Svenska kyrkan svarar Signum

Signums redaktion ställde härförleden i en ledare tre frågor till Svenska kyrkan (nr 7, 1999). Frågorna sägs uttryckligen vara motiverade av den nya kyrkoordning som kyrkomötet antagit.

På vilket sätt står bekännelsen till Jesus Kristus i centrum av Svenska kyrkans lära och liv?

Svaret ges redan i kyrkoordningens portalparagraf: ”Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument.”

Så är Svenska kyrkans bekännelsemässiga grund formulerad och antagen. Sammanfattande kan den uttryckas med orden i 1 Kor 3:11: ”Ingen kan lägga en annan grund än den som redan fanns och den är Jesus Kristus.”

Det finns säkert somligt att samtala om, när det gäller portalparagrafens satser. Ett sådant samtal pågår sedan flera år i Svenska kyrkan. Det är särskilt den sista raden som hamnat i fokus, eftersom den är så öppen. Av olika förarbeten framgår emellertid vilken typ av texter som avses med ”andra av Svenska kyrkan bejakade dokument”. Hit hör ekumeniska texter, t ex Baptism, Eucharist and Ministry, liksom Svenska kyrkans gudstjänstböcker. Till den nya kyrkoordningens förtjänster hör bl a att relationen mellan teologi och liturgi är tydligare framhävd. Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära uttrycks förvisso inte bara i dokument utan även i det som hörs och görs i den gudstjänstfirande församlingen. De angivna skrifterna från reformationstiden är av olika slag, men har samfällt till uppgift att tydliggöra och värna just ”evangeliets bruk och gemenskapen vid Herrens bord”. De har tillkommit ”för att vår glädje skall vara ogrumlad”, för att tala med Nathan Söderblom.

Nu uppfattas kanske inte detta som svar på frågan? När den utvecklas närmare i ledaren, så visar det sig att det snarast är sådant, som ”representanter för kyrkan” och inte minst ”man” sagt eller gjort som enligt redaktionen ”urholkar den fundamentala betydelsen av Jesus Kristus”. Om detta kan man väl bara säga, att mycket av det som vi säger och gör som kristna skymmer vår Herre för andra. Men att ta den andre på allvar, att vara beredd att lyssna och lära, hör inte till det som döljer Kristus. Snarare är det en förutsättning för att evangeliet skall kunna vara just evangelium dvs befriande tilltal om Guds nåd i Kristus.

I vilken mening är Svenska kyrkan idag ett evangeliskt-lutherskt trossamfund?

Delvis har väl den frågan fått sitt svar just i kyrkoordningens portalparagraf. Men givetvis handlar det om den undervisning som ges idag och om graden av vår medvetenhet om vårt evangeliska arv. Ledaren fokuserar enbart på prästutbildningen. Behovet av undervisning är naturligtvis större än så och gäller även vanligt kyrkfolk, förtroendevalda och frivilliga medarbetare i församlingarna. Just i vår tradition är ju förverkligandet av tanken på det allmänna prästadömet en central uppgift i varje generation. Det är sant att vi i prästutbildningen traditionellt kunnat förlita oss på den teologiska reflektionen vid våra lärosäten. Det är också sant, att mycken teologisk reflektion alltid ägt rum även i andra fora. Eftersom de teologiska fakulteterna ändrat karaktär och blivit religionsvetenskapliga institutioner, finns det givetvis anledning för Svenska kyrkan att fundera över hur den nödvändiga teologiska reflektionen skall befordras framgent. Mycken hjälp kan vi säkert få från universiteten även i fortsättningen, men somligt måste vi bygga upp själva. Kanske borde detta nya ha en något annorlunda struktur än den som fortfarande präglar universitetsundervisningen och som härrör från Humboldt-universitetet vid 1800-talets början. Inte konkurrerande, men väl kompletterande. Därigenom skulle ju också utrymmet kunna vidgas för det rika reformatoriska arv som ledaren apostroferar. Reflektionen och diskussionen pågår sedan en tid inom Svenska kyrkan och jag återkommer gärna i ämnet.

Hur uppfattar Svenska kyrkan evangeliets förkunnelse som sin uppgift?

Jag är inte riktigt säker på vilka ”röster” som skribenterna avser, röster som ”tonar ner förkunnelsens roll”? Däremot finns det alltid skäl att fråga och samtala om hur vi förkunnar och om hur vi förbereder förkunnelsen. Frågan om förkunnelsen hör naturligt ihop med ovan nämnda fråga om undervisning och utbildning. För övrigt konstaterar jag, att Svenska kyrkan nu som förr tillmäter Ordets förkunnelse en allt avgörande betydelse: ”Hela kyrkans liv och väsen vilar i Guds Ord.” Uppdraget måste fullföljas på många olika sätt och i många olika sammanhang, i högmässans predikan, i det själavårdande samtalet i barngrupper, körer, kyrkoråd etc. Målet är att människor skall kunna leva i och av Ordet.

I dagarna kan vi konstatera ett växande intresse för bibeln till följd av den nya översättningen. Gensvaret överträffar högt ställda förväntningar och är mycket glädjande. Sekulariseringen består väl inte minst i att människor i stor utsträckning saknar berättelser, böner och sånger i vars ljus de kan tyda livet som dopliv och så bevara sitt livsmod. För framtiden gäller det för oss att stärka vår kyrkas karaktär av att vara just en berättelsegemenskap, precis som vi också är och vill vara en öppen och tjänande gemenskap, en böne- och måltidsgemenskap. Om det arbetet talar vi gärna med alla människor av god vilja.

Slutligen några ord om det som sägs om ekumeniken. Inledningsvis talas om undertecknandet av överenskommelsen om rättfärdiggörelsen den 31 oktober i Augsburg som ”en ekumenisk sensation”. Fortsättningen är mindre hoppfull. Här sägs att ”luften har gått ur den ekumeniska rörelsen i vårt land” och att vi ”på enskilda punkter kommit ifrån varandra”. Visst kan det se så ut. I ljuset av bullan Incarnationis Mysterium, där läran om avlaten och skärselden återigen utvecklas, ter det sig ju något märkligt, för att inte säga ironiskt, att undertecknandet av överenskommelsen om rättfärdiggörelsen skedde på årsdagen av Luthers uppspikande av de 95 teserna om avlaten. Nog har vi en del att tala om, både gamla och nya frågor. En sådan skulle ju kunna vara mångfalden som rikedom och problem. Att söka enheten vid nattvardsbordet är hur vi än uppfattar våra relationer just nu – en förpliktelse.

Carl Axel Aurelius

kyrkosekreterare