Sverige och de mänskliga rättigheterna i EU

I EU pågår just nu ett stort arbete med att skapa en särskild EU-stadga om skydd för mänskliga rättigheter. Arbetet har bedrivits i högt tempo av ett för ändamålet särskilt inrättat konvent med representation för medlemsstaterna, Europaparlamentet m.fl. Arbetet har letts mycket effektivt av Tysklands förre president Roman Herzog, som också är en framstående författningsexpert och tidigare ordförande i tyska författningsdomstolen. Nu föreligger ett förslag till text för hela stadgan om de grundläggande rättigheterna. Avsikten är att stadgan skall behandlas vid ett toppmöte i Biarritz i oktober och antas vid EU:s toppmöte i Nice i december i år. EU:s nuvarande ordförandeland Frankrike driver detta med kraft.

Stadgan rör verkligt viktiga frågor. Syftet är att markera och förstärka skyddet för mänskliga rättigheter på EU-nivå. Man vill ge EU ett mera mänskligt ansikte och stärka den enskildes skydd mot EU-byråkratin. Ett viktigt skäl är också att rusta EU inför den förestående utvidgningen med nya medlemsstater i Central- och Östeuropa.

Diskussionen om rättighetsstadgan och dess utformning är intensiv på åtskilliga håll i Europa. Så dock inte i Sverige. Här förs ingen egentlig debatt om saken och rätt litet information har kommit fram hittills. Hållningen har varit avvaktande på de flesta håll, där den inte är direkt negativ. Vid de utfrågningar som hölls i maj i Utrikesdepartementet och i Konstitutionsutskottet dominerade skeptiska och negativa inlägg. Inget parti har ännu klart ställt upp för stadgan. Man hör heller knappast av de organisationer i Sverige som arbetar för mänskliga rättigheter.

För egen del har jag en annan, klart positiv syn på stadgan. Jag tycker den är väsentlig och fyller ett behov. Så omfattande befogenheter som EU numera har är det betydelsefullt att EU:s institutioner är bundna av en katalog som slår fast medborgarnas rättigheter och som skrivits med sikte just på EU:s verksamhet. Det ger också EU ett mer demokratiskt drag. Inför östutvidgningen är det också viktigt att man slagit fast ett starkt värn för människorätten på EU-nivå. Inget av kandidatländerna har någon långvarig tradition bakom sig på detta område eller någon entydig rättsstatskultur.

Var ligger förklaringen till den svenska hållningen? Stadgan är ju ett svar på kritiken mot EU för bristande demokrati och engagemang för den enskilde. Förklaringen är nog till stor del att vi lever kvar i medlemskapsdebatten. Man skyggar inför allt som kan uppfattas som ökade befogenheter för EU. Talföra kämpar för mänskliga rättigheter i andra sammanhang blir märkligt tysta när det är EU som vill göra något. Och den falang som ser Sveriges medlemskap i EU enbart som en ekonomisk fråga är ointresserad.

Det finns dock troligen andra, mera djupgående förklaringar. Stadgan bärs upp av en europeisk tanketradition och ett principiellt synsätt som tyvärr nog är litet främmande för svenska politiker. Den männi-skosyn som kommer till uttryck i förslaget till stadga synes i första hand bygga på kristet sociala värderingar. I stadgans första kapitel om individens rättigheter slår man sålunda fast att människans värdighet skall respekteras och skyddas (art. 1), att var och en har rätt till liv (art 2) och att var och en har rätt till fysisk och mental integritet (art 3). Till det senare har fogats förbud mot rashygieniska metoder, mot att låta människokroppen och dess delar utgöra en källa till ekonomisk vinning och mot reproduktiv kloning av människor. Man kan vidare notera förbud mot förnedrande bestraffningar och mot människohandel (i art 4 och 5).

I stadgans kapitel om friheter fastslås bl.a. rätten till respekt för privat- och familjelivet, rätten att ingå äktenskap och bilda familj och rätten till religionsfrihet och fri religionsutövning (i art 7, 9 och 10). Intressant är att rätten till undervisning föreslagits få en egen artikel (14). Däri fastslås bl.a. friheten att inrätta undervisningsanstalter med iakttagande av de demokratiska principerna och föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa, filosofiska och pedagogiska övertygelse.

