av BENEDIKT PAUL GÖCKE
Metafysiken har för närvarande ingen stark ställning inom tyskspråkig teologi. Orsaken till detta hänger samman med inflytandet från teologiska, filosofiska och politiska yttranden i samtida publikationer, personliga samtal liksom även från populärvetenskapliga yttranden i sociala medier som Twitter och Facebook.
För det första, tycks teologer ofta helt enkelt utgå ifrån att begreppet metafysik betecknar en filosofisk disciplin som alltid framför sina kunskapsanspråk med apodiktisk säkerhet. Den som ägnar sig åt metafysik skulle därmed göra anspråk på att uttala sig om verkligheten utifrån Guds perspektiv och med anspråk på universell giltighet. Då ett sådant perspektiv av teologiska skäl avvisas såsom omöjligt att uppnå för en ändlig varelse som människan och då metafysikerns övertygelse om att ändå kunna inta detta perspektiv bland teologerna betraktas som uttryck för en syndig mänsklig hybris, drar man slutsatsen att människan på grund av sin begränsade kunskap om verkligheten inte kan bedriva metafysik.
För det andra, anser sig många teologer i sitt avvisande av metafysiken ha stöd för sin uppfattning utifrån deras egen läsning av filosofihistorien. De menar att det går att identifiera en rad tillräckligt starka skäl utan kopplingar till teologiskt tänkande som talar emot möjligheten att på ett meningsfullt sätt bedriva metafysik. Ofta hänvisar dessa teologer till tänkare som Immanuel Kant, Pierre-Simon Laplace, Berlingruppen kring Hans Reichenbach eller Wienkretsen kring Moritz Schlick. Man resonerar så här: om metafysiken har lagts ad acta också inom själva filosofin, då kan inte en vetenskaplig teologi längre använda sig av metafysiska argument utan att samtidigt hamna i konflikt med vår tids filosofiska tänkande.
För det tredje, tycks begreppet metafysik i en teologisk kontext för många teologer ha blivit synonymt med något som de ser som orsaken till många av de problem som plågar den romersk-katolska kyrkan i Tyskland i dag. Det tycks vara så att många är övertygade om att det är den förment metafysiska ballasten i form av kyrkans trosskatt (depositum fidei) som har lett till uppkomsten av övergreppsskapande strukturer inom kyrkan, till maktmissbruk, till diskriminering av samkönade relationer och även till utestängandet av kvinnor från prästämbetet.
För dessa teologer har begreppet metafysik, åtminstone utifrån sett, vare sig man vill det eller ej, blivit ett kyrkopolitiskt sprängstoff, som används för att bilda en ideologisk front. De som i teologiska sammanhang ändå envisas med att bedriva metafysik, framställs ofta, utan någon ingående granskning av deras faktiska ståndpunkter, som försvarare av obehagliga ståndpunkter eller som hemmahörande i högerkonservativa miljöer, medan de som anser att metafysik är en relikt från det förgångna i sin egen tankevärld präglad av post- eller eftermetafysisk teologi menar att de hör hemma på den ”moderna” sidan, eftersom de i motsats till sina metafysiska kollegor inte vill ägna sig åt att reproducera de kyrkliga missförhållandena utan tvärtom vill övervinna dem. Att övervinna metafysiken blir enligt detta synsätt nödvändigt om man ska ha någon chans att kunna lösa den romersk-katolska kyrkans samtida problem över huvud taget.
Inget av de ovan nämnda skälen utgör vid närmare påseende något gott skäl för det schablonmässiga avvisandet av metafysiken som en filosofisk disciplin eller för att avvisa metafysikens roll inom teologin.
Falsk varudeklaration
Det politiska motivet bakom teologernas kritik av metafysiken bygger på en dubbel begreppsförvirring. Den första förväxlingen, alltså den politiska ideologiseringen av metafysiken, består i att förespråkarna för detta synsätt förväxlar en viss bestämd form av metafysik med metafysiken som filosofisk disciplin helt generellt. De menar felaktigt att deras uppfattning om en viss bestämd teoribildning inom ämnesområdet metafysik kan användas för att underkänna alla slags teoribildningar inom metafysikens område i dess helhet.
Men av konstaterandet att en viss bestämd metafysisk teori, kopplad till ytterligare ett antal antaganden och politiska mekanismer, kan leda till problematiska kyrkopolitiska konstellationer och att den på så sätt kan gynna diskriminering och maktmissbruk, följer endast att bedömningen kan tillämpas på den specifika teorin i fråga men inte på alla slags metafysiska teorier. Den rimliga slutsatsen blir i stället att de inslag inom just denna teori som gynnar diskriminering och maktmissbruk inte ska försvaras. Men av detta följer inte någonting för bedömningen av den möjliga relevansen och funktionen av metafysiken som filosofisk disciplin inom ramen för en rationellt försvarbar teologi mer generellt.
