Svenska kyrkan, invandrare och medlemskap

Låt oss inför en förändring av huvudmannaskapet upprepa vad som är unikt och – i en sekulär och icke-konfessionell stat – orimligt med det svenska systemet: Att ett trossamfund omhänderhar den civila folkbokföringen och däri också innefattar sin egen kyrkobokföring, medan andra trossamfund inte får någon hjälp för sin församlingsregistrering. För de frikyrkliga är huvudinvändningen att civil befolkningsregistrering överhuvud innehåller uppgifter om konfession. Detta är för katolskt synsätt ingen principiell fråga, systemet förekommer i en rad länder, de flesta med konfessionellt blandad befolkning. Däremot kan vi inte acceptera den olika behandling eller med ett annat ord diskriminering som systemet innebär, och som inte förekommer annorstädes. Med folkbokföringen sammanhänger nära det ärftliga medlemskapet i Svenska kyrkan, dvs. att avgörande för medlemskap är om någon av föräldrarna är medlem. Det bästa exemplet på hur det ärftliga medlemskapet i Svenska kyrkan ”tar över” ett sakramentalt grundat medlemskap i en annan kyrka är givetvis de barn, vilkas dop i katolsk ordning aviserats till pastorsexpeditioner, men ändå blivit antecknade som medlemmar av Svenska kyrkan, om någon av föräldrarna haft sådant medlemskap. Dopanmälan förslår inte, det krävs en ansökan från föräldrarna att barnet icke skall bli medlem av Svenska kyrkan. Självfallet har förhållandet att i alla västeuropeiska länder och i flera öststater utbildnings- och vårdområdena i mindre utsträckning än i Sverige är offentliga monopol, ingenting att göra med det unika svenska folkbokföringssystemet. Men det är också viktigt att korrekt beskriva hur dagens system fungerar. Medlemskapet är i princip ärftligt, inte automatiskt. Om någon mot sin vilja och sitt vetande blivit medlem av Svenska kyrkan har ett misstag eller ett lagbrott begåtts. Det är i stort en myt att invandrare skulle skrivas in i Svenska kyrkan utan att begripa det. Det finns nu alla möjligheter att se hur systemet fungerar. Göran Gustafsson, Invandrares medlemskap i Svenska kyrkan, Religion och Samhälle 1987:2, Religionssociologiska Institutet, visar i siffror hur skilda invandrargrupper inlemmats i Svenska kyrkan.

Det kan först betonas att andelen utländska medborgare som är medlemmar i Svenska kyrkan sedan 1970 stadigt har sjunkit från 45 % till under 32 % av samtliga. Av nordiska medborgare är ungefär hälften medlemmar av Svenska kyrkan, medan för svenska medborgare, födda i Norden, andelen stiger till ca 90 % utanför storstadslänen, till 75 % i dessa. Förhållandet har att göra med en regel, som givetvis kan ifrågasättas, att den som tillhört annat evangeliskt-lutherskt samfund, vid förvärv av svenskt medborgarskap blir medlem av Svens¬ka kyrkan, om inte annat anges. För tyskar ligger siffrorna genomgående ca 10 % lägre än för nord¬bor, vilket kan förefalla högt med tanke på det katolska inslaget i den tyska befolkningen.

I den noggranna genomgången kan vi finna att andelarna medlemmar i Svenska kyrkan kan synas höga bland invandrare från övervägande katolska länder i Västeuropa, men att de genomgående är förväntat låga bland invandrare från Östeuropa. Ett särskilt problem i detta hänseende utgör de adopterade barnen, som sannolikt oftast blivit medlemmar av Svenska kyrkan. Detta är dock inte alldeles lätt, och här finner vi den andra sidan av det ärftliga medlemskapet. Att endast låta döpa ett adopterat barn räcker inte, adoptivföräldrarna måste också ansöka om dess inträde i Svenska kyrkan.

Ett formulär föreligger, uppenbarligen utarbetat under akut sinnesförvirring, då det endast efterfrågar om barnet tillhör evangeliskt-lutherskt samfund, inte adoptivföräldrarnas tillhörighet. En mycket liten minoritet av utländska adoptivbarn torde ha döpts i annan luthersk kyrka. De grupper, där Göran Gustafsson tycker sig finna oproportionellt många medlemmar i Svenska kyrkan, torde också vara de grupper där man i mycket stor utsträckning ingått äktenskap med svenska medborgare. Någon statistik över äktenskap svensk/utlänning finns endast för aktuellt ingångna äktenskap respektive för föräldrar till barn födda under året. Det förefaller finnas ett starkt samband mellan svensk partner/medlemskap i Svenska kyrkan respektive partner från samma land/icke-medlemskap i Svenska kyrkan. Uppenbarligen sker i samband med äktenskap en viss religiös ”assimilering”. Det är snarast förvånande att andelen bland polacker är så liten med tanke på de tusentals polskor som gift sig med svenska män.

Göran Gustafsson lyckas också göra troligt att de annorlunda kyrkobokföringssystemen i Stockholms och Göteborgs kommuner spelar en roll för invandrares medlemskap i Svenska kyrkan. Det är påtagligt lägre än i kranskommuner med samma religiösa struktur.

Dessa konstateranden och andra ger vid handen att uppenbarligen också Svenska kyrkan har vissa svårigheter med informationen till sina potentiella medlemmar bland de utländska medborgarna. Siffermaterialet tyder på att Svenska kyrkan snarast har ”för få” medlemmar bland utländska medborgare, huvudsakligen i form av nordbor som tror att deras folkkyrkomedlemskap automatiskt gör dem till medlemmar i Svenska kyrkan. Å andra sidan kan givetvis frågetecken ställas inför att lutherska invandrare, som icke frivilligt blivit medlemmar i Svenska kyrkan automatiskt blir det i samband med förvärv av svenskt medborgarskap. Här kunde på samma sätt sägas att Svenska kyrkan har ”för många” medlemmar bland de naturaliserade.

Resultaten pekar inte i första hand på att det nuvarande systemet fungerar bra ens för Svenska kyrkan, snarast delar denna med den katolska och andra problemen med information till invandrarna. Att sedan det ärftliga medlemskapet – bortsett från teologiska invändningar – också leder till en rad sällsamma praktiska konsekvenser, talar givetvis för en förändring av denna specialitet för Svenska kyrkan.