av FREDRIK HEIDING
Troende människor uppfattar Gud som en person som kan tilltalas med Du. För den som gör korstecknet och vänder sig till Gud i bön kan frågan uppstå hur Gud, närmare bestämt, är till sitt väsen och om Gud verkligen är en person eller rentav tre. Läran om Treenigheten hör till de mest svårgripbara av kyrkans dogmer men är på samma gång kanske den allra mest fascinerande att fördjupa sig i. Man kan lätt instämma i Augustinus av Hippos erfarenhet, att ”inte någon annanstans är risken med felaktigheter större, undersökningen mer mödosam och det som upptäcks mer givande” (De Trinitate, bok I, kap. 3, nr 5).
Måhända är det en fingervisning om utmaningen att i hundra årgångar av tidskrifterna Credo och Signum har man endast publicerat en enda längre artikel i ämnet. Det mänskliga förnuftet har begränsade möjligheter att förstå hur Gud kan vara tre personer, varför denna dogm beskrivs som ett mysterium i strikt bemärkelse (mysterium stricte dictum; se Katolska kyrkans katekes nr 237). Kunskapen om Treenigheten är avhängig uppenbarelsen, att Gud har visat sig, och den kan inte uppnås enbart genom intellektuell ansträngning.
Komplexiteten i denna fråga har inte hindrat teologer att ändå försöka framlägga perspektiv om saken på rationell grund. En av de mest framträdande är den högmedeltide tänkaren Thomas av Aquino (ca 1225–1274), och ett syfte med denna artikel är att redogöra för huvuddragen i hans treenighetsteologi. En målsättning här är att renodla och fördjupa kunskapen om och vördnaden för Treenigheten. Den huvudsakliga fråga som styr undersökningen är hur olika de tre gudomspersonerna är. Thomas av Aquino behandlar ämnet på flera olika ställen och hans skrifter förkortas enligt följande: ST = Summa theologiae; SCG = Summa contra gentiles (Summa mot hedningarna); In Ioan. = kommentar till Johannesevangeliet.
Än sen då, so what? Spelar nedanstående resonemang som ibland gränsar till spetsfundigheter någon roll? Det andliga livet är kanske inte beroende av vare sig exakt förståelse eller vana vid att tänka i trefaldiga mönster. Å ena sidan behöver inte alla troende i kyrkan ha samma kunskapsnivå som Thomas av Aquino. Å andra sidan måste man medge att bordsböner, tidegärdens böner, välsignelsehandlingar liksom dopets och eukaristins liturgi är fullspäckade med referenser till Fadern, Sonen och Anden. Hur ofta förekommer inte doxologin ”Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande”? Bönelivet förutsätter en tro på en treenig Gud och då torde man vara engagerad i frågan vem man egentligen riktar sig till. Ja, ämnet aktualiseras redan när man gör korstecknet. Till dem som skeptiskt ifrågasätter relevansen i ett försök till utredning av Treenighetens mysterium ställer jag motfrågan: Vad kan vara mer meningsfullt än att försöka tränga djupare in i Gud? Finns det något bättre att sysselsätta sig med under en pandemi?
Processioner – inre rörelser i Gud
Utgångspunkten i Thomas utläggning om Treenigheten gäller det som kallas processioner i Gud (ST I q. 27). Processioner har i den här bemärkelsen med gudomspersonernas ursprung att göra, men kan också tolkas som att det finns någon typ av rörelse i Gud själv. En synonym till procession är ”att utgå”. Man ska i detta sammanhang inte associera till vare sig militärparader eller Luciatåg, eftersom gudomliga processioner har en annan karaktär än dessa. I Trosbekännelsen står det att Sonen är ”född av Fadern före all tid” och är ”Gud av Gud”, och att den helige Ande ”utgår av Fadern och Sonen”. Thomas anför några bibelverser från Johannesevangeliet i sin argumentation. Jesus säger i Joh 8:42: ”Om Gud vore er fader skulle ni älska mig, ty jag har utgått från Gud och kommer från honom.” Och om den helige Ande heter det i Joh 15:26: ”När hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig.”
