed grundades den med Rom ”unierade kyrkan”. Detta väcker än idag starka antikatolska känslor inom ortodoxin: ”Unionen är en påle i köttet på ortodoxin!” År 1610 till 1612, slutligen, ockuperade polackerna Moskva och firade katolska mässor i kyrkorna på Kreml. Detta upplevs än idag som en stor skymf, något som sitter djupt inetsat i det kollektiva ryska medvetandet.
Men dessa händelser innebar också slutet på den förödmjukelse som det katolska Polen utsatte de ortodoxa moskoviterna för. Nu slog pendeln över åt andra hållet. 1656 började tsarerna i Moskva (efter 1700 i Sankt Petersburg) att bit för bit införliva ”fädernesarvet” i sitt rike, den största delen efter Polens delningar (1772, 1793 och 1795). Wienkongressen 1815 tilldömde dessutom det ryska riket största delen av den polska statens områden. Omedelbart påbörjades omfattande förryskningsåtgärder. Polska uppror (1830, 1863) slogs ner med stor blodspillan.
I de nya västliga ryska områdena, där den romersk- och grekisk-katolska befolkningen var i majoritet, utvecklades relationerna mellan Heliga stolen och regeringen i Sankt Petersburg på ett ytterst problematiskt sätt. Konflikten blev varaktig eftersom Sankt Petersburg försökte göra om de katolska stiften till en foglig statskyrka. Till regeringens förargelse rönte dessa försök ringa framgång. Den katolska kyrkan utsattes för ständiga trakasserier från regeringens sida. Dessa var mycket mer genomgripande än de som den lutherska kyrkan råkade ut för. Ändå hade ett nytt suffraganstift, ”Tiraspol”, grundats för de katolska Rysslandstyskarna. Det hade sitt säte i Saratov/Volga.
Hur förhåller sig katoliker och ortodoxa till varandra idag?
Sovjetryssarna övertog intuitivt den antikatolska inställningen från tsartiden och fortsatte att diskriminera katolikerna. Efter det andra världskriget drevs den katolska kyrkan i nästan hela Sovjetunionen under jorden, medan däremot den ryska ortodoxa kyrkan fick förtroendet att i religiösa sammanhang i utlandet representera det officiella Sovjet (till exempel i ekumeniska organ). Bara några dussin katolska församlingar registrerades och en stiftsstruktur tilläts inte. Undantag var Litauen och Lettland. Hundratusentals katoliker i Sibirien, Kazakstan och Centralasien tvingades bilda underjordiska församlingar och riskerade hela tiden att bli satta i fängelse.
I Riga fanns det enda katolska prästseminariet och det skulle räcka för hela Sovjetunionen. Det som fanns i Kaunas var bara avsett för Litauen. Under Sovjettiden brännmärktes den katolska kyrkan alltid som en kontrarevolutionär institution. I de före detta ”sovjetmedborgarna” sitter fortfarande denna negativa bild av katolicismen mycket djupt. Den förtätas till ett antiromerskt komplex genom att sammankopplas med den av historien betingade, djupt sittande aversionen mot allt romerskt. Det behövs inte mycket för att det slår över i aggression.
Ärkebiskop Tadeusz Kondrusiewicz (Moskva) nämnde i början av oktober 2006 att katolikerna i Ryssland uppgick till c:a 600 000 (omkring 0,3 procent av hela befolkningen på 145 miljoner). Många anser att det verkliga antalet är mycket lägre (inte minst efter det att Rysslandstyskarna försvunnit). Antalet församlingar bör ligga omkring 225. Alltså är den katolska kyrkan inom den ”Ryska federationen” statistiskt försumbar. När man på ryskt håll polemiserar mot henne, handlar det inte om medlemmarnas antal utan om att den katolska (och i synnerhet den grekisk-katolska) kyrkan inte hör hemma på den ryska ortodoxa kyrkans ”kanoniska territorium”.
En fråga som snabbt inställer sig handlar om relationerna mellan ortodoxa och katoliker. Hur har de utvecklats efter den 11 februari 2002? På grund av Rysslands oändliga vidder och kontrasterna mellan stad och landsbygd kan förhållandena se mycket olika ut. Det är också viktigt att hålla isär världsliga respektive kyrkliga intellektuella kretsar å ena sidan och människor som inte har så hög utbildning å den andra. När det gäller katolikerna måste man också ta hänsyn till de olika etniska grupperna (polacker, tyskar, balter och de få ryssarna) och deras olika karaktärer.