En förlegad metafysisk teori räcker alltså inte ensam som skäl för ta avsked från metafysiken i dess helhet. Det är tvärtom lätt att påvisa behovet av metafysik inom teologin. Exempelvis: ett giltigt ovillkorligt förbud mot övergrepp i alla dess former kan formuleras inom teologin bara under förutsättning att man har tillgång till en metafysiskt grundad människosyn. Ty (det metafysiskt rättfärdigade) människovärdet är en nödvändig förutsättning för att kunna fastslå att övergrepp och olika former av diskriminering mot människor utgör handlingar som helt objektivt, och inte bara rent subjektivt, är oacceptabla att utföra gentemot sådana väsen som vi människor utgör.
Den som i sådana sammanhang i stället talar utifrån en förment postmetafysisk insikt om historiens kontingenta karaktär och om alla moraliska värdens relativitet, och om det så ofta omtalade postmoderna övervinnandet av idén om ett universellt och tidlöst människovärde, han eller hon antar ändå – utifrån ett filosofiskt perspektiv! – att de människor som har utsatts för övergrepp och diskriminering har just den egenskap som den metafysiska reflektionen lyfter fram: ett ovillkorligt människovärde.
Som den katolske fundamentalteologen professor Matthias Remenyi uttrycker det: ”Vi behöver föreställningen om att det finns en verklighet som existerar oberoende och bortom vår syn på denna på verklighet, som i sig gör anspråk på giltighet och som ställer vårt tal om denna verklighet under sanningens anspråk. […] Hur skulle vi annars inför offrens berättelser inte bara kunna säga: ’Jag tror att du beskriver din syn på saken’ i stället för att säga: ’Jag tror på dig, jag tror att du att talar sanning’?” (”Die Theologie und die Missbrauchskrise“, i Matthias Remenyi, Thomas Schärtl [utg.]: Nicht ausweichen? Theologie angesichts der Missbrauchkrise, Regensburg 2019, s. 237).
Den andra begreppsliga förväxlingen utifrån politiska motiv består i att många teologiska publikationer som brukar etikettera sig som ”efter- eller postmetafysiska” ur fackfilosofiskt perspektiv entydigt måste sägas syssla med metafysiska frågor.
Begreppet efter- eller postmetafysik är i många fall bara en falsk varudeklaration som används rent retoriskt av teologer som vill argumentera för att någon särskild enstaka metafysisk teori inte längre går att försvara. Oftast handlar det då om någon metafysisk teori som författaren vill visa att den används för att rättfärdiga just de ovan nämnda kyrkopolitiska missförhållandena. Därefter drämmer författaren själv till med ett massivt metafysiskt artilleri i form av exempelvis tanken på människans ovillkorliga rätt till frihet, människans rättigheter som ett fysiskt kroppssubjekt, eller andra former av hänvisningar till någonting icke närmare bestämbart som man likväl betraktar som absolut.
Även om filosoferna själva sinsemellan har olika uppfattningar om vad som är mest typiskt för ett metafysiskt tänkande, så har en filosof knappast några svårigheter med att identifiera en metafysisk text som sådan. De bidrag som formulerar rationellt grundade svar på frågorna om den grundläggande beskaffenheten och strukturen hos verkligheten, som är tillgänglig för människan genom erfarenhet och förnuft, är metafysiska bidrag. Detta oavsett om svaret formuleras utifrån en fenomenologisk, existentialistisk, dialogisk, transcendental eller analytisk traditionsbakgrund. Den som exempelvis hävdar att Maurice Merleau-Pontys existentialistisk-fenomenologiska filosofi är en anti-metafysisk filosofi måste förklara varför Merleau-Ponty i likhet med Kant uppfattade hela sitt filosofiska projekt som en nygrundning och inte alls som ett övervinnande av metafysiken.
Eftersom vart och ett av de nämnda teologiska exemplen – och listan på sådana exempel kan göras hur lång som helst – framför en bestämd tes, med anspråk en objektiv sanning om människans väsen och verklighetens grundläggande struktur, hör de ur fackfilosofiskt perspektiv entydigt till metafysikens område, där de måste försvara sig med argument i den fackfilosofiska diskursen.
Sanningen bakom det ofta hörda uttalandet, att teologin är efter- eller postmetafysisk, består därför endast i att en viss metafysisk teori borde ersättas av en annan metafysisk teori. Skulle teologin faktiskt vara starkt kopplad till efter- eller postmetafysiken, det vill säga om teologerna konsekvent strök alla satser som antingen är metafysiska satser eller som implicerar en metafysisk sats, så lär det knappast blir några böcker kvar alls i det teologiska fackbiblioteket.
Ty en metafysisk sats är en sats, vars semantiska innehåll utsäger något om verklighetens grundläggande struktur utan att dess innehåll kan prövas rent empiriskt eller fenomenologiskt eller logisk-matematiskt eller etiskt-normativt. Det politiska motivet, som anges för det ideologiskt laddade avvisandet av metafysiken, övertygar således inte.
Teologin har förlorat kopplingen till den filosofiska debatten
Till skillnad från det politiska motivet bakom avvisandet av metafysiken, så visar de filosofiska skäl som teologer brukar anföra mot metafysiken att teologerna är okunniga om samtida fackfilosofiska insikter och debatter om metafysiska frågor, och om hur dessa debatter i dag förs och finns tillgängliga i relevanta filosofiska fackböcker, facktidskrifter och vid ämneskonferenser.
