av INGRID ROBINSON
Sr Sofies senaste bok berättar historien om vad som skedde med kvinnan och hennes ställning när kristendomen började spridas över världen under olika epoker. Den som läst hennes tidigare böcker, exempelvis Om jag glömmer dig Jerusalem och Stairway to Heaven, känner igen engagemanget och det bildrika språket. Det gäller att inte frestas till att vända blad alltför snabbt, den historia vi får ta del av är viktig och är värd att läsas uppmärksamt. Framställningen är inte strikt kronologisk, vilket tydliggör att historien inte utvecklas i en ständigt stigande kurva utan är rörlig, och rörig, med såväl upp- som nedgångar. Sr Sofie själv kallar boken en associationsväv och det är en god beskrivning.
Avstamp tas i Lukasevangeliets berättelse om hur Jesus botar en krokryggig kvinna i synagogan på sabbaten. Den krokryggiga kvinnan och helandet av henne tolkas som en symbol för hur Jesus upprättar och befriar kvinnan från förtryck i alla tider. Härifrån tas vi med på en dynamisk och färgstark resa.
Bakåt, till skapelsens gryning där Gud skapar man och kvinna till att stå i ögonhöjd med varandra, att tillsammans vara Guds avbild genom givande och kommunikation. Framåt, genom historiens gång till vår egen tid. Tyngdpunkten av framställningen läggs dels på den tidiga kyrkans betydelse för kvinnans ökade sociala, äktenskapliga och intellektuella status, dels på kvinnans situation under medeltiden. Boken är inspirerad av, och bygger till dels på verk av den franska historikern Régine Pernoud, något som gör att det bitvis blir en betoning av förhållandena i Frankrike. Men litteraturlistan är gedigen med ett flertal akademiska arbeten och väcker lusten till fortsatt läsning och fördjupning.
Centrala aspekter som äktenskapet, familjebegreppet och synen på den kvinnliga kroppen behandlas. Ett flertal hebreiska, grekiska och latinska begrepp förklaras och så ges nytt och välkommet ljus över texter i Bibeln och hos kyrkofäderna som kan anses problematiska i sammanhanget. Likaså ges insikter i hur förhållandena var här i Norden när kristendomen vann terräng. Genomgående visar det sig att evangeliet hade stor dragningskraft på kvinnor, här mötte de en möjlighet till större frihet, värde och värdighet. Den kristna människosynen möjliggjorde helt enkelt ett större handlingsutrymme för kvinnan än i den omgivande kulturen. Och detta oavsett om denna var i det romerska imperiet eller i Nordens vikingaliv och asatro.
Först från renässansen börjar detta handlingsutrymme att minska. Som orsak härtill ses bland annat universitetens ökade inflytande och en professionalisering av vad som sågs som kunskap. Återupptäckten av den antika filosofin och kulturen med dess negativa syn på kvinnan, industrialisering och urbanisering samt upplysningsidealet nämns som andra faktorer. Den säkert vanliga föreställningen om att allt varit sämre för kvinnan ju längre tillbaka i historien vi kommer ställs alltså på ända.
Många fascinerande kvinnoöden träder fram. Somliga välkända som de lärda Paula och Eustochium, svenska drottning Ragnhild och heliga Birgitta. Andra som under sin levnad utövade stort militärt, ekonomiskt, andligt och politiskt inflytande, likt Matilda av Toscana (1046–1115) men i dag är helt bortglömda. Rörande är det att läsa om Ingerun vid Stäket som på 1000-talet lät resa en runsten över sig själv på vilken man kan uttyda att hon önskade fara till Jerusalem. Beskrivningarna av kvinnligt yrkesliv i det medeltida Frankrike är fascinerande, kvinnliga läkare, hovslagare, penningutlånare och juvelerare, för att bara nämna några yrkeskategorier, träder fram för våra ögon. Avståndet i tid och rum tycks suddas ut.
Däremot ter sig försöket att göra riddardiktningens könsstereotyper relevanta för vår tid som tillkämpat och kapitlet hade med fördel kunnat förkortas. Gärna till förmån för en fördjupad diskussion om samspelet mellan tron och teknikens landvinningar och det faktum att detta kunnat ha såväl positiv som negativ inverkan på kvinnans frihet. Ett ämne med stor relevans för vårt dagliga liv.
Under rubriken ”Kyrkan för kvinnlig rösträtt” anförs att påven Benedictus XV talade för detta 1919. Gott så, men här saknar jag ett omnämnande av de många initiativ som togs i andra kristna sammanhang långt tidigare. Exempel på sådana är Baptistförsamlingen i Vallersvik som gav kvinnor rösträtt i församlingen redan 1848, kvinnliga nykterhetsföreningen Vita bandet och Frälsningsarmén. Samtliga var burna av den kristna tron och tanken på jämlikhet. Att initiativen ofta kom från annat håll än de etablerade kyrkorna manar till eftertanke och hade förtjänat att uppmärksammas. ”Historieskrivningen behöver balanseras”, säger sr Sofie. Jag delar den inställningen men hade samtidigt önskat en diskussion kring urvalet av material. Frågan om hur man undgår att främst välja källor som bekräftar den egna uppfattningen är av högsta aktualitet. Det finns, som jag ser det, en återkommande tendens att idealisera kyrkan, äktenskapet och kvinnan i sr Sofies författarskap, så även i denna bok. Uttryck som ”en kärlek som har tyngden av ett livsöde” och ”’det evigt kvinnliga’ som skall befria oss från slaveriet i ’det förgängliga’” bidrar snarast till att än en gång befästa könsstereotyperna, något som knappast är fruktbart för den som vill gå i dialog med en sekulariserad samtid. I sammanhanget hade det därför varit önskvärt och välgörande med en reflektion över hur det kommer sig att kyrkan alltför ofta fallit för paternalismens och maktanspråkets frestelse. Trons värde ligger inte enbart i lärans sanning och potential till att befria människan utan i minst lika hög grad i hur detta levs och förkunnas. Att vara en del av Kristi kropp innebär att vi både får glädja oss åt det goda och behöver bära tyngden av det som varit, och är, fel. Ödmjuk självrannsakan är en del av detta.
Dessa invändningar förringar inte bokens värde. Den är ett välkommet bidrag till en djupare förståelse av såväl den kristna tron som allas vår plats i historien. En förblivande insikt efter läsningen är att frihet, människovärde och jämlikhet aldrig kan anses uppnått en gång för alla utan ständigt måste förvaltas och förnyas.
Ingrid Robinson är benediktinsyster i Heliga Hjärtas kloster, Omberg.
Ur Signum nr 3/2021, s. 46–48.