Men samhörigheten mellan dessa etniska och religiösa ”miniminoriteter” är mer karakteristisk än olikheterna. Det finns ett ”kollektivt medvetande” bland de ryska katolikerna i Ryssland. Efter det att Putin gjort den rysk-ortodoxa patriotismen till kärnan i den nya ryska statsideologin mobiliseras åter de antikatolska känslorna lättare hos ortodoxa ryssar. Man kan inte ens föreställa sig att jämförbara antilutherska känslor skulle kunna förekomma i Ryssland.
När jag skulle skriva den här artikeln, bad jag rysk-ortodoxa och romersk-katolska präster i min bekantskapskrets att dels redogöra för sin attityd till den kyrka de inte själva tillhörde, dels utvidga kretsen till att omfatta andra kolleger och också lekmän. Absolut anonymitet garanterades. Detta gjorde jag för att trots ovanstående begränsningar få någons sorts begrepp om läget när det handlar om relationerna mellan ortodoxa och katoliker.
Gensvaret blev ringa. Helt uppenbart avstod de människor som hade tydliga aversioner mot den andra kyrkan från att svara, eftersom denna förfrågan så otvetydigt kom västerifrån. Ändå är de inkomna svaren signifikativa, som när ortodoxa präster kritiserar ortodoxa institutioner för att de har kontakt med katoliker. Eller när såväl ortodoxa som katols-ka lekmän talar om att de vårdar sig om att ha goda relationer till den andra kyrkans medlemmar och uttryckligen önskar att båda kyrkorna äntligen ska bilägga den tvist som de som lekmän inte alls hade någon förståelse för.
Bildade lekmän anser att konflikten mellan ortodoxa och katoliker egentligen bara är politiskt betingad. Man hänvisar till väl fungerande katolsk-ortodoxa blandäktenskap. Framför allt i storstäderna kan man hitta katolska dopfaddrar till ortodoxa barn eller tvärtom. Katoliker talar om en ofta okomplicerad gemenskap på gräsrotsnivå.
I de katolska svaren kommer hela tiden känslan av att alltid vara i underläge till uttryck, den känsla som präglar de minoriteter som förut förföljdes eller deporterades, alltså tyskar, polacker och balter. Hos dem finns fortfarande en undermedveten rädsla för ryssarna och de försöker därför ha goda relationer till dem. För minoriteterna framstår goda relationer till det ryska folket som den bästa grunden för att de ska kunna ha en dräglig tillvaro på den ryska kyrkans ”kanoniska territorium”. Enligt en katolsk präst försäkrade 98 procent av alla katoliker att de hade största respekt för den ortodoxa kyrkan.
Katoliker känner sig missförstådda
I både ortodoxa och katolska svar fanns invändningar, formulerade på olika sätt, mot biskop Pickels positiva syn på läget efter 2002. Under detta år nåddes det absoluta bottenläget när det gällde den ortodoxa kyrkans attityd till katolikerna. Den knappt skönjbara positiva förändring, som enligt biskop Pickel skett sedan dess, stämmer nog bara in på en liten del av det ortodoxa episkopatet. Lekmän av båda konfessioner-na beklagar den snabba förlusten efter Sovjetunionens sönderfall av den solidaritet som faktiskt existerade mellan ortodoxa och katoliker under den sovjetiska förföljelsen.
Katolska präster säger rent ut att man fortfarande saknar en bekräftelse på den optimistiska lägesbeskrivning som såväl ortodoxa som katolska kyrkoledare har redogjort för. De kan inte se att relationerna blivit ens minimalt bättre. Så sent som år 2006 var ytterst få ortodoxa präster beredda att samtala med katolska ”heretiska” präster. Också de flesta ortodoxa biskoparna inom landsbygdsregionerna förhöll sig förtäckt eller demonstrativt avvisande till katolska präster och lekmän.
Denna inställning förklarar man med utbildningen vid de ortodoxa utbildningsanstalterna. Där inympas en antikatolsk attityd i seminaristerna. I ett enda fall omnämns att en ortodox präst inbjudit sin katolske kollega till påskliturgin och den efterföljande agapemåltiden. Katolska präster pekar på att teologiska samtal med ortodoxa kolleger tyvärr mycket sällan kommer till stånd. Då de verkligen förekommer, måste de ske i största hemlighet. De ortodoxa prästerna ber då enträget att man inte ska berätta för någon om samtalen. De är rädda om sitt goda rykte i församlingen, hos sina ortodoxa kolleger och framför allt hos sin biskop.
