Teologi utan tak

De liberala idealen om folkbildning utgör en av de viktigaste grunderna för demokratin. I Sverige har under 1900-talet dessa ideal förverkligats på ett i många avseenden förträffligt sätt via de statliga skolorna, de stora folkrörelserna och folkbiblioteken. Allt större grupper har fått allt mer avancerade baskunskaper och därtill kommit i åtnjutande av kulturens skatter. För oss som gärna tror att det stod bättre till med bildningen och utbildningen förr kan det vara tänkvärt att komma ihåg att det i svenska skolor aldrig har lästs så mycket latin som idag och att antalet doktorsexamina idag överstiger antalet studentexamina i början på 1950-talet. Den allmänna bildningsnivån har höjts, även om den klassiska, historiska och litterära bildningen hos gymnasister i stort inte på långa vägar är lika hög som hos den smala elit som gick på gymnasiet och universitetet på 50-talet. Under det senaste decenniet har skolorna blivit kommunala, folkrörelserna har tappat stinget och båda dessa stora folkbildningsinstitutioner tycks befinna sig i djup kris – åtminstone om vi får tro dem som själva är engagerade medarbetare i dessa organisationer. Folkbiblioteken har också de blivit en krisbransch.

Vid universiteten har den s.k. tredje uppgiften accentuerats under det senaste decenniet. Den första och den andra är som bekant undervisning och forskning. Tredje uppgiften består i att informera och popularisera forskningsresultaten för en vidare krets som också skall entusiasmeras och engageras att ägna sig åt högre studier. Bland historiker har diskussionens vågor gått höga angående populariseringens konst och faror. Herman Lindqvist och hans författarskap har i akademiska kretsar blivit sinnebilden för en förenklad och förfalskad historieromantik i ny glansig förpackning. Lindqvists framgångar har inte lämnat humanisterna någon ro. Under 90-talet har vi sett en ny generation av humanister träda fram som skriver både sina avhandlingar och andra böcker med sinne för den konstnärliga sidan av verksamheten och på så sätt vinner stora framgångar. Uppsalahistorikern Peter Englund är väl det mest framgångsrika exemplet på detta. Många andra kunde nämnas. En titt i bokklubben Clios kataloger ger en god provkarta på det senaste decenniets svenska historie-renässans. Som tecken på detta ökade historieintresse kan vi också se Katolsk historisk förening, som grundades 1993.

Hur står det då till med folkbildningen i och kring de olika kyrkorna? Att svara på den frågan låter sig inte göras här. Men den bok som här anmäls bär i alla fall syn för sägen om att folkbildningsivern bland de kristna i vårt land lever. 21 kyrkofäder: Historien om hur kristendomen formades författad av Peter Halldorf är en folkbildningsskrift när den är som allra bäst. Här förenas på ett sällsynt skickligt sätt ambitionerna att skriva historiskt korrekt, lättfattligt, inträngande och medryckande. Samtidigt väjer inte författaren för vare sig historiens eller teologins komplexitet. Med andra ord just så som utbildning och bildning skall gestaltas.

Författaren och pastorn Peter Halldorf har givit oss 21 miniporträtt av de mest framträdande fäderna: teologer, kyrkomän, skriftställare och bedjare från Ignatios av Antiokia under det första århundradet till Symeon den Nye Teologen på 900-talet. Genom biografiska presentationer fokuserar han både historiska, teologiska och spiritualitetsmässiga fenomen av mer allmän karaktär. När han exempelvis skriver om Hieronymus (331–419) presenteras också de kristna överklasskvinnornas stora betydelse i kyrkan.

I det korta men mycket tänkvärda förordet formulerar författaren sitt medvetna program för att undvika anakronism men ändå öppna för att utmana och inspirera våra egna fördomar och föreställningar. Halldorf skriver: ”Historien låter sig dock aldrig läggas beslag på. Den som vänder sig till det förflutna för att samla stöd för egna åsikter kommer snart att finna, såvitt han läser med ett öppet sinne, att historien inte kan användas för propagandistiska syften.” Med denna medvetenhet vågar han dra paralleller till nuet och exempelvis kalla Tertullianus (155–220) för den förste ”frikyrklige” teologen. Från sin egen frikyrkliga horisont tar han fasta på sidor hos fäderna som andra kanske förbiser, som när han påpekar Irenaeus av Lyon (130–200) uppskattning av de karismatiska gåvorna.

Det urval av fäder som Halldorf gjort är traditionellt och överraskar inte den redan något informerade läsaren. Här finns klassikerna. Men för den som inte tidigare informerat sig – och för dem är ju denna bok skriven – behövs det inga spetsfundiga överraskningar. Det traditionella har helt säkert nyhetens och fräschörens egna behag. Dessutom kan noteras att boken är fackgranskad av patristikerna Per Beskow och Samuel Rubenson, vilket kan göra den mindre insatte läsaren helt trygg.

Halldorf återkommer ständigt till den klassiska bildningens betydelse för den kristna trons utbredande i medelhavsvärlden. När han skriver om Dionysios Areopagiten (ca 500) säger han med sin sprudlande formuleringskonst att denne ”lånade filosofins nycklar för att låsa upp evangeliets skattkammare”. Den grekiska filosofin är en förskola till evangeliet och den heliga Skrifts yta måste trängas igenom för att människan skall kunna ledas fram till Gud.

En filosofisk nyckel som somliga velat använda är formulerad i satsen Credo quia absurdum, som skulle kunna karakterisera Tertullianus teologi. Halldorf översätter denna sats med ”Jag tror trots att det är absurt”. Snarare är det väl så att han tror därför att det är absurt. Ingen mänsklig makt eller kraft hade kunnat uttänka korsets dårskap. Denna filosofitveksamma teologi lyfts dock inte fram i Halldorfs bok. Tvärtom skulle författaren kunnat sammanfatta sig som en gång J. A. Eklund skaldade: ”Vad Sions söner anat/vad Greklands vise tänkt/vad romarkraften danat/har Gud sin kyrka skänkt.”

Halldorfs formuleringar är ofta klarsynt paradoxala. Apropå politiska hänsyn som tvingar biskopar till teologiska eftergifter skriver han: ”När trons smala väg breddas går alltid något förlorat.” Författaren är uppenbarligen fascinerad av fädernas omutlighet i lära som i liv. Dessa båda hänger oupplösligen samman på efterföljelsens väg, menar han. Den bildade och kulturöppna kristna tro som träder fram i hans beskrivning av fäderna pendlar mellan den optimistiska övertygelsen om förståndets möjligheter och tillbedjan inför det outgrundliga. Apropå Basileios av Caesarea (330–379) skriver han: ”De som med större skärpa än andra formulerade något om Gud var erfarenhetsteologer. Därför byggde de aldrig tak över sin teologi. Den förblev öppen, med himlen som horisont.”

Författaren talar i sin framställning oftast om kyrkan, ändå använder han termen ’kristendom’ i rubriken på sin bok. Vad Halldorf så tydligt visar i sina texter är att den kristna tron långt ifrån är en distanserat intellektuell kristendomsteori (ideologi) utan i stället utgörs av den kristna gemenskapens – kyrkans – praxis och teori (teologi). Även om Halldorfs kyrka och teologi saknar tak, har den sitt givna rum och sin givna sinnliga kontinuitet. Den kristna tro som Halldorf uppskattar och synes vilja göra till sin egen är inte en ideologi utan just ”öppen, med himlen som horisont” och mottagen och levd i en konkret trosgemenskap.

Denna välskriva bok rekommenderas den bildade allmänhet som också vill vara bildad i teologi och kyrkohistoria, ja i den kristna tron grunder.