av MIKAELA LUTHMAN
Som ung medicine studerande arbetade jag en sommar på en kirurgavdelning som sjukvårdsbiträde. Det minne som etsat sig fast är när jag en dag fick följa med på storrond. Ronden passerade ett av de få enkelrummen och överläkaren sade: ”ditin går vi inte”. Där inne låg en ensam kvinna, extremt avmagrad med en kraftigt uppsvälld buk, intensivt gul i huden, mest sovande. Jag visste inte vilken hon sjukdom hon led av, men det var uppenbart att hon var svårt sjuk, förmodligen döende.
Bilden av den döende som man inte går in till har följt mig under mitt yrkesliv som läkare och är ett av flera skäl till att jag är noga med att regelbundet och ofta besöka de patienter som ligger för döden i hemmet. Och den blev aktuell för mig igen när jag läste P C Jersilds bok Hur vill du dö? där ett antal exempel på dålig vård av döende beskrivs. Det är tidvis plågsam läsning. Samtidigt är det uppmuntrande att inse hur mycket som blivit bättre, både vad gäller medicin-tekniska framsteg och attityder. Morfin ordineras utan anvisningen ”max 3 gånger per dygn”, patienter kan säga nej till åtgärder som plågar dem, läkare vågar avbryta livsuppehållande behandlingar som respiratorvård och sondmatning.
Men syftet med Jersilds bok är inte att visa detta, nej, syftet är att argumentera för att legalisera dödshjälp, eller ”hjälpa någon över gränsen” som han ofta, kanske i förmildrande syfte, uttrycker det. Och inte bara i den form som de flesta debattörer för dödshjälp förespråkar, det läkarassisterade självmordet, främst känt genom den så kallade Oregonmodellen där en läkare skriver ut dödliga preparat om kriterierna svårt lidande och en förväntad överlevnad på högst sex månader uppfylls. Jersild pläderar även för eutanasi, att en läkare ger en dödande injektion, vilket praktiseras i Belgien och Nederländerna sedan länge, och på senare år också i bland annat Kanada. Ställningstagandet även för eutanasi förvånar mig; många svenska dödshjälpsförespråkare tar tydligt avstånd från Beneluxmodellen med det förskräckande sluttande plan den inneburit.
P C Jersild har skrivit många bra böcker – Babels hus naturligtvis, där det finns passager jag ofta använt mig av i undervisning, Barnens ö och Stumpen, för att nämna några – och han kan hantverket. Hur vill du dö? är inte stor litteratur, men det är en lättläst bok, indelad i korta kapitel. Personliga berättelser om namngivna personer som visar hur svårt de lider innan de dör och hur mycket bättre det vore om de kunde slippa den sista plågsamma tiden varvas skickligt med kapitel om definition av begrepp, om Oregons Death with Dignity Act, om en kunskapssammanställning från Statens medicinsk-etiska råd som underlag för rådets önskan om en statlig dödshjälpsutredning, om hur dödshjälp legaliserades i Kanada. Det finns också korta kapitel om olika människors inställning i frågan, främst förespråkare men också motståndare. Ett kapitel har rubriken ”Erwin Bischofberger”, välkänd jesuitpater och medicinetiker, som han beskriver med värme och respekt, inte minst för den förståelse han visar för Jersilds ateism.
Palliativ vård, lindring i livets slut, är Jersild naturligtvis positiv till. Men hans kritik mot palliativläkarna är hård. Han påpekar med rätta att den palliativa vården inte alltid klarar att ge fullkomlig lindring, vilket vi påstås inte erkänna – ”jag känner inte till någon annan medicinsk specialitet som så envist hävdar att man i sin verksamhet lyckas till hundra procent” – och den sista utvägen palliativ sedering ”erbjuds bara undantagsvis”. Palliativläkarna får också kritik för att vara ideologiskt styrda. I opinionsundersökningar bland läkare är onkologer och palliativläkare de som är mest negativa till dödshjälp. Detta skulle för palliativläkarna ha med ideologi att göra, nämligen att hospisrörelsen startade med ett starkt kristet inflytande, och ”så är det fortfarande”. Jersild skriver: ”Också bland icke-religiösa palliativläkare lever föreställningen kvar om döendet som en stegvis process, då den sjuke bör göra upp med sitt liv för att dö i frid och försoning.” Min förklaring är en annan: Onkologer och palliativläkare är de som står närmast döden. Inte den plötsliga döden på akutrummet, utan den långsamma döden i svår sjukdom. Våra patienters sista tid, lång eller kort, präglas mest av vilja till fortsatt liv, önskan om hjälp till bot eller åtminstone förlängt liv. Det är vi som får följa dem den sista tiden, faktiskt se den process Jersild avfärdar som kristen barlast, det är vi som ofta lyckas lindra symptom men ibland tvingas tillgripa utvägen att sova in i döden. P C Jersild, jag vet hur döden ser ut.
Ett kapitel ägnas åt coronapandemin, som ställt till så mycket elände i sjukvården, och frågan om det inte är förmätet att diskutera frivillig dödshjälp i skuggan av att så många som velat leva vidare dog, trots sjukvårdens insatser. Det påpekas att en del missförstånd och förväxlingar förekommit i debatten. Författaren ger ett exempel som dock visar hans egen ideologiska trångsynthet. I ett inlägg på DN debatt av Sveriges kristna råd påstås att äldre nekats intensivvård och därigenom utsatts för eutanasi. Jag håller med om att det var ett illa underbyggt och olyckligt inlägg. Men att välja just det exemplet i stället för det stora antal artiklar av en professor i geriatrik där vården av coronasjuka i allmänhet och palliationen i synnerhet anklagas för att ägna sig åt dödshjälp eller ”… att det är näst intill att de här människorna avlivas”, det har jag svårt att tänka mig inte är ideologiskt motiverat.
Hur vill du dö? är en debattbok med ett mycket tydligt budskap. Flera berättelser är gripande och vädjar till medmänsklighet och barmhärtighet. Jag misstror verkligen inte den goda viljan hos Jersild och andra dödshjälpsförespråkare. Att problemen med legaliserad dödshjälp – gränsdragning, hur man ska kunna utforma en rättvis och säker lag, de allt fler exemplen på skrämmande utvidgning av praxis i länder där eutanasi är tillåtet – berörs så lite är måhända naturligt, men oärligt. I kapitel 14 refereras en artikel av den protestantiske teologiprofessorn Theo A. Boer som varit medlem av de kontrollråd i Nederländerna som utvärderar eutanasilagen lokalt. Jersild citerar Boer: ”Det råder ingen tvekan om: valmöjligheten dödshjälp är en trygghet för många och uttrycker respekt för patientens självbestämmanderätt.” Att Boer i samma artikel, och än tydligare i senare publicerade artiklar, mycket kraftigt varnar för att följa det nederländska exemplet förtiger Jersild.
Jag lägger ifrån mig boken med samma känsla som den döende kvinnan på kirurgavdelningen gav, sorg, oro och obehag.
Mikaela Luthman är specialist i invärtesmedicin och hematologi, och verksam i ASIH, palliativt centrum vid Stockholms sjukhem.
Ur Signum nr 3/2021, s. 44–46.