Processioner sker enligt Thomas i en dimension som är oberoende av och höjd över skapelsen. Vi befinner oss här i evigheten, bortom tid och rum. Det har ännu så länge inte med inkarnationen att göra, att Gud har blivit människa, att Ordet har antagit kött. Thomas markerar gentemot villoläror att man här inte ska tänka som Arius av Alexandria som hävdade att Sonen utgår från Fadern som dennes första skapade varelse. Sonen är nämligen inte skapad. Sabellius som i traditionen framstår som den främste representanten för modalismen, vilken vi återkommer till, har också fel som inte skiljer på gudomspersonerna utan påstår att Fadern kallas Sonen i det att han antar kött och att Fadern kallas helig Ande såtillvida att han helgar rationella skapade varelser och ger dem liv. Sabellius menar felaktigt att det inte finns tre personer i Gud utan egentligen bara en. Grundproblemet, hävdar Thomas, är att processioner i Gud inte ska tolkas som en utåtriktad rörelse som förorsakar en yttre effekt. Processioner i Treenigheten skall hellre jämföras med ”ett begripligt ord som har sitt upphov i en intelligent person, som dock väljer att inte uttala ordet utan behåller det för sig själv” (jfr ST I q. 27 a. 1).
Frågan om Sonens och Andens ursprung är naturligtvis väldigt viktig. Varifrån kommer de? Thomas kompletterar här vokabulären och säger att ”Ordets procession i Gud kallas generation” (ST I q. 27 a. 2), det vill säga att födas av någon. I Trosbekännelsen heter det just att Jesus Kristus, Sonen, är ”född och icke skapad”. Andens utgående i sin tur kallas kärlekens procession (ST I q. 27 a. 3).
Den skolastiska metod och terminologi som Thomas använder kan uppfattas som väl teknisk och läsningen av hans texter kräver mycket koncentration, men han förmedlar övertygande att det finns liv och rörelse i Treenigheten, något som dock är annorlunda än liv och rörelse i den skapade världen. Thomas leder läsaren stegvis allt djupare in i Treenighetens mysterium. Dominikanbrodern och teologen Gilles Emery förklarar i sin bok The Trinitarian Theology of Saint Thomas Aquinas, att diskussionen om processioner hos Thomas bereder vägen för framställningen om relationer i Gud (ST I q. 28) som i sin tur för oss till personer i Treenigheten. Processioner och i synnerhet relationerna markerar att gudomspersonerna är distinkta, olika, den ene utgår från den andre – med undantag av Fadern som är själva ursprunget. Begreppen ”relation” och ”person” understryker att gudomspersonerna inte är autonoma, självständiga subjekt. Emery sammanfattar (s. 78): ”Relationerna som, för den helige Thomas, särskiljer gudomspersonerna konstituerar dessa personer. Relation blir således basen för en teologisk förståelse av gudomspersonerna.”
Relationerna utgör den egentliga olikheten
Vad menas med begreppet ”person” när det används om Gud? Innebörden påminner om, men är samtidigt annorlunda jämfört med, mänskliga personer. Med viss möda gör Thomas en syntes av två tidigare tänkare när han behandlar frågan om relationer i Gud och Gud som person i ST I q. 28–30. Det ligger visserligen någonting riktigt i Boethius (ca 477–524) personbegrepp vars definition lyder ”individuell substans av rationell natur”. Men detta behöver kompletteras med Augustinus synsätt i vilket det relationella framhävs. Det är relationerna det kommer an på och dessa finns i Gud själv.
Thomas lösning är att tala om ”subsisterande relationer”. Det svåröversatta ordet ”subsistera” betyder att ha grunden för sin existens i sig själv. Det betyder också att utgöra en förverkligad idé. Händels oratorium Messias som en tänkt idé kan förverkligas i en konsert i Berwaldhallen i Stockholm för att ta ett exempel. Man kan alltså skilja mellan verket som en idé och på dess framförande, men i verkligheten hör de ihop, ja de är ett. Ännu mer så hos Gud. I denna hjärngymnastik gäller det att inse att relationerna också de är subsisterande, det vill säga i Gud själv som har sin egen grund för sin existens och är förverkligad ingår relationer (Emery, s. 103–127). Thomas sammanfattar: ”Med begreppet individuell substans, det vill säga en substans som är distinkt och icke-kommunicerbar, uttrycks vad som menas med en gudomlig relation” (latin: in intellectu substantiae individuae, idest distinctae vel incommunicabilis, intelligitur in divinis relatio, ST I q. 29 a. 4). Gud Fader är för övrigt inte en könsbestämning och ska bara i begränsad utsträckning jämföras med en mänsklig familjefar.