”Hur ska vi kunna föra en dialog med de ortodoxa när ingen vill tala med oss?” Den frågan går igen i alla katolska yttranden. ”Man förebrår oss att vi vill vinna proselyter och bedriva mission. Det är ogrundade påståenden. Vi präster är så få att vi är totalt överbelastade med själavården bland de människor med katolska rötter som har förlorat sin fädernestro på grund av sovjetregimens tryck. Vi har inga krafter kvar att missionera med. Men vi avvisar inte människor med katolska rötter som döpts ortodoxt, om de vill komma till oss. Det fanns ju inga katols-ka präster vid tiden för deras dop. Ryssar som tar kontakt med oss skic-kar vi principiellt till den ortodoxa kyrkan. Men om de sedan kommer tillbaka och säger: ’Vi vill leva hos er i den katolska församlingen’, kan vi inte avvisa dem.”
När katolska präster vill samtala med ortodoxa ämbetskolleger, visas de för det mesta på porten tillsammans med en rad förebråelser av följande art: Att samtala med katoliker skulle vara att ödsla bort tiden och farligt för en ortodox persons själsliga väl. Katoliker sägs ju vara schismatiker och sådana får man inte ens be tillsammans med. Eftersom Vatikanen vill göra Ryssland, Ukraina och Vitryssland till katolska områden vill väl katolska präster bara missionera i de här provinserna och locka över de ortodoxa till sin kyrka.
Ekumeniken ska enligt ortodoxa präster vara ett villospår. Ortodoxin allena är den enda sanna tron, som den katolska läran har förfalskat och gjort till heresi. ”Trots korstågen och trots inkvisitionen är segern vår. Gud är med oss!” Därutöver är fördömandet av ”filioque” och dogmen om ”påvens ofelbarhet” (i ortodox tolkning) stereotyper i ortodox kritik av katolicismen.
Personliga möten är svåra att få till stånd
Att det inte är hela det ortodoxa episkopatet som strävar efter vänskapliga relationer till den katolska kyrkan kan beläggas med två exempel till vilka man kan foga otaliga andra. Ärkebiskop Tichon av Novosibirsk förklarade redan 2001, alltså före skandalen den 11 februari 2002, att han inte i framtiden tänkte delta i något offentligt evenemang som även den katolske biskopen (Joseph Werth) hade inbjudits till. Sedan dess får myndigheterna inte längre inbjuda den ortodoxe och den katolske bis-kopen vid samma tillfälle. Metropolit Vladimir av Tasjkent kallade år 2003 Johannes Paulus II ”en till from gubbe förklädd kall, grym politiker, som har manat till korståg mot Moskva”. Detta skedde i Izvestija.
Frågeställaren från väst fick förståeligt nog endast svar från de ortodoxa präster och lekmän, som är öppna för den katolska kyrkan och hennes intressen och som önskar att läget ska förbättras. De ser med kritiska ögon på det ortodoxa agerandet mot katolikerna och pekar på följande viktiga faktum: Det kanske största hindret för att ortodoxa ska lära känna katoliker är att det finns så få katoliker i Ryssland, särskilt ute på landet. Personliga möten mellan ortodoxa och katoliker är statistiskt svåra att få till stånd och när de sker beror det oftast på tillfälligheter.
Man betonar att genomsnittsryssen vet mycket litet om den katolska kyrkan. Medierna överöser honom med onyanserad information. Det är numera lätt att se att den sekulära liksom hela den ryska pressen strävar efter att vara objektiv. Ändå ger den ortodoxa kyrkliga pressen liksom lokaltidningarna, som ofta är de enda som når landsortsborna, en helt förvrängd bild av den katolska kyrkan. Positiv rapportering förekommer sällan. I de regionala medierna finns en spännvidd mellan misstroende och rent hat mot allt katolskt. Karakteristisk är den polemiska ton som anslås så fort det handlar om katoliker. Sedan 1990-talet nytrycks stora mängder av ortodox litteratur från tsartiden. Den säljs framför allt i kyrkliga kiosker. Dessa böcker är fullspäckade med antikatolska utsagor.
Den vanliga ortodoxa medborgaren har ytterst liten konkret kunskap om den katolska kyrkan. Man vet till exempel inte att påven i Vatikanen, katolikernas överhuvud, är ogift liksom hela prästerskapet. Den viktigaste kunskapen är: Den katolska kyrkan är ortodoxins värsta fiende. Ortodoxa – så skrev en ortodox präst – anser inte att den katols-ka kyrkan är en kristen kyrka (ännu mindre en inkarnation av den västliga kristendomens stora tradition), utan föraktar henne på grund av avfallet från ortodoxin 1054. Man tycker inte att katoliker är fromma, eftersom de inte följer ortodoxins stränga liturgiska praxis och hårda fasteregler. Att den katolska kyrkan under sovjetstatens tid frambringade ett oändligt antal martyrer intresserar knappast någon ortodox.
