av GERHARD ARNOLD
Är det tillåtet för muslimer att önska sina kristna vänner och grannar god jul? Muslimska teologer har olika uppfattningar om den saken, men sedan några år tillbaka svarar de flesta av dem tydligt Ja på den frågan. Så skrev exempelvis den bekante saudiske författaren Tawfiq Alsaif i dagstidningen Asharq al-Awsat den 16 december förra året, att det inte behövs något muslimskt rättsligt utlåtande eller något profetord som motivation för att kunna önska kristna god jul. ”Relationerna till våra medmänniskor ska inte utformas på basis av skillnaderna mellan våra religioner. Det handlar här snarare om en grundläggande etisk hållning som alla förnuftiga och eftertänksamma personer bör kunna hålla med om”, förklarade han.
Dessa anmärkningsvärda ord, som förespråkar en ny politik med tolerans för religiös mångfald, omhuldas sedan ett par år tillbaka i de offentliga massmedierna i fyra arabiska länder, däribland Saudiarabien. Efter det att många människor, främst ungdomar, hade vänt sig mot de diktatoriska regimerna under den så kalla arabiska våren, och sedan president Mursi från Muslimska brödraskapet hade störtats från makten i Egypten år 2013, slog sig demonstranterna samman i en ny politisk allians. Liknande händelseförlopp utspelade sig också i Bahrain, Förenade Arabemiraten och Saudiarabien. I arabiska massmedier brukar dessa fyra länder numera kallas kvartetten. Själva ser de sig som fyra länder som går i bräschen för en ny utveckling i arabvärlden. Idén är att bygga en framtid kännetecknad av ekonomisk tillväxt, högre utbildningsnivå, goda utsikter på arbetsmarknaden för sin till stor del unga befolkning, politisk stabilitet och ett tryggt samhälle utan inslag av våld. Ett viktigt inslag i denna framtidsvision är den gemensamma uppfattningen att samhället ska präglas av religiös tolerans och fredliga relationer mellan människor med olika religiös tillhörighet. I två av länderna kan man se att den nya religionspolitiken har börjat ta form i verkligheten, och att man bygger upp internationella kontakter med grupper som främjar moderata tolkningar av islam.
Samtidigt får man inte glömma att det avgörande motivet bakom denna nya toleranta politik är strävan efter auktoritär stabilitet, alltså en strävan hos de nuvarande makthavarna efter att behålla makten och förebygga nya folkliga uppror. Alla fyra länder är rigorösa med att slå ner varje tillstymmelse till politisk opposition och folkliga protester.
Förenade Arabemiraten och Bahrain
Förenade Arabemiraten är ett särskilt tydligt exempel på denna nya utveckling. Sedan några år tillbaka understryker man att religiös tolerans utgör en central aspekt av landets politik. I Förenade Arabemiraten finns det cirka 8,5 miljoner gästarbetare, och regeringen framhäver med stolthet att dessa personer, som tillsammans representerar drygt 200 olika nationaliteter, är fria att praktisera sin egen kultur och sitt eget språk. Målet med denna politik är att alla dessa människor från Indien, Pakistan, Bangladesh, Filippinerna och många andra länder ska kunna leva tillsammans på ett fredligt sätt. Regimen försäkrar att man i mycket hög grad har lyckats uppnå detta mål.
De över 1 miljon katoliker som lever i landet (främst från Indien och andra ostasiatiska länder) har nytta av toleranspolitiken. Numera finns det i landets huvudstad Abu Dhabi 17 kristna kyrkobyggnader, varav fyra är katolska. I hela landet finns det åtta katolska församlingar med sammanlagt runt 70 präster. Gästarbetarna är över lag mycket religiöst aktiva, och på veckosluten kommer de i tiotusentals till gudstjänsterna. Biskop Paul Hinder är kyrkoledare för katolikerna i det apostoliska vikariatet ”Sydarabien”, som förutom Förenade Arabemiraten också omfattar Jemen och Oman. Han påpekar att religionsfriheten i landet enbart gäller själva firandet av gudstjänster och bedrivandet av religionsundervisning i de fastigheter som ägs av kyrkan. Utanför kyrkans egna lokaler är det strikt förbjudet att på något sätt bedriva mission eller informera icke-katoliker om den katolska tron. Lagstiftningen förbjuder emellertid också varje slags diskriminering av de religiösa grupper som staten erkänner, nämligen förutom muslimer och kristna även judar, hinduer, buddhister och sikher.
Mot bakgrund av landets starka ekonomi och politiska stabilitet framställer sig Förenade Arabemiraten och dess faktiske härskare, kronprins Mohammed bin Zayed, som ett lysande föredöme för religiös tolerans och ett respektfullt sätt att behandla religiösa minoriteter. Enorma finansiella resurser används för att på den internationella arenan, exempelvis i FN-sammanhang, presentera landet som ett globalt framstående exempel på en god religiös toleranspolitik, värd att tas som förebild av resten av världen.