Två intressanta artiklar, belysande för stadgans människosyn, rör skydd av barn och funktionshindrade. Barn skall ha rätt till det skydd och den omvårdnad som behövs för deras välfärd. De skall fritt kunna uttrycka sina åsikter. Dessa åsikter skall beaktas i frågor som rör barnen i förhållande till deras ålder och mognad (art 23.1). Personer med funktionshinder skall ha rätt att få del av åtgärder som syftar till att säkerställa deras oberoende, sociala och yrkesmässiga integrering och deltagande i samhällslivet (art 24).

Stadgeförslaget har i nuvarande utformning ett starkt inslag av socia-la rättigheter med betoning av den enskildes situation. Här kan det dock mycket väl hända att slutprodukten blir mindre innehållsrik pga. press från bl.a. arbetsgivarintressen. En utgångspunkt i det föreliggande förslaget är att varje arbetstagare skall ha rätt till hälsosamma, säkra och värdiga arbetsförhållanden (art 29.1). Barnarbete förbjuds (art 30). En intressant artikel har rubriken ”Möjlighet att förena familjeliv och yrkesliv” och fastslår att skyddet av familjen på det rättsliga, ekonomiska och sociala planet skall garanteras. Här nämns bl.a. rätten till skydd mot uppsägning vid graviditet och rätten till betald mödraledighet och till föräldraledighet (art 31).

Två andra kapitel i stadgan rör medborgarskap och rättvisa och behandlar bl.a. medborgarnas rättigheter och skydd i andra EU-länder och tillgången till rättsskydd, bl.a. opartisk domstolsprövning.

Enligt min mening utgör EU-stadgan om grundläggande rättigheter ett imponerande dokument som på många punkter innebär en framflyttning av skyddet för de mänskliga rättigheterna. Häri torde också ligga en viktig del av förklaringen till den kyliga attityden i många svenska politiska kretsar. Stadgan sätter individen och familjen i cent-rum och betonar den enskildes rörelsefrihet. Detta sätter givetvis skrankor för politikernas bestämmanderätt.

På officiellt svenskt håll döljs ofta den negativa attityden till EU-stadgan om mänskliga rättigheter bakom hänvisningar till vikten av att slå vakt om Europarådets välkända konvention om skydd för mänskliga rättigheter. Denna nyvunna omsorg om Europakonventionen är i och för sig glädjande; Sverige var ett av de sista länderna i Västeuropa som införde den som del i den inhemska lagstiftningen. Men EU-stadgan hotar inte Europakonventionen.

För det första slår utkastet till EU-stadgan klart fast att skyddsnivån enligt Europakonventionen alltid skall gälla och utgöra grunden (art 51). För det andra behandlar EU-stadgan till stor del andra rättigheter än Europakonventionen eller ger rättigheterna en fastare utformning. För det tredje omfattar Europakonventionen numera hela det gamla östblocket ända bort till Vladivostok och en huvudfråga för Europarådet blir därför att kunna upprätthålla människorättsskyddet i Ryssland, Ukraina, Turkiet m.fl. länder. Det är knappast fel om en högre skyddsnivå kan tillämpas inom EU. Vissa frågor om förhållandet mellan EU:s och Europarådets rättighetsskydd återstår visserligen att lösa, men detta kan inte vara någon huvudinvändning mot EU-stadgan som sådan.

Ett annat utslag av den negativa attityden är den officiella svenska linjen att EU-stadgan i vart fall inte bör vara juridiskt bindande utan bara bör vara en rekommendation. Också här kan man ställa sig kritisk. Hela syftet med stadgan är ju att säkra enskildas rättsskydd i relation till EU:s institutioner och medlemsstater som tillämpar EU-rätt. Vill man uppnå det syftet bör naturligtvis stadgan binda institutionerna och staterna. En rekommendation räcker inte för att skydda den enskilde när det kommer till konkreta fall.

Den negativa svenska attityden förefaller obefogad och ofruktbar och bör omprövas. I den fortsatta uppbyggnaden av ett fredligt och människovärdigt Europa kan EU:s stadga om grundläggande rättigheter spela en viktig pådrivande roll. Stadgan kan mycket väl visa sig bli en hörnsten i en framtida europeisk konstitution.