Om det finns teologer som faktiskt är övertygade om att det inom filosofin numera skulle ha utvecklats starka argument mot att det går att bedriva metafysik, eller att det till och med numera skulle råda konsensus bland fackfilosoferna om att det inte längre är rationellt försvarbart att syssla med metafysiska frågor på ett vetenskapligt sätt (eftersom Kant eller Laplace eller Berlingruppen eller Wienkretsen eller vem som helst på ett övertygande sätt skulle ha visat att det inte längre är möjligt att bedriva metafysik), då bör dessa teologer fråga sig själva om de inte alltför länge har varit instängda i den inomteologiska diskursens eget ekosystem.
Men trots att det är mycket enkelt att påvisa att metafysiken som filosofisk disciplin sedan lång tid tillbaka upplever en blomstring och att sinsemellan helt olika metafysiska teorier, inklusive också kontroversiella teorier, diskuteras med öppen attityd i akademiska sammanhang, så blir man tyvärr ytterst desillusionerad av att titta in i många av vår tids teologiska publikationer, som behandlar metafysiska frågor som exempelvis frågor om människans frihet, Gudstrons rationalitet, Guds existens eller sanningsbegreppet.
Där det i artikelns eller bokens bibliografi egentligen borde ha funnits hänvisningar till aktuell relevant filosofisk litteratur gapar det för det mesta tomt. Även om forskningen naturligtvis är fri, och var och en kan stödja sig på de källor som verkar relevanta och har något att bidra med, så måste man ändå fråga sig om teologin vid behandlingen av frågor som entydigt tangerar den filosofiska disciplinen metafysik, i dag verkligen lever upp till allmänna vetenskapliga krav och standarder om att informera sig så brett och noggrant som möjligt om den aktuella vetenskapliga forskningsdebatten, innan man lämnar ett eget bidrag till den offentliga debatten.
En teologi som förlorar kopplingen till den aktuella relevanta fackfilosofiska debatten, eftersom denna trots sin uppenbara relevans i sak helt enkelt ställs i skymundan av teologerna, en sådan teologi riskerar att halka långt efter i den aktuella forskningen och därför heller inte längre uppfattas som en relevant samtalspartner av vetenskapssamhället.
Således övertygar inte heller det filosofiska skälet för avvisandet av metafysiken. Påståendet att teologin numera är efter- eller postmetafysisk är lika välgrundat och välinformerat som om en biolog med hänvisning till fysikens relativitetsteorier med emfas skulle hävda att vi numera befinner oss i en efter- eller postfysisk tidsålder, eftersom Einstein med sina teorier har visat att det inte längre alls går att bedriva fysik.
Metafysik är inget orättmätigt anspråk
Avslutningsvis övertygar inte heller det rent teologiska skälet mot att metafysiken är möjlig. Från teologiskt håll hävdas ofta att metafysiken inte skulle vara möjlig att bedriva, eftersom en möjlig metafysik förutsätter att dess satser kan inses med apodiktisk visshet och att metafysiken därför endast skulle kunna bedrivas i form av absoluta sanningsanspråk. Den som bedriver metafysik skulle därmed i syndigt övermod utgå ifrån att människan skulle kunna inta Guds perspektiv och vara delaktig i det gudomliga skådandet av skapelsen i dess helhet och i alla dess aspekter.
Bortsett från att endast några få metafysiker skulle plädera för sina framlagda slutsatser med apodiktisk säkerhet, och bortsett från att nästan ingen metafysiker alls i filosofihistorien har argumenterat för att människan skulle kunna inta Guds ståndpunkt och uppnå en entydig univok kunskap om världen i dess helhet i alla dess aspekter, grundar sig den teologiska invändningen på ren och skär okunnighet om de aktuella metafysiska debatterna. Dessa förs med vida mindre patos och uppfattas helt enkelt som rationella diskussioner om mänsklighetens stora frågor, som måste försvaras i fallibilismens anda [dvs. med insikten att man aldrig helt kan utesluta att man misstagit sig, övers. anm.] på förnuftets och erfarenhetens område. Därför övertygar inte heller detta skäl för att avvisa metafysiken inom teologin.
Frågan som teologin står inför är inte huruvida den vill vara metafysisk eller inte. Frågan kan endast lyda: Vilken metafysisk teori, med hänsyn till såväl Guds uppenbarelse som det mänskliga förnuftet och mänsklig erfarenhet, är bäst lämpad att ge människan en tillförlitlig orientering som hjälper henne att bidra till en rättvisare värld?
Översättning: Per Lindqvist
Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 3/2021 och publiceras med utgivarens tillstånd, www.herder.de/hk/.
Benedikt Paul Göcke är professor i filosofisk-teologiska gränsfrågor vid Ruhr-Universität Bochum och Research Fellow vid The Ian Ramsey Centre for Science and Religion, University of Oxford.
Ur Signum nr 3/2021, s. 36–40.