Besöket av påven Franciskus i Abu Dhabi den 4 och 5 februari 2019 passar mycket väl in i landets religionspolitik. Besöket blev en världsnyhet, bland annat genom ett interreligiöst dokument som undertecknades gemensamt av påven Franciskus och av storimamen vid al-Azhar-universitetet i Kairo, den ledande teologen inom sunnitisk islam (se Signum 7/2019, s. 46–53). I detta katolsk-muslimska dokument om mänsklighetens syskonskap framställs de båda religionerna som fredsskapande krafter som avvisar våld och som motarbetar att våldsanvändning sker i deras namn.
Det lilla och välmående kungariket Bahrain vid Persiska viken företräder samma religionspolitik som Förenade Arabemiraten. Hälften av landets 1,5 miljoner invånare är gästarbetare från många olika länder, i synnerhet Indien. Tolv olika kristna samfund med sammanlagt 19 olika kyrkobyggnader är statligt erkända. Landets runt 80 000 katoliker är uppdelade på två församlingar. Deras första kyrka byggdes redan 1939, den första katolska kyrkobyggnaden i Gulfregionen. Ytterligare en ny och mycket representativ kyrka med plats för 2 300 personer håller just nu på att färdigställas. Bahrain är dessutom säte för det apostoliska vikariatet ”Nordarabien”, som också omfattar Qatar, Kuwait och Saudiarabien. Sammanlagt bor det cirka 2 miljoner katoliker i dessa länder.
Bahrain praktiserar religiös tolerans gentemot landets kristna grupper, av vilka majoriteten utgörs av katoliker. Det innebär att de kristna i Bahrain är fria att fira sina gudstjänster. Men det förekommer samtidigt en del andra former av förtryck gentemot religiös tro i landet, nämligen den form av förtryck som den härskande sunnitiska dynastin utövar mot landets shiitiska majoritetsbefolkning. Kungen i Bahrain betraktar inte desto mindre religiös tolerans som en mycket viktig angelägenhet. I sin Bahrain Declaration från år 2017 förpliktade han sig till likabehandling av alla religiösa riktningar, samtidigt som han uppmanade dem att ta avstånd från alla former av hat och extremism och religiöst motiverat våld, en uppmaning som främst är riktad mot landets shiiter.
Saudiarabien
Bilden man får av läget i Saudiarabien är förvirrande. Landets starke man, kronprins Mohammed bin Salman, bestämmer också landets religionspolitik. Till hans fördel måste man framhålla att han är starkt kritisk till landets ärkekonservativa wahhabitiska religiösa ledare. Men trots att landet är högmodernt lever dess invånare fortsatt i en kultur präglad av en extremt sträng tolkning av islam i kombination med en traditionell arabisk stamkultur. Det gör att majoriteten av befolkningen är starkt skeptisk mot alla former av icke-muslimsk tro, ett faktum som kungahuset måste ta hänsyn till. Det apostoliska vikariatet ”Nordarabien” har en hemsida där man kan läsa: ”Eftersom Saudiarabien är hemlandet för islams heligaste platser tillåter man inte några kyrkobyggnader. Därför finns det inte några kristna kyrkor eller andra särskilda platser för kristet gudstjänstfirande i landet. Icke-muslimska religioner har ingen erkänd status, och de får inte bedriva någon offentlig verksamhet eller framställas offentligt i landet. Katolska kyrkan respekterar dessa sensibiliteter och har alltid iakttagit stor återhållsamhet.” Man kan tillägga att myndigheterna inte ingriper mot rent privata kristna andakter som hålls i privatpersoners hem, i den mån som de inte märks utåt. Cirka 1,3 miljoner katoliker lever som gästarbetare i Saudiarabien utan varje form av offentligt accepterade kristna gudstjänster och själavård, vilket är en särskilt besvärlig belägenhet just nu under coronapandemin.
Landets kronprins tar dock vissa försiktiga steg i riktning mot att främja framväxten av en begränsad religiös tolerans. I maj 2018 träffade han den koptisk-ortodoxe påven Tawadros II i Egypten och inbjöd honom att besöka de medlemmar av dennes kyrka som lever som gästarbetare i Saudiarabien. Den 2 december firades, under ledning av en koptisk-ortodox biskop, en offentlig kristen gudstjänst i en turistort i landet, ett verkligt tabubrott. Och i december 2020 kunde de kristna i huvudstaden Riad köpa julgranar och julgransutsmyckning, vilket tidigare varit förbjudet. Det finns också ett par engelskspråkiga massmedier där saudiska skribenter propagerar för fredlig samlevnad mellan människor med olika religiös tillhörighet.
Andalusien mot hatpredikanter
Den 6 november 2020 publicerade Faisal J. Abbas, utgivaren av dagstidningen Arab News, en artikel med den talande rubriken ”Andalusien återigen: därför är den gyllene epokens muslimska värden nu viktigare än någonsin.” Författaren svärmar i artikeln för det umayyadiska kalifatet som fanns i det sydspanska Andalusien från år 711 e. Kr. ”Dåförtiden levde människor som tillhörde de tre stora abrahamitiska religionerna i fred och harmoni med varandra. Det var en tid präglad av tolerans och ömsesidig respekt, som tillät konst och kultur att blomstra. Det är i vår tid dags att välsinnade människor runt om i världen väcker Andalusien-andan till liv igen – att hysa tolerans och respekt för de troende i alla religioner.” Tanken är att kalifatet i Andalusien ska fungera som en motbild mot islamistiska hatpredikanter, som missbrukar islam och sprider en vrångbild av den muslimska tron.