De ortodoxas negativa omdömen om katolicismen kommer inte i så hög grad från medier och böcker utan formas dels av den offentliga opinionen, dels av den sociala omgivningen, grannar, kolleger, partier, föreningar – och naturligtvis av församlingen. Gångbara åsikter och antikatolska stereotyper övertas och förs vidare. Av naturliga skäl vill man undvika konflikter med den egna församlingen. Därför fortsätter många att förtala katolikerna även om de personligen har goda erfarenheter av sina möten med dem. Om de berättade om sådana möten på ett positivt sätt skulle de bli tvungna att simma mot den ortodoxa strömmen.
Det är framför allt de mest konservativa av de ortodoxa prästerna som är fientligast inställda till katolikerna och som i denna anda leder sina församlingar. Denna negativa inställning förs via prästseminarier-na vidare till de blivande prästerna. Seminarierna sägs vara 70 till antalet, vilket är en chimär. De flesta är fortfarande under uppbyggnad. Ofta är lärarkåren okvalificerad. Som läroböcker används ofta de nyss nämnda nytrycken från 1800-talet. De är alltigenom antiekumeniska och framför allt antikatolska. Man ser mycket sällan ortodox facklitteratur som på ett seriöst sätt framställer den katolska kyrkan, hennes trosinnehåll och historia. En del ortodoxa präster anser att hela utbildningen vid seminarierna och det andliga klimatet där måste förändras om prästerskapet ska besjälas av en ny anda. Detta är för tillfället vare sig möjligt eller något som skulle kunna komma till stånd inom den närmaste framtiden.
Ett påvebesök skulle vara till stor nytta
Ortodoxa präster blir mycket irriterade om de får reda på att deras församlingsmedlemmar har kontakt med katoliker. Dessa kontakter är dock inte principiellt eller uttryckligen förbjudna. Ytterligare en orsak till att ortodoxa drar sig för att närma sig katoliker är att de oroar sig för sin ortodoxa självbild och är rädda för att deras förhållningssätt ska ogillas av församlingen. En sann kristen kan man ju bara vara i en ortodox församling. I detta sammanhang är det också viktigt att veta att den etniske ryske katoliken har fått en förrädares image. Han har avlägsnat sig från sitt ortodoxa ursprung och vänt sig till en främmande (alltså fientlig) kultur.
Ibland har ortodoxa kontakt med katoliker på kyrkligt-humanitär basis. Ett närmande i ordets egentliga betydelse kommer ändå inte till stånd på detta område heller, eftersom de ortodoxa är rädda för den katolska konkurrensen. Visst är den katolska humanitära hjälpen i Ryssland en god sak, men den lär ibland ha överskridit de katolska kyrkliga ramarna och några fall av proselytism ska också ha förekommit. Den katolska kyrkan efter Sovjetunionens fall har naturligtvis inte gjort allt rätt, fast hon uträttat mycket gott i uppbyggnadsarbetet. Men den springande punkten är att katolska misstag har blåsts upp av den ortodoxa sidan för att befästa fördomar och för att ha nya förevändningar att tala illa om katolikerna.
Det bästa vore naturligtvis att få igång kontakter mellan präster av båda konfessionerna. Men de konservativa biskoparna vill inte ha några sådana kontakter. Liksom de i regel totalt antiekumeniskt inställda församlingarna sätter de press på sina präster. Församlingsmedlemmar kan spionera på sin präst, skriver en ortodox präst, och varje steg som han tar i en i deras ögon felaktig riktning, det kan vara mot en katolsk präst, läggs honom till last. Därför behöver en ortodox präst ha ett stort personligt mod om han vill ha igång ett samtal med en katolsk kollega. Ett undantag från denna regel utgör de få ”liberala” församlingarna, till exempel Cosmas och Damianus kyrka i Moskva, där prästerna Georgij Tjistjakov och Alexander Borosov tjänstgör. Här finns också en ekumeniskt inriktad bokhandel.
Den rysk-ortodoxa hierarkin utgör till sin övervägande del en nomenklatura, som inte vill dela makt och inflytande med någon – framför allt inte med den katolska kyrkan. Därför vill man inte ha något verkligt närmande mellan kyrkorna. Bara en mindre del av episkopatet är välvilligt inställd till den katolska kyrkan. En absolut nödvändig förutsättning för arbetet på gräsrotsnivå utgör det interkonfessionella samtalet präster emellan. Ett påvebesök i Ryssland skulle säkerligen mjuka upp de antikatolska stämningarna i landet, sprida konkret kunskap om den katolska kyrkan och besegra nedärvda felaktiga föreställningar, skriver en ortodox präst.
Översättning: Birgitta Carlquist
Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz 12/2006.
Artikelförfattaren är Dr. phil. och chefredaktör för tidskriften G2W/Glaube in der 2. Welt.