av KATRINE MARÇAL
Joel Halldorf har skrivit en Religion: For Dummies för den svenska marknaden. Det är vad jag kommer på mig själv med att tänka när jag läser hans nya bok Gud: Jakten. Jag menar allt detta i en positiv bemärkelse, jag inbillar mig att Joel Halldorf själv också är medveten om sin boks natur – att en Religion: For Dummies är precis vad han vill åt.
Halldorfs tes är att ”alla människor är religiösa”. Även i ett Sverige där toleransen för religion är låg och den som öppet erkänner att hen tillber betraktas som i bästa fall vilseförd. Men Halldorf citerar David Foster-Wallace: att i vuxenvärldens skyttegravar finns det inget sådant som ateism, eftersom vi alla tillber något. Han konstaterar att om vi inte vet vad vi dyrkar, så förblir en del av vår identitet outforskad. Med G. K. Chestertons ord: ”När människan slutat tro på Gud tror hon inte på ingenting – hon tror på vad som helst.”
Boken är sedan en lång argumentation för att till och med den mest sekulariserade svensk bör bry sig om det religiösa, i sig själv och i samhället. Förlust av religiöst språk leder till en förlorad andlig känslighet. Vi tillber utan att vara medvetna om vad eller varför. Det är de religiösa traditionerna som ”förvaltar språk för det heliga”, och stöter vi undan dem tappar vi begreppen för att uttrycka vår längtan och vår mening, vi kommer helt enkelt på andliga villovägar.
Den rätta beteckningen på människan, menar Halldorf är inte homo sapiens utan homo adorans (den dyrkande människan). I brist på förståelse för religion kastar vi oss i stället i armarna på konsumism, teknikfetischism eller en sexualitet och romantik som blir obegriplig utan Gud.
Nu låter det som att Halldorf har skrivit en rasande bok. En argsint predikan som gör upp med andlig och religiös analfabetism i Sverige. Men det är faktiskt precis tvärtom. Gud: Jakten är skriven som en enda lång kultursideskrönika. Tonen är trevlig. Framför allt är Halldorf näst intill besatt av att i trugande ton förklara för sin tjurigt sekulariserade kärnläsare att religion visst är relevant:
Titta detta är minsann inget att håna eller avfärda! Detta är allmänbildning! Du måste förstå i alla fall lite om detta för att förstå dig själv! Religion kan minsann vara bra också även när det inte är en privatsak! Insikter från katolskt klosterliv kan hjälpa oss mot utbrändhet! Påven har en lustig hatt och det visar att det där med dogmer inte alls alltid är dåligt … Titta på äpplet på locket till din Apple-dator – här finns minsann biblisk symbolik! Visste du att Steve Jobs var gnostiker? Nu ska jag berätta för dig om gnostikerna …
Och så håller han på.
Missförstå mig rätt: det är en bra bok, och Joel Halldorf är en väldigt intressant röst på svenska kultursidor. Men jag kommer på mig själv med att önska att han inte hela tiden lindade in grejer i Gud: Jakten. Jag förstår att hans bok, och på många sätt hela hans närvaro som skribent på svenska kultursidor, är en enda utmaning till en viss grupp svenskar om att de måste komma över sina fördomar mot det religiösa. Jag stöder det projektet, och jag tycker att Joel Halldorf gör det bra. Men alla vi andra då? När Joel Halldorf refererar Max Weber om att ”äldre tiders människor levde i en magisk värld genomsyrad av Gud och dessutom bebodd av änglar, demoner och en del allmänt oknytt” är det främst för att beskriva något som inte längre finns. Men ”en magisk värld genomsyrad av Gud och dessutom bebodd av änglar, demoner och en del allmänt oknytt” är en rätt bra beskrivning av hur jag själv växte upp och många andra svenskar med mig. Inte minst de av oss som har bakgrund i andra kulturer.
Just eftersom Halldorf i boken riktar sig till ärkesekulariserade svenskar blir definitionerna luddiga. Efter hundra sidor börjar man undra hur han kategoriserar grejer. Om allt från TikTok till sex är någon form av ”religion” vad är egentligen distinktionerna? Jag vill veta hur Halldorf ser på dem: vad i allt detta är ”religion”, vad är ”myt” och vad är en ”avgud”? Att bara säga att ”alla är religiösa och här är en miljon bevis för varför” blir i slutändan för brett.
Men jag förstår naturligtvis att argumentationen fungerar i målgruppen.
När jag lägger undan boken inser jag att jag mest av allt vill att Halldorf ska ge sig på ett riktigt svårtuggat ämne nästa gång, något som får hans kärnläsare att sätta i halsen redan vid titelsidan.
Visst vore det fantastiskt om Joel Halldorf skrev en hel bok om djävulen.
Katrine Marçal är journalist och författare, London.
Ur Signum nr 3/2021, s. 48–49.