Den bild som Faisal J. Abbas målar upp utelämnar emellertid det faktum att de kristna som levde i det umayyadiska kalifatet behandlades som andra klassens medborgare och tvingades betala en särskild skyddsskatt till kalifatet.
De kyrkliga förhållandena i Egypten och relationerna till muslimerna är en sak för sig. Egypten, med sina 100 miljoner invånare, präglas av utbredd fattigdom och sociala spänningar. De kristna är här inga gästarbetare utan utgör en del av landets egen befolkning, med mellan 7 miljoner och 8 miljoner troende, varav de flesta tillhör den koptisk-ortodoxa kyrkan. Det innebär att de kristna här är en del av det offentliga samhällslivet på ett helt annat sätt än exempelvis i Bahrain och i Förenade Arabemiraten. Av katolikerna tillhör cirka 30 000 det apostoliska vikariatet i Alexandria, och bland de med Rom unierade kyrkorna kan nämnas de katolska kopterna och melkiterna med sammanlagt runt 300 000 medlemmar.
I Egypten uppstod Muslimska brödraskapet, som sedan årtionden hört till de ledande grupperna för politisk islam. Deras terrorattacker har sedan 1950-talet riktat sig inte bara mot staten utan också mot de kristna. När de slogs ner av militärens statskupp år 2013 innebar det en stor lättnad för landets kristna. General Abd al-Fattah al-Sisi visar sig gärna offentligt som en beskyddare av de kristna och av deras intressen. Han har exempelvis beslutat att tillåta byggandet av en jättelik koptisk katedral i den nya regeringshuvudstaden utanför Kairo. Den koptiske påven Tawadros II hör till generalens främsta kyrkliga understödjare. Likväl präglas situationen i Egypten fortsatt av diskriminering mot de kristna. Och våldsattacker mot kristna leder i allmänhet inte till att några åtal väcks.
I massmedierna förkommer dock numera allt oftare engagerade röster som pläderar för en större uppskattning av landets kristna kultur. Till exempel publicerade Hasan Ismaik den 6 november 2020 i Egypt Independent en längre artikel där han beskrev de kristna som saltet i den arabisk-muslimska civilisationen. Med stor sakkunskap skildras i artikeln den viktiga roll som assyriska kristna hade i Mellanöstern under islams blomstringstid, som kulturförmedlare under uppbyggandet av de muslimska samhällena och som värn mot osmanerna. Också Ismaik påminner om kalifatet i Andalusien, uppmuntrar till tolerans mellan de tre abrahamitiska religionerna och beklagar utvandringen av arabiska kristna till västvärlden. ”Det leder till att vi förlorar en del av våra viktigaste och äldsta kulturella rötter”, klagar han.
Motiven bakom toleranspolitiken
De åtgärder som de fyra arabländernas ”kvartett” har vidtagit för att främja religiös tolerans motiveras av viljan att sprida en måttfull och human bild av islam runt om i världen. Men de beror också på egna utrikespolitiska intressen. Detta visar sig särskilt tydligt i Förenade Arabemiraten, som nu satsar på soft power i stället för på militära medel. Kulturevenemang, turism och internationella religionskonferenser syftar till att stärka det egna landets anseende och att främja dess politiska inflytande i omvärlden.
Men främjandet av en moderat islam har sina svaga punkter. Det rör sig nämligen om statliga initiativ som drivs av departementen för frågor om religion och turism. Initiativen saknar kopplingar till civilsamhället. Och de matchas heller inte av någon motsvarande utveckling inom den islamska teologin. I Egypten betraktas al-Azhar-universitetet, den högsta teologiska auktoriteten inom sunnitisk islam, av de intellektuella med viss misstänksamhet, eftersom universitetets ledande gestalter vacklar mellan öppenhet och trångsynt konservatism. Det försvårar den religionsdialog som påven Franciskus är så intresserad av.
Kvartetten vill visa västvärlden att arabvärlden har något nytt och gott att erbjuda, och att arabvärlden inte bara utgör en instabil och konfliktfylld del av världen. Man vet att många länder i västvärlden, och i synnerhet USA, sätter värde på religiös tolerans, särskilt gentemot kristna samfund. Det bidrar till att höja de fyra ländernas prestige i internationella sammanhang. Toleranspolitiken motiveras i hög grad av detta.
Översättning: Ulf Jonsson
Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Herder Korrespondenz nr 3/2021 och publiceras med utgivarens tillstånd, www.herder.de/hk/
Gerhard Arnold är teolog och författare till ett flertal böcker om de kristnas situation i arabvärlden och Mellanöstern.
Ur Signum nr 3/2021, s. 40–44.