av CLEMENS CAVALLIN
Antologin Livets mening är inte en handbok för den som söker efter livets mening; inte en bok i vilken olika möjliga positioner om livets yttersta mål presenteras på ett så kraftfullt sätt som möjligt. I stället är ambitionen mer prosaisk och samtidigt mer ambitiös. Redaktören Tomas Brytting, docent i företagsekonomi och professor i organisationsteori, skriver i inledningen att avsikten är att ”strukturera frågan och svaren” och på det sättet lägga grunden för ett samtal om livets mening.
Samtidigt har författarna en gemensam grundhållning som Brytting presenterar genom att citera av en av dem, Erik Blennberger, professor i etik i socialt arbete, som dock avled innan antologin publicerades. Blennbergers position är att vara öppen för livsglädje, att inte fokusera för kraftigt på sorg och ondska utan i stället på positiva värden som kärlek och frihet.
Denna vilja att framhålla livsglädje i stället för livets mörkare sidor visar på en dubbelhet i bokens ärende. Å ena sidan vill författarna klargöra begrepp och kategorisera möjliga livsmeningar, men å andra sidan vill de faktiskt utpeka någon slags betydelsekärna. I bokens avslutning balanserar Brytting därför mellan en analys av svaren på livets mening utifrån tio olika dimensioner och sin vilja att beskriva en bakomliggande Livsmening (med stort L). De olika idéerna om vad som ger livet värde blir då manifestationer av den oåtkomliga Livsmeningen, vilken dock kan karakteriseras med hjälp av de gemensamma dragen hos sina manifestationer. Även om Brytting inte skriver det så speglar denna metod i hög grad de klassiska gudsbevisen som argumenterar från skapelsens egenskaper till Guds existens och sätt att vara.
Brytting väljer att lyfta fyra av de igenkänningstecken hos Livsmeningen som Mats Hansson, docent i teologisk etik, presenterar i sin artikel, nämligen: engagemang, konstruktivitet, frihet och förundran. Dessa bildar tillsammans, enligt Brytting, ett grundläggande förhållningssätt.
Det är dock problematiskt att som Brytting avfärda vissa svar som atypiska manifestationer och andra som inte ens variationer på Livsmeningens grundläggande teman. De senare svaren är de som förnekar att livet har mening: med andra ord, de hävdar att det är meningslöst. Detta kan inte Brytting (rent logiskt) inordna i sin manifestationsmodell, eftersom de förkastar Livsmeningen som han förstår den. Annars skulle förundran lika gärna kunna ersättas av förtvivlan, och engagemang med uppgivenhet. Trots att Brytting erkänner att en sådan ”mental karta” är ”ganska vanlig” är den enligt honom inte något uttryck för Livsmeningen. Men att på detta sätt stänga dörren till de svar som framhåller livets absurditet, utan något starkt vägande skäl eller rationell argumentation annat än som Brytting skriver: ”Det är inte den bilden jag intresserar mig för här”, bryter mot avsikten att bringa en opartisk ordning till diskussionen. Om vissa svar inte är äkta manifestationer utan ett slags avarter, eftersom vi inte skall se alltför länge och djupt på just lidande och ondska, riskerar inte den utpekade Livsmeningen då att bli ytlig, en uppmaning att se livet från den ljusa sidan, en vag övertygelse om att det finns en Mening, men inte vad dess grund är?
I detta avseende avviker Susanne Wigorts Yngvessons artikel ”Om smärta, lidande och livets mening” från den annars något torra och abstrakta tonen i antologin. Yngvesson är professor i etik men insisterar på lidandet som konkret erfarenhet med hjälp av personliga vittnesbörd och poesi. Med en teologisk idéhistorik antyder hon dessutom att lidandet kan vara en värdefull del av just livets meningsfullhet om den kan inordnas i ett större sammanhang, till exempel som ett offer förenat med den korsfäste guden.
Enligt min mening är det just när vår vardagliga mentala karta utmanas på ett radikalt sätt som frågan om livsmening blir akut. Under perioden som föregår döden ställs livets mål på sin spets. Den döende har kanske stora smärtor och kan därför inte kan fylla de sista stunderna av livet med de värden som annars brukar räcka för att göra det meningsfullt. Och de mål som man tänkte uppnå, målen som organiserade livet är nu omöjliga. Om svaret som tidigare var tillfyllest, när man var fylld av frihet, förundran och engagemang, inte verkar giltigt längre, så öppnar sig möjligheten av en absurditet som likt ett svart hål hotar att sluka personen. Yngvessons artikel vittnar om en sådan existentiell angelägenhet som annars är nedtonad i antologin till förmån för ett mer distanserat, akademiskt perspektiv.
Ett återkommande tema i antologin är en empirisk undersökning av vad svenskar tänker om livets mening som Carl-Reinhold Bråkenhielm, professor emeritus i empirisk livsåskådningsforskning, genomförde 2018, och som han presenterar i sitt bidrag. Den är på många sätt intressant och tankeväckande. Samtidigt pekar den på en brist, nämligen ett fokus på den globalt mycket atypiska situationen i Sverige. Om vi inte tänker att livsmeningen varierar radikalt från land till land, utan att det finns ett slags gemensam Livsmening, så borde en komparativ dimension vara självklar. Annars förefaller de universalistiska anspråken märkligt tunna i sin empiriska bas. För inte kan väl Livsmeningens essentiella drag utmejslas endast genom en undersökning i Sverige?
Antologin hade därför tjänat att också se närmare på något land som befinner på den motsatta polen i World Values Survey, som Jordanien eller Jemen. Eller varför inte Indien som ligger nära det globala genomsnittet. Att andra idéer om Livsmeningen som inte har den fria individen i centrum då skulle få större statistisk tyngd är inte oviktigt, då Brytting på flera ställen argumenterar just från en normalitet enligt vilken vissa idéer om livsmening är atypiska och vissa helt enkelt inte kvalificerar sig som svar.
Antologins största förtjänst är att den ger insyn i olika forskares försök att strukturera frågan om livets mening och arbetet med att organisera möjliga svar utifrån en svensk till största delen sekulär kontext. Att skissera livsmeningen som en platonsk idé anser jag dock vara mindre övertygande och visar på behovet av att inkludera forskare från andra länder, traditioner och samhällssituationer.
Clemens Cavallin är docent i religionshistoria vid Göteborgs universitet.
Ur Signum nr 3/2021, 50–51.