av KIM SOLIN
”Filosofin är kontemplativ, och således inte vetenskaplig”, antecknar Rush Rhees efter ett samtal med filosofen Ludwig Wittgenstein, en av förra århundradets största tänkare. Just Wittgenstein skulle få ett avgörande inflytande på Rhees, inte minst eftersom Rhees var en av de tre personer som fick det svåra uppdraget att redigera och ge ut Wittgensteins efterlämnade skrifter. På det sättet fick också Rhees ett avgörande inflytande på Wittgenstein, i den meningen att Rhees genom sitt redaktionella arbete skapade de böcker som vi i dag ser som Wittgensteins verk. Uttolkarna av stora tänkare brukar vara många och redan 1990 kunde Brian McGuinness räkna till närapå 2 000 böcker och artiklar om Wittgenstein. Trettio år senare har det sannolikt tillkommit minst lika många. En viss vägledning i att skilja det haltlösa från det värdefulla i denna omfattande litteratur kan man därför få genom att närmare betrakta redaktörernas egen syn på filosofi och hur de förstod uppdragsgivaren. Rhees var alltså en av de tre ursprungliga redaktörerna, jämsides med Elizabeth Anscombe och Georg Henrik von Wright. Han tog ofta fasta på den existentiella sidan hos Wittgenstein utan att för den skull sälla sig till de så kallade terapeutiska läsningarna, som han menade var en överdriven förenkling. Som en av redaktörerna var Rhees grundligt insatt i Wittgensteins sammantagna tänkande, i kontrast till bland andra Stanley Cavell som med Wittgensteins filosofi alltid och så gott som uteslutande menar det som finns i Filosofiska undersökningar. Rhees är emellertid inte bara intressant som uttolkare av Wittgenstein utan också som självständig tänkare. Även om man inte kan skriva om Rhees filosofi utan att säga något om Wittgenstein, så ska man hålla i minne att hans filosofiska integritet förblev intakt och att han ägde en ansenlig originalitet.
Rhees skrev mycket men var återhållsam när det gällde att låta saker gå i tryck, och det blev hans student vid universitetet i Swansea, Dewi Z. Phillips, som i sin tur lät publicera det mesta av Rhees kvarlåtenskap i form av sju böcker. Rhees dog 1989 vid 84 års ålder. Det var också Phillips som stod bakom Rhees första bok Without Answers, som utkom 1969, genom att han valde ut och sammanställde de artiklar, anteckningar och brev som utgör boken och övertalade Rhees att låta publicera dem. Den föreslagna titeln för boken var On Living in a Scientific Age, men Rhees själv gav den det för honom typiska namnet Without Answers. Under sin livstid var Rhees en relativt okänd filosof, i varje fall för en bredare publik, och har så förblivit, Phillips utgivningsarbete till trots.
Boken Without Answers visar på spännvidden i Rhees tänkande. I den behandlas vetenskapsfilosofi, matematikens och logikens filosofi, samhällsfilosofi, moralfilosofi, religionsfilosofi, estetik, bildning och utbildning, och filosofins natur. Rhees står hela tiden i dialog med såväl samtida som historiska filosofer, och gör oväntade exkursioner och jämförelser mellan ämnesområden. Något år efter Without Answers utkom en bok med titeln Discussions of Wittgenstein, igen på Phillips initiativ. Ursprungligen var tanken att de två böckerna skulle vara en bok, med två delar, men av oklara orsaker blev det två separata volymer. Samma bredd och samma Wittgenstein ser man i de postumt sammanställda böckerna.
Alldeles vid den långa stranden i Swansea finns universitetets arkiv som bevarar Rhees efterlämnade skrifter och några böcker från hans bokhyllor. Om man går till arkivet och jämför Phillips sammanställningar med de texter som de bygger på, så finner man att böckerna på ett sätt återger Rhees tänkande korrekt. Genom att böckerna till stor del består av anteckningar och inte minst brev, så bevaras Rhees direkta tilltal, det förblir tydligt att Rhees alltid skriver till en viss person om ett filosofiskt problem. Det här gör att Rhees böcker känns ovanligt personliga och direkta, vilket för all del också kan vara ett problem om man förväntar sig att möta en typisk, akademisk fackbok. Så ser också Rhees själv på saken, och skriver artigt till en kollega att hans bok Without Answers tyvärr inte är något man kan föreläsa på. Men för den som likt jag själv tror att filosofin måste ha just ett personligt tilltal är Rhees böcker inte alls svåra att läsa, tvärtom. Man får ett samtal med någon som själv är i färd med att reda ut problemen.
På ett annat sätt är böckerna något missvisande. Från arkivmaterialet ser man att Rhees ofta skrev och skrev om, återvände till gamla tankar för att på nytt gå igenom, ånyo betrakta, omformulera, vad han kommit fram till. Även om redaktören Phillips beskriver den här processen i inledningen till Wittgenstein and the Possibility of Discourse, så har han i de postumt utgivna böckerna rätat ut Rhees texter, kanske för att möta förlagens krav. Så hade också Peter Geach (Elizabeth Anscombes make) i en recension av Without Answers anklagat redaktören för att ha valt ut texterna mer för deras tonfall och för att vilja låta djup och allvarlig än för deras konsekventa argument. Att Phillips tycks ha tagit till sig det här är olyckligt eftersom Rhees tänkande nog ska ses som just ett strövande kring någon fråga med avsikten att slås av allt större klarhet, och det är alltså inte enbart fråga om att mejsla ut rätlinjiga argument.
Rhees hade upptäckt metoden hos Wittgenstein och försökte göra rättvisa åt den i arbetet med Wittgensteins efterlämnade manuskript. Detta dels genom att de Wittgenstein-volymer som utgavs skulle återspegla Wittgensteins egen utveckling, dels också inom volymerna själva. När Rhees tillsammans med Georg Henrik von Wright reviderade Wittgensteins Bemerkungen über die Grundlagen der Mathematik för den andra upplagan, så framhöll han karaktäristiskt nog för sin medredaktör att upprepningar inte alltid behöver vara något dåligt. Man återvänder till samma tankar och ger dem en klarare formulering, eller en formulering som endast genom en gradskillnad, eller en annan placering, slår en med insikt.
Just den här återvändande sidan av Rhees filosofi blir inte helt tydlig i de postuma böckerna. Phillips har inte beaktat Rhees utveckling, på det sätt som Rhees eftersträvade när han redigerade Wittgensteins kvarlåtenskap. Helt frånvarande är den ändå inte i Rhees-böckerna; det hade varit omöjligt att redigera bort allt. Rhees gillade inte själv det som blev Without Answers, han kallade boken gröt, ångrade utgivningen, och skulle säkerligen med viss fasa ha sett på de postuma böckerna.
Anteckningar, uppföljande kommentarer till filosofiska samtal och brev tycks för Rhees ha varit något liknande det Tobias Dahlkvist har identifierat hos den rumänskfödde författaren Emil Cioran, nämligen att man inte primärt skriver för att skapa litteratur eller göra karriär, utan för att hålla vissa insikter i sikte och för att fördjupa dem, inte minst genom att upprepa huvudfrågor och ge dem en annan form. Kanske var det inte som för Cioran att varje bok var ett uppskjutet självmord, men ändå så att Rhees konstaterar att när det är slut på de filosofiska samtalen i hans liv så är det också slut med honom.
Horisontellt genom de teman Rhees behandlar finns ett kontemplativt drag. När han i Without Answers skriver om vetenskapen konstaterar han att frågan ”Vad är vetenskap?” inte kan ha något allmänt svar, det finns ingen mekanisk metod för att avgöra när något är vetenskap och när det inte är det. När någon förstår fysik så handlar det inte bara om att hon har bemästrat några tekniker och kan följa dem, utan hon förstår också poängen med dem. Hon har fått näsa för vad som är intressant fysik och vad som inte är det, från sitt eget arbete och från att ha samarbetat med andra fysiker. Hon har lärt sig vad man kan bortse från vid ett visst experiment och vad det gäller att beakta. Men när en forskare arbetar är det svårt för henne att lägga fokus på att kontemplera sin vetenskap, betrakta den utifrån, som ett möjligt sätt att se på saker bland andra. Olikt filosofen som alltid strävar efter andra perspektiv på något, måste en vetenskapsman förbli främmande för kontemplativ reflektion, menar Rhees.