Thomas av Aquino kommer in på frågan huruvida det finns flera personer i Gud (ST I q. 30 a. 1). Inledningsvis upprepar han att tre substanser inte kan förekomma i Gud om personbegreppet definieras endast enligt Boethius som ”en individuell substans av rationell natur”. Man måste i så fall tillägga: förutsatt att enheten bevaras och att relationer finns hos Gud själv. Å andra sidan har, åberopar Thomas, Athanasius av Alexandria (d. 373) hävdat att en person är Fadern, en annan person är Sonen, en tredje person är Anden. Thomas egen slutsats är att det finns tre personer i Treenigheten, under förutsättning att ”person” betecknar en relation och att de tre inte utgör tre självständiga ting utan är distinkta i en bemärkelse som man i västkyrkan kallar person och i östkyrkan kallar hypostas.
En liknande ståndpunkt finner vi hos Augustinus: ”Låt oss därför med fast fromhet tro på en enda Gud: Fader, Son och Helige Ande. Låt oss tro att Sonen inte är samma person som Fadern, och Fadern inte samma som Sonen, och varken Fadern eller Sonen den som deras Ande är. Man skall inte tänka att det inom denna Treenighet finns olikheter när det gäller tid och rum; utan att dessa tre är likvärdiga och lika eviga, och säkert är av ett väsen.” (Brev 169 i Tretton brev, Artos, 2007, s. 111–112.)
Dogmen om Treenigheten kräver ett träffsäkert och nyansrikt ordval. Man kan parafrasera Thomas av Aquino genom att säga att de tre gudomspersonerna är distinkta utan att för den skull vara så starkt åtskilda att de skulle vara separerade från varandra. Föreställ dig med andra ord inte tre avskilda enheter som har länkats samman med varandra. Zooma i stället med kameraobjektivet in det som finns däremellan. Kameran ska bara fokusera relationerna, ty Fadern, Sonen och Anden är namn eller beteckningar på respektive relation (ST I q. 28). Det är utrymmet mellan som gäller.
Thomas synsätt kan illustreras genom en jämförelse med den ryske ikonmålaren Andrej Rubljovs (ca 1360–1430) ikon Den gammaltestamentliga Treenigheten vars förlaga heter Abrahams gästfrihet. Där sitter tre personer runt ett bord, vilka enligt 1 Mos 18 är mänskliga personer, men änglar eller gudomspersoner enligt en kristen, teologisk tolkning. Ikonen ifråga är mycket uppskattad och inbjuder till vördnad för Treenighetens mysterium, men kan ändå vara vilseledande om man föreställer sig Gud som tre individer bredvid varandra. Thomas siktar alltså i stället in sig på relationerna. Till en början kan det vara svårt att fatta hur han tänker, men i den mån det alls finns individer i Treenigheten så finns de i så fall i varandra. Detta kan också uttryckas i termer av att var och en av personerna är den gudomliga essensen. Vändpunkten för min egen del kom i samband med reflektionen över Thomas utläggning om den helige Ande. Andens särart är att vara kärlek, att vara en gåva, menar Thomas. Här gäller det att inte bli frustrerad över att Anden tycks vara fullständigt ogripbar, abstrakt och konturlös. I stället kan man komma till insikt om att den helige Ande just är namnet på en relation. Kärleken mellan Fadern och Sonen är en relation som heter Anden. Anden är så långt borta från självtillräcklighet man kan komma. Anden är radikalt social.
Det finns alltså fem heuristiska begrepp för Gud: att vara ofödd, faderskap, att vara son, gemensam andning och att utgå (latin: Sunt igitur quinque notiones in divinis, scilicet innascibilitas, paternitas, filiatio, communis spiratio et processio, ST I q. 32 a. 3). Detta synsätt med fem heuristiska begrepp härstammar ursprungligen från Petrus Lombardus som levde på 1100-talet och var en av högmedeltidens mest inflytelserika teologer. Fadern är ofödd och är faderskap, Sonen är född som son medan Anden utgår i procession. Gemensamt för Fadern och Sonen är enligt västkyrkan att bägge utandas Anden. Ortodoxa liksom flera österländska kyrkor hävdar dock att Anden utgår från Fadern, men inte från Sonen, i en dispyt som brukar kallas striden om filioque (och Sonen).
Gemensam handling med viss olikhet
Treenighetens handlingar utåt, ad extra, vad avser skapelsen och frälsningen är ett gemensamt projekt. De tre gudomspersonerna är alla delaktiga i Guds handlande i världen. Man talar i den engelskspråkiga litteraturen om common operations. I sin kommentar till Johannesevangeliet analyserar Thomas av Aquino bibeltexterna om att Fