Svenskt patristiskt bibliotek

Något stort har skett i det tysta: den första volymen av Svenskt patristiskt bibliotek har utkommit. Patristik – denna fula term som närmast för tankarna till svåra och smärtsamma ting som matematik och panik – har märkligt nog blivit ett ord på var mans läppar i det utgående millenniets svenska kristenhet. Studiet av kyrkofäderna (det är vad termen betyder) framstår allt tydligare som den hållbara vägen till andlig fördjupning och förnyelse. Detta har medfört att efterfrågan på svenska översättningar av fädernas skrifter stadigt växer. Och vice versa: i takt med att fler skrifter av kyrkofäderna ges ut i svensk språkdräkt växer intresset för patris-tik.

Det sagda antyder vilken betydelse bokförlaget Artos torde ha haft för den patristiska renässans som vi bevittnar i dag. Artos (det grekiska ordet för ’bröd’) har i tjugo års tid oförtrutet försett oss med klassisk kristen läskost, varav en stor andel varit just patres. När tiden nu har blivit mogen för publiceringen av ett patristiskt bibliotek i tio band är det följdriktigt Artos som har tagit sig projektet an.

Biblioteket är planerat som en serie tematiska volymer, som skall utkomma i en takt av två om året. Den nu aktuella har temat Gudstjänst och kyrkoliv, nästa blir Martyrer och helgon, volymen därpå Bibel och predikan osv. De ingående texterna kommer att vara nyöversatta och kommenterade av vårt lands ledande forskare i patristik, och varje volym har en specialist på temat som redaktör. Huvudredaktör för hela serien är den internationellt kände patristikern och nyutnämnde professorn i kyrkohistoria i Lund, Samuel Rubenson.

Det första man gläder sig åt när man får band I i handen är den utomordentligt vackra och läsvänliga formgivningen. Pärm, papper, inbindning, tryck och inte minst typografi – allt håller hög kvalité och bidrar verksamt till bokens nytta och värde. Bandets redaktör och huvudöversättare är den för Signums läsare välbekante Per Beskow, den svenska patristikens nestor.

Innehållet har grupperats i tre avdelningar: Liturgi (med underavdelningarna Eukaristiböner, Andra böner och hymner och Beskrivningar av gudstjänsten), Trosbekännelser och Kyrkoordningar. Böner och ordningsregler? undrar någon. Är det verkligen klokt att sammanföra så olika ting i en och samma volym? Ja, det är klokt! Det finns i dag en tendens att ringakta eller till och med misstro den kyrkliga rättsordningen. Men ingen mänsklig gemenskap kan fungera utan lag. I den här antologin blir det på ett förtjänstfullt sätt uppenbart vilken vikt de tidiga kristna fäste vid ordningar och stadgar, och den eftertänksamma läsaren inser snart att kyrkans lag lika väl som kyrkans gudstjänst är sprungen ur kyrkans tro.

I enskildheter är texturvalet bra men inte klanderfritt. Tre kategorier av texter ges i ett tillfredsställande generöst urval: eukaristiböner, trosbekännelser och de tidiga kyrkomötenas kanones (bestämmelser). Beskrivningarna av gudstjänsten är däremot ganska disparata och ger ingen ordentlig inblick i fornkyrkligt gudstjänstfirande. Förklaringen är att de viktigaste texterna i denna kategori redan tidigare har getts ut på svenska, och läsaren får hänvisas till dessa utgåvor: Hippolytos, Den apostoliska traditionen, övers. av Anders Ekenberg (Katolska Bokförlaget 1994); Kyrillos av Jerusalem, Katekeser, övers. av Per Beskow (Artos 1992); samt Ambrosius av Milano, Om sakramenten, om mysterier-na, också övers. av Per Beskow (Artos 1989).

Underavdelningen Andra böner och hymner företer det minst tillfredsställande urvalet. Här finns inte ett enda exempel på den västerländska liturgins stapelvara, orationerna (varav de viktigaste är kollektbön, offertoriebön och bön efter kommunionen). Många fornkristna orationer används visserligen i stort sett oförändrade än i dag i den katolska kyrkan, men de ganska fria tolkningarna i det svenska missalet ger ingen god bild av deras latinska lydelse. Flera kollektböner finns för all del fint översatta i Svenska kyrkans evangeliebok från 1942, men i en volym som denna hade det behövts en komplett uppsättning orationer för åtminstone ett par olika mässor. Vidare saknar urvalet två av den ortodoxa liturgins viktigaste texter, Cherubikon och Monogenes. Slutligen finns, förvånande nog, inte en enda latinsk hymn. Lyckligtvis kan man i sistnämnda fall hänvisa till boken Gloria. 160 tidegärdshymner med musik, svensk tolkning från latinet av Alf Härdelin (Wessmans Musikförlag 1990).

Finns det något som i gengäld kunde ha uteslutits? Den långa Akathistoshymnen, skriven på prunkande grekiskt blomsterspråk, återges i en korrekt men platt och prosaisk översättning. Att göra sådan dikt rättvisa kräver en Hjalmar Gullberg och det hade varit bättre att avstå från försöket. Likaså borde Canon Muratori ha utgått. Innehållsligt faller den utanför bokens tema, och översättaren har inte kommit till rätta med det delvis korrupta latinet: det finns en rad tveksamma eller uppenbart felaktiga tolkningar.

Här måste dock strax inskjutas att de allra flesta översättningarna i boken är utomordentligt goda. Som exempel kan nämnas Per Beskows minutiöst genomarbetade tolkning av den urgamla eukaristiska bönen i Didaché, liksom Anders Ekenbergs översättningar av eukaristiböner. Flera av de sistnämnda har varit under arbete i mer än ett årtionde och varje ord har vägts åtskilliga gånger på guldvåg. Ett särskilt omnämnande förtjänar även Bo Holmbergs återgivning av några kapitel ur en syrisk kyrkoordning, så lätt och livlig att texten tycks född på svenska. Direkta feltolkningar har jag, förutom i Canon Muratori, bara funnit i vissa kanones, och om man bortser från källförteckningen, som inte tycks vara korrekturläst, är tryckfelen få.

Bokens allmänna uppläggning, med relativt utförlig inledning, korta noter och kommentarer till varje text, register, ordförklaringar, käll- och litteraturförteckning, fungerar väl och bådar gott för serien som helhet. Mitt enda önskemål för kommande volymer är att såväl inledning som noter och kommentarer tillåts bli något utförligare. I föreliggande bok borde till exempel begreppet ’ett andra äktenskap’ ha förklarats; det rör sig varken om tvegifte eller omgifte efter skilsmässa, utan om en änka eller änkling som har gift sig på nytt, i dåtidens kristna ögon en skamlig handling som krävde botgöring. En annan sak som kan verka förbryllande för en modern katolik (och vilseledande självklar för en protestant) är talet om gifta ämbetsbärare i flera av texterna. Dåtidens praxis på detta område sammanfaller inte helt med något samfunds av i dag. En gift man kunde visserligen vigas till diakon, präst eller biskop men efter ordinationen förutsattes han då avhålla sig från sexuellt umgänge med sin fru. Den som däremot ordinerades som ogift fick sedan inte gifta sig.

Andra exempel på ting som hade tarvat en kort förklaring skulle kunna anföras, men detta får räcka. Här borde nu i stället följa en lång skildring av bokens alla förtjänster och av allt spännande man kan hitta i den. Nöjet att själv upptäcka detta skall emellertid inte fråntas läsaren. Därför avslutar jag med en enkel uppmaning: Följ strömmen, bli patristiker! Bästa sättet att börja är att göra Svenskt patristiskt bibliotek till sitt.