Thomas av Aquino och naturvetenskapen

För några år sedan satt jag en sommardag på ett torg i den lilla staden Aquino någon mil väster om Monte Cassino i Latium. Det var tryckande hett, totalt stilla; en stämning av fullständig apati låg som en filt över staden. Bara några gubbar på en bänk och några sparvar vid mina fötter antydde att staden inte var öde. Jag kunde befinna mig var som helst i något övergivet ökeninvaderat antikt imperium; bara gråsparvarnas bruna hjässor avslöjade att jag befann mig på Appeninska halvön – sparvarna tillhörde den italienska rasen. I borgen Roccasecca uppe i de soldisiga bergen inte långt därifrån föddes 1225 Thomas, en av Västerlandets stora filosofer, i somligas ögon den störste. Jag minns att jag förgäves sökte ana något av atmosfären som inspirerat till hans enorma filosofiska systembygge, hans syntes av aristotelisk filosofi och kristen teologi som kom att dominera hela medeltiden.

Hur är det idag? Vilken betydelse har Thomas för tänkandet? Det finns starka skäl att tro att en filosofs betydelse långsiktigt hänger direkt ihop med hans/hennes inflytande på vetenskaper och tänkande utanför den strikt akademiska filosofin. De stora filosofiska problemen har sällan uppstått inom det som i dag kallas filosofi. De har nästan alltid sin grund i andra vetenskaper, i frågor om universums struktur, om samhällets mekanismer eller om religionens natur. Aristoteles’, Descartes’ och Kants tänkande är tydliga exempel. Idag tror jag det framför allt handlar om filosofins betydelse för naturvetenskapen. En filosofi, eller teologi, som inte tar hänsyn till utvecklingen inom naturvetenskapen är dömd att förtvina.

I detta perspektiv, vilken roll spelar Thomas’ tänkande idag? Det faktum att hans inflytande på den katolska teologin snarast har minskat under de senaste decennierna har kanske inte varit helt negativt för hans betydelse för den akademiska filosofin, i varje fall inte för den empiriskt orienterade anglosaxiska filosofin. Kanske har också Wittgensteins och andras kritik av den traditionella synen på kunskapsteorin berett vägen för att göra Thomas’ synsätt mer förståeligt. Filosofen Anthony Kenny menar i alla fall det (Kenny, 1980). Jag vill gärna tro att också Poppers betoning av kunskapens objektiva karaktär har haft en liknande effekt (Popper, 1972). Man kunde också misstänka att det ökade intresset för det klassiska medvetandeproblemet, kropp-själproblemet från naturvetenskapligt håll, skulle öka intresset för Thomas tänkande. Hans medvetandefilosofi har ju lyfts fram under senare tid (se t.ex. Kenny, 1993). Ändå verkar hans tänkande fortfarande spela en marginell roll för naturvetenskapen. Möjligen kan man ana en förändring inom biologin. Nyligen har hans syn på varseblivningen väckt en viss uppmärksamhet i hjärnforskningssammanhang. Bakgrunden till uppmärksamheten är resultaten från mätningar av hjärnaktivitet i samband med stimulering av olika sinnesorgan. Sådana mätningar har i vissa undersökningar oväntat visat att samma stimulering visar ett ganska variabelt aktiveringsmönster i hjärnan trots att beteendesvaret är konstant. Neurofysiologen Walter Freeman (1999) menar att Thomas tankar här kan hjälpa oss att förstå mekanismerna. Oavsett problemet att tolka de experimentella resultaten, vilket inte är enkelt, tror jag denna ansats är viktig. I detta område, gränsområdet mellan naturvetenskap och filosofi, är problemen så svåråtkomliga att varje nytt angreppssätt måste undersökas.

Genom idéhistorien kan vi spåra två principiellt olika sätt att se på varseblivningsprocessen, perceptionen. Båda har sina rötter i grekiskt tänkande. Den ena teorin ser den som en i huvudsak passiv process, den andra som en i huvudsak aktiv. De båda teorierna leder till olika frågeställningar och till olika lösningsförsök. Den passiva teorin hämtar sin inspiration från Platons filosofi. Den aktiva teorin bygger på den tankelinje som går över Aristoteles och Thomas av Aquino. Idag dominerar det första synsättet i studiet av varseblivningens biologi; den betraktas som en huvudsakligen passiv process. Enligt Freeman är dock detta synsätt svårt att förena med de experimentella resultaten om aktiveringsmönstrens variabilitet (Freeman, 1999).