I anteckningar från en diskussion med Wittgenstein jämför Rhees vetenskapsmannen med någon som försöker slå världsrekord i en sport (anteckningarna från just dessa samtal är sammanställda av Gabriel Citron och publicerade i tidskriften Mind för bara några år sedan). Hon måste hela tiden vara sysselsatt med frågor om träning och förbättring. Ett kontemplerande perspektiv – ”Javisst, man kan försöka slå rekord. Det här är något som man kan tycka att är viktigt. Men kanske det inte spelar så stor roll. Vi kan tänka oss att det inte finns några försök på rekord, etc.” – kunde uppfattas som irrelevant och kanske provocerande för den som försöker slå rekord, och på liknande sätt för en vetenskapsman. I vår samtid kunde det till och med uppfattas som oansvarigt, eftersom det genuint vetenskapliga förhållningssättet inte sällan hamnar i skymundan. Fast å andra sidan kan man fråga sig om inte ett kontemplativt förtydligande av vetenskapens egenart är precis det som skulle behövas.
När Ludwig Wittgenstein i redan nämnda Bemerkungen presenterar alternativa sätt att se på matematik så är det inte fråga om att själv bidra med ny matematik, att försöka slå rekord, menar Rhees. Som han förstått det är avsikten att de sätt som matematikerna faktiskt arbetar på ska framträda tydligare, genom jämförelser och kontraster. Därigenom ska vi bli mer medvetna om eventuella bakgrundsantaganden som vi kan ha i vid bemärkelse. En sådan medvetenhet kan vara tämligen ointressant för en ambitiös matematiker. Kontemplativ filosofi handlar däremot om just detta.
Det kontemplativa draget i Rhees tänkande har också kallats mystikt, och även om det ordvalet på goda grunder kan ifrågasättas så fångar det kanske ändå något. Ty Rhees hävdar till exempel att det inte kan finnas något sådant som en ”vetenskaplig teori om verkligheten”. Tar man något som naturlagarnas oföränderlighet i tid och rum, så är detta inget som vetenskapen kan visa på samma sätt som vetenskapen kan visa att en viss teori om respiration stämmer överens med vår faktiska respiration. Det är att blanda ihop saker, menar Rhees, att säga att framsteg i vetenskapen innebär framsteg i vår förståelse av verklighetens natur; framsteg i vetenskapen innebär framsteg i vad som faktiskt gäller, men det är inte samma sak som kunskap om verklighetens natur i en djupare bemärkelse.
Inom filosofin har verklighetens natur, eller existensens natur, handlat om de allmänna villkoren för existens och en undersökning av dem har inneburit en undersökning av villkoren för samtal, av vad som på ett begripligt sätt kan tänkas och talas om. I Rhees texter hittar man undersökningar av precis det slaget, ibland i form av en lojal kritik och fördjupning av Wittgensteins tankar, som till exempel den kritik av språkspelsanalogin som man hittar i Wittgenstein and the Possibility of Discourse.
Ofta återkommer Rhees till att det finns ett slags förståelse som inte betyder att känna till mer detaljer om något, eller att ha fullständig kännedom om någon viss teknik. I stället menar han att en sådan förståelse kan innebära att man lär sig att se på något med en klar blick, utan bestörtning eller förvirring. Genom detta återvändande betraktande sker en tillväxt i förståelse mot något som man kunde kalla vishet, som inte har att göra med att lista ut hur något fungerar eller att ta reda på mera fakta om något. I stället handlar det, om jag förstår Rhees rätt, om hur vi ser på saker som vi redan känner till.
Rhees menar att det finns ett samband mellan det slags liv man lever och den filosofi man bedriver. En filosof som till exempel strävar efter att bli berömd kan för all del vara kvick, skarpsinnig och väl ansedd, men ändå genom sin strävans riktning utestänga sig själv från djupare filosofisk kännedom. Något arrogant, må man tycka, men det är mot den här bakgrunden som man kan förstå varför det har sagts att det finns ett drag av mystik hos Rhees. Så var också Simone Weil någon som Rhees läste redan på 1960-talet och tog starka intryck av, samtidigt som han anspråkslöst höll en respektfull distans; hans anteckningar och korrespondens om Weil finns samlade i volymen Discussions of Simone Weil. Med Simone Weil delade Rhees inte bara närheten till den katolska kyrkan utan också inställningen att filosofi och liv hänger samman, att det krävs ett mått av både askes och ödmjukhet för mogen filosofisk insikt. Lika mycket betonade Rhees, till exempel i anteckningar om kyskhet publicerade i volymen Moral Questions, att ödmjukheten och askesen förfalskas om de ses som något att tävla i, som om de vore bedrifter.
Kim Solin är docent i filosofi och utbildningsledare vid Kansliet för humaniora och samhällsvetenskap vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 3/2021, s. 32–35.