av ANNE-CHARLOTTE ÖSTMAN
Bonniers gav förra året ut Albert Camus Pesten och Främlingen i översättning av Jan Stolpe. Nu är det dags för Fallet (La Chute) med ny språkdräkt av samma förnämliga översättare. La Chute publicerades i Frankrike 1956, året innan Camus fick ta emot Nobelpriset. Svenska Akademiens motivering 1957 löd ”för hans betydelsefulla författarskap, som med skarpsynt allvar belyser mänskliga samvetsproblem i vår tid”.
Fallet är en kort men tät roman. Den innehåller en enda lång monolog, vindlande och motsägelsefull. Det är inte lätt för läsaren att hitta hållpunkter.
La Chute var först tänkt att ingå i novellsamlingen L’Exil et le royaume (Landsflykten och riket). Men författaren kom att ge större tyngd åt La Chute. Den publicerades 1956 och novellerna 1957. Det var från Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet som Camus fått idén att skapa en monolog med en stum samtalspartner.
Jean-Baptiste Clamence är Camus berättarjag. Han har varit en framgångsrik advokat i Paris. Efter ett par händelser som kommit att röra om i hans inre har han hamnat i Amsterdam under nytt namn. Där tillbringar han dagarna på den sjabbiga krogen Mexico City med att ge juridisk rådgivning åt ett tvivelaktigt klientel. Han vänder också ut och in på sig själv för den som är beredd att lyssna. Fallet utgörs av ett sådant samtal. Men de korta kommentarer som den andre gör kommer endast till vår kännedom genom att Clamence återger dem.
Utgångspunkten för honom att gå till rätta med sig själv är ett skratt som han hörde en kväll på Pont des Arts i Paris. Detta skratt återkallar minnet av ett moraliskt felsteg som han begick för ett par tre år sedan. Då passerade han en annan bro, Pont Royal, såg en kvinna hoppa i Seine men gjorde inget för att rädda henne.
I den första delen av boken berättar Clamence om sitt liv vid den tid då han alltid var nöjd med sig själv. Han hade stor framgång i sitt arbete, var ungkarl men omgiven av många vackra kvinnor. Efter medvetandegörandet av händelsen ovan börjar han bryta ned den bilden. Han använder ironin för att beskriva sina goda egenskaper, som viljan att ta sig an ömmande fall, änkan och de faderlösa. ”Man skulle verkligen kunna tro att rättvisan gick till sängs med mig varenda kväll.” Han var en högst vänlig person, artig och generös. Han älskade att hjälpa en blind över gatan. Men när han tog hand om andra var det för att stiga i sin självuppskattning, säger han. Det var en handling av överlägsenhet. Clamence driver med sin förkärlek för upphöjda positioner. Han tycker om att flyga och att befinna sig på höga bergstoppar. Han vill befinna sig långt ovanför de små mänskliga myrorna.
I likhet med Dostojevskijs källarman anser sig Clamence vara intelligentare än alla andra. Han är också en lika klarsynt berättare som Dostojevskijs. I sin analys tvekar Clamence inte att ta fram de motsägelsefulla dragen i sin karaktär eller de paradoxer som det mänskliga psyket består av. Men medan källarmannen i sin monolog kämpar emot de andra är Clamences monolog en negation av de andra. Han har fullständigt tappat tron på ett mänskligt utbyte.
De nya namn som han tagit är symboliska. Jean-Baptiste är Johannes döparen. Namnet Clamence refererar till orden ”Vox clamantis in deserto” som Johannesevangeliet citerar från Jesaja, en röst som ropar i öknen. Clamence döper inte dem han möter i heligt vatten utan i det vatten som har orsakat hans eget fall. Det är det vatten som självmörderskan drunknade i, och det är det vatten som han stal från en döende kamrat i ett fångläger i öknen.
Clamence tycker om Jesus för att denne ropat ut sin smärta. Han var alltså inte övermänsklig. Jesus bar till och med på en stor skuld, menar berättaren. Judéens barn fick dö i hans ställe. Clamence kan därmed identifiera sig med Jesus som människa.
På Mexico City i Amsterdam är berättaren inte längre advokat. Han har gjort sig till domare över sig själv och andra. Kanalerna i Amsterdam har sin motsvarighet i Dantes inferno. Det är till den sista kretsen, förrädarnas, som Clamence tagit sin tillflykt. Han har förrått sig själv och de humanistiska ideal som är författarens. Camus var en förespråkare för människans värde och frihet. Han hade kämpat för båda som motståndsman under kriget, då han var redaktör för den illegala tidningen Combat. Camus hade i L’Exil et le royaume tänkt gestalta Amsterdam som den värsta av exiler. I denna stad, där dimman suddar bort gränsen mellan lögn och sanning, framkallas bilden av Clamence och hans samtida.
Camus avsikt med Fallet var att kritisera en människa som var påverkad av sin tids tankegods. Vi återfinner där de existentialistiska författarnas viktiga ämnen: ensamheten, friheten utan Gud, den uppskjutna domen, bristen på hållbara relationer och det moderna livets avsaknad av äkthet. Det är en betydande kontrast mellan hur medmänniskorna ser på Clamence – alla söker hans sällskap – och hur han själv framställer sig inför oss med sina motiv och lögner.
Camus värjde sig dock mot att bli kallad existentialist. Han har sagt att han fick sina första filosofiska intryck från grekerna, inte från 1800-talets Tyskland. Till en början såg han Fallet som en pamflett mot existentialismen. 1951 hade Camus publicerat L’homme révolté (Människans revolt), där han fördömde de totalitära ideologierna, revolutionen och våldet. Många vänsterintellektuella, särskilt Sartre som var kommunist, reagerade. Boken orsakade en brytning med vännen och författarkollegan. I Fallet säger Camus berättare att varje intelligent människa drömmer om att vara en gangster och härska över samhället med renodlat våld. Då ger man sig in i politiken och söker sig till det grymmaste partiet, menar han.
Clamences fall och hans medvetande om att han har felat, erbjuder honom en möjlighet att födas på nytt. Han har blivit kallad, säger han. Men i andra delen av romanen går han in för ett oäkta och hycklande levnadssätt med utsvävningar och glömska. Dock, genom att anklaga sig själv, tror han sig ha funnit en lösning. Han har fått rätt att döma andra. Han har satt sig själv i Guds ställe. Men är det en lösning? Går det verkligen att undkomma sin egen dom?
Clamence gömmer en stulen tavla hemma hos sig. Det är en högt värderad konstskatt som hängt på Mexico City och som ägaren tagit emot av en kriminell. Berättaren önskar att hans samtalspartner någon gång är en polis som ska gripa honom. Det där andra som han är skyldig kan han inte ställas till svars för. Men nej, den han talar med är advokat från Paris som han själv.
Kanske ett gripande skulle kunna leda fram till räddningen för Camus berättare. Clamence söker sitt straff som Josef K i Kafkas Processen. Clamence kan inte älska någon. Hans relationer saknar autenticitet. Att offra sig för en annan människa skulle vara den enda frälsningen, tänker han. Dit är det långt.
Om Meursault i Främlingen (1942), som kan förefalla likgiltig eller egoistisk, sade Camus att ett exempel inte nödvändigtvis är ett exempel att följa. Så får vi kanske också tänka om Clamence. Den humanistiska fanbäraren i Albert Camus författarskap är nog utan tvekan läkaren Rieux i Pesten (1947). Där framstår motståndet och den solidariska handlingen som det enda moraliskt rätta.
Anne-Charlotte Östman är fil. dr i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.
Ur Signum nr 3/2021, s. 30–32.