Den passiva teorin och dess svårigheter

I neurofysiologiska termer omvandlas ett sinnesintryck till elektriska impulsmönster i ett sinnesorgan och överförs till hjärnan via tusentals nervfibrer i hjärnnerverna; först till barkens primärområden och sedan till allt högre nivåer i ett hierarkiskt system av barkområden. Vi vet rätt mycket om de elektriska mekanismerna på cellulär och molekylär nivå tack vare en explosionsartad utveckling av de elektrofysiologiska och molekylärbiologiska teknikerna (se Hille, 1992). Vi vet vilka molekyler som är inblandade och hur de fungerar. Vi vet också en hel del om vilka områden i hjärnan som är inblandade och hur de är kopplade till varandra. Men vi vet ganska lite om själva varseblivningsprocessen, perceptionsprocessen. Enligt den passiva teorin sker någonstans i de högre areorna en jämförelse med impulsmönster lagrade på något sätt som minnen, sannolikt som förändrad styrka i kopplingen mellan nervceller. Den medvetna upplevelsen av sinnesintrycket, själva perceptionen, uppstår enligt en sådan teori som resultat av denna jämförelseprocess och nya aktivitetsmönster skickas vidare till motoriska hjärnbarksområden som i sin tur leder till ett beteendesvar. Francis Cricks (1994) teori för den subjektiva synupplevelsen är i huvudsak en sådan passiv perceptionsteori. Synkrona elektriska oscillationer av en frekvens på ungefär 20–80 Hz (gammafrekvens) i grupper av nervceller i högre synbarksregioner och i pannloben leder på något sätt till själva upplevelsen. Gemensamt för alla passiva perceptionsteorier är som redan nämnts att samma stimulering under samma omständigheter ska ge samma aktivitetsmönster i hjärnan. Dessutom innebär de att hjärnan ska ha förmåga att lagra långa tidsserier av impulser och ha någon mekanism att jämföra dessa lagrade tidsserier med inkommande serier. Inget av dessa krav verkar dock kunna uppfyllas av ett nervsystem. Uppenbarligen måste vi söka nya lösningar.

Den experimentella bakgrunden till slutsatserna om impulsmönstrens variabilitet är studier av den elektriska aktiviteten (EEG) i hjärnbarkens luktsinnesområden (Freeman, 1991). Luktsinnet är det evolutionärt sett mest primitiva sinnessystemet hos däggdjur och av detta skäl enklare att studera experimentellt än andra sinnen. Det strukturella underlaget är enklare och de elektrofysiologiska processerna mindre komplexa än andra systems. När ett försöksdjur luktar på något kan man uppmäta synkrona oscillationer över stora delar av hjärnans luktområden, luktloben och luktbarken. Frekvensen på dessa oscillationer är densamma över hela det uppmätta området (20–80 Hz) men varierar i amplitud från mätplats till mätplats. Freeman talar om ett amplitudmodulerat fält. För varje ny lukt får vi olika amplitudmodulerade fält, hela tiden med samma frekvens men med olika amplitudmönster. Enligt en passiv perceptionsteori speglar dessa amplitudmodulerade fält specifika dofter och vi förväntar oss ett specifikt mönster för varje doft. Men de experimentella studierna visar att detta inte är fallet. Det amplitudmodulerade fältet är inte konstant med avseende på en specifik doft.

En thomistiskt inspirerad aktiv teori

Ett sätt att lösa problemet är att anta att det amplitudmodulerade fältet inte bara speglar sinnesintrycket utan också betydelsen av sinnesintrycket i den situation försöksdjuret befinner sig. Fältet speglar meningen med just detta luktintryck. Perception är i så fall inte en enkel sensation, den inkluderar även en betydelsekomponent. En sådan förklaring ligger i linje med det synsätt som Aristoteles’ och Thomas’ filosofi representerar. Perception är en konsekvens av aktiva processer, både ett beteende som aktivt undersöker omgivningen och mentala processer som föregriper förväntade sinnesintryck. Djuret luktar, ser och hör aktivt, borrar sig in i världen, riktar sin nos mot olika föremål, riktar sina ögon och öron och förväntar sig dofter, färger, toner. Och denna förväntan reflekteras i en beredskap att aktivera specifika mönster i sinnesområdena i hjärnbarken. Aktivitetsmönstren initieras av signalerna från sinnesorganen. De representerar alltså inte passivt registrerade objekt i den yttre verkligheten. De initieras visserligen av de yttre sinnesintrycken, men de skapas ytterst av hjärnan själv.

Thomas’ speciella bidrag i detta sammanhang kommer från hans sätt att se på hur tingen i den yttre verkligheten är relaterade till medvetandets inre värld (Freeman, 1999; se också Coplestone, 1955). Som redan nämnts var för både Thomas och Aristoteles – till skillnad från Platon – perceptionen en aktiv process. Jaget/själen kännetecknas hos dem inte bara av ett rent passivt mottagande av de s.k. ”formerna” (forma) eller ”idéerna”, som utgör den identitetsskapande kärnan hos tingen i världen.

I enlighet med sitt aristoteliska tänkesätt menade Thomas att det mänskliga intellektet har både en aktiv och en passiv sida. Enligt honom tar kunskapsprocessen sin början genom att våra sinnesorgan stimuleras av de intryck som de tar emot från de ting de kommer i kontakt med. Dessa sinnesintryck innehåller tingens form, men i en bearbetad variant. I tingen existerar formen på ett materiellt sätt (forma materialis), medan den i sinnesorganen existerar på ett sinnligt sätt (forma sensibilis). Den sinnliga formen utgör sedan den matris som intellektet använder sig av för att skapa den s.k. intelligibla formen (forma intelligibilis) som ligger till grund för vår förståelse av tingen i den yttre världen.

Det intressanta med Thomas’ synsätt är nu den skarpa gränsdragning han gör mellan formens olika existenssätt. Medan man i den platonska traditionen tänkte sig att människan får kunskap om tingen genom en omedelbar kontakt med deras form (nämligen genom ett passivt participerande i dem), menade Thomas däremot att människans intellekt inte har någon omedelbar tillgång till tingens form. Männi-skan får kunskap om tingen i den yttre världen bara under förutsättning att hennes eget intellekt blir aktivt och själv skapar en intelligibel form som motsvarar den form som redan existerar på ett materiellt sätt i tinget. Bakom detta synsätt ligger en av Thomas grundläggande filosofiska idéer, nämligen att när man tar emot påverkan och intryck från andra, så gör man det på sitt eget specifika sätt, allt enligt sin egen natur och beskaffenhet. Därför var det för honom uppenbart att formen inte kan existera i människans medvetande på exakt samma sätt som den existerar i tinget i den yttre världen.

På en del håll i sina skrifter går Thomas mycket långt i betonandet av den radikala skillnaden mellan formens sätt att existera i tinget och dess sätt att existera i människans intellekt. I skriften De veritate säger han:”De former som kommer från de materiella tingen kan egentligen inte sägas påverka människans intellekt. Det är endast genom att det aktiva intellektet gör om dem till immateriella former som de kan lämna något bidrag till kunskapsprocessen” (De veritate q. 10 artikel 6 ad 1m). Sanning består därför enligt Thomas i en överensstämmelse (adequatio) mellan formen så som den existerar i tinget och så som den exi-sterar i människans intellekt, och kunskap om sanningen får männi-skan genom att bedöma huruvida det i det enskilda fallet föreligger en sådan överensstämmelse mellan intellekt och ting (adequatio intellectus et rei).

Thomas sätt att beskriva perceptionsprocessen och relationen mellan tingen i den yttre världen och människans medvetande skulle också kunna användas som en intressant modell när det gäller att analysera mekanismerna bakom de registrerade icke-konstanta amplitudmodulerade mönster som Freeman studerar. Den intressanta frågan är om ett sådant tillvägagångssätt visar sig vara mer fruktbart än det traditionellt platonska.

Det är värt att notera att Freeman inte ser de amplitudmodulerade fälten som identiska med själva perceptionen. Det finns alltid en subjektiv komponent i perceptionen och denna komponent är inte identisk med någon form av elektriska fält. Freemans synsätt ligger nära interaktionismens. Det står därigenom i ett motsatsförhållande till de idag dominerande ståndpunkterna inom medvetandefilosofin (för en klassificering av olika medvetandeteorier, se Popper och Eccles, 1977). Freemans synsätt innebär att vi verkligen är ansvariga för vårt handlande, inte bara upplever det så. Vi har en äkta fri vilja. Freemans hypotes om de amplitudmodulerade fältens nära koppling till medvetandet har likheter med ett förslag som Popper och andra (1993) nyligen presenterade. Men fortfarande är jaget/medvetandet ett mysterium som vi bara har vaga begrepp om hur vi ska angripa.

Aktiva och passiva teorier: inlärning och evolution

Det är inte svårt att i den vetenskapliga diskussionen hitta paralleller till den här beskrivna konflikten mellan å ena sidan en dominerande teori som betonar de passiva komponenterna i en process och å andra sidan en, kanske mer fruktbar, teori, som betonar de aktiva komponenterna. Inlärningsprocessen är en sådan parallell. Är inlärning huvudsakligen ett passivt repetitivt beteende eller en aktivt självskapande aktivitet? Är det så att de dominerande passiva teorierna inom neurobiologin lett oss fel och att de experimentella studierna av underliggande mekanismer bara gäller ganska ointressanta specialfall? Det finns argument för en sådan tanke (Popper & Eccles, 1977).

Synen på evolutionen är en annan parallell. Det traditionella synsättet betonar organismernas passiva roll och det yttre selektionstrycket. Alla evolutionsfenomen, speciellt adaptation, kan enligt ett sådant synsätt förklaras av yttre selektionsfaktorer. Inget, bortsett från mutationer-na, kommer inifrån. Detta är en ganska pessimistisk teori, ganska väl anpassad till den dominerande samhällsuppfattningen på Darwins, och kanske vår, tid. I själva verket verkar det vara så att Darwins teori fick sitt genombrott genom att den ansågs ge vetenskapliga bevis för den rådande synen på samhällets mekanismer (se Ruse, 1986). Det verkar alltså inte vara så, som ofta ytligt påstås, att den hade svårt motstånd i en tvivlande fundamentalistisk kristen majoritet.

Mot detta ställer Karl Popper (1994) en aktiv, optimistisk tolkning av evolutionsprocessen. Den betonar organismernas aktiva roll. Alla organismer är enligt detta synsätt ständigt aktiva med problemlösning. Framför allt gäller det att överleva, men andra problem att ständigt lösa är att förbättra sin livsmiljö, att öka sin frihet, att göra världen bättre. Vi kan anta att ett yttre selektionstryck en gång skapade ett inre selektionstryck, ett tryck som innebär att organismen aktivt väljer, och ibland skapar nya ekologiska nischer. Vi kan se det som en spiral av växelverkan mellan yttre och inre selektionstryck. Skillnaden mellan den traditionella pessimistiska tolkningen och Poppers nya optimistiska är betoningen på vilket selektionstryck som är den starkaste drivkraften för utvecklingen; den pessimistiska betonar det yttre trycket medan den optimistiska betonar det inre, det aktiva sökandet efter nya livsmöjligheter. Vilken av de två tolkningarna beskriver verkligheten bäst? Popper menar att den optimistiska tolkningen gör det. Det finns många argument. Även under perioder av relativt lågt yttre selektionstryck utvecklas nya arter; långt innan organismerna erövrade land hade vertebrater utvecklats. Livet har radikalt omskapat sin omgivning under evolutionens gång och lyckats förbättra sina villkor (kanske mest radikalt genom att introducera syre i atmosfären). ”Den första cellen lever fortfarande efter miljarder år, och finns nu i många triljoner kopior. Var vi än ser oss omkring finns den där. Den har gjort en trädgård av vår jord, och omskapat vår atmosfär genom gröna växter. Och den har skapat våra ögon och öppnat dem inför den blå himlen och stjärnorna. Den mår bra” (Popper, 1994; min översättning).

Vi har sett hur experimentella upptäckter kan tvinga oss till lösningsförslag som hämtar inspiration från filosofin. Speciellt har vi diskuterat några thomistiskt inspirerade tankar som kan belysa vissa experimentella fynd inom perceptionsforskningen. Det skall bli mycket intressant att följa utvecklingen av dessa tankar. Kan det vara så att det traditionella filosofiska tänkandet, delvis av cartesianskt eller kantianskt snitt, har lett oss fel i frågor som trots allt ligger inom naturvetenskapens gränser? Kan ett thomistiskt tänkande hjälpa oss att finna lösningar? Kan det också hjälpa oss finna lösningar också på andra naturvetenskapliga problem? Men sådana lösningar har också ideologiska konsekvenser. De här diskuterade aktiva teorierna ger stöd åt en mer optimistisk syn på människans roll i universum än de traditionella passiva teorierna, de ger individen större möjligheter att välja sin framtid, att utvecklas, att göra rationella val, kort sagt att leva ett rikare liv (se Popper, 1994). Detta är inga oväsentliga konsekvenser.

ReferenserCoplestone, F. C. 1955. Aquinas. Penguin Books, London.

Crick, F. 1994. The Astonishing Hypothesis. Scribner’s, New York.

Freeman, W. 1991. ”The physiology of perception”. Sci. Am. 264, No 2, 78–85.

Freeman, W. 1999. How Brains Make Up Their Minds. Weidenfeld & Nicolson, London.

Hille, B. 1992. Ionic Channels of Excitable Membranes, (2nd edn.) Sinauer, Sunderland, MA.

Kenny, A., 1980. Aquinas. Oxford University Press, Oxford.

Kenny, A., 1993. Aquinas on Mind. Routledge, London 1993.

Merleau-Ponty, M. 1945. Phenomenology of Perception. Humanities Press, New York.

Popper, K.R. 1994. In Search of a Better World. Routledge, London.

Popper, K.R. and Eccles, J. 1977. The Self and Its Brain Springer-Verlag, Berlin.

Popper, K.R., Lindahl, B.I.B. & Århem, P. 1993. ”A discussion on the mind-brain problem.” Theor. Med. 14, 167–180.

Ruse, M. 1986. Taking Darwin Seriously. Basil Blackwell, Oxford.

Artikelförfattaren är docent och verksam vid Avdelningen för neurofysiologi inom Institutionen för neurovetenskap vid Karolinska Institutet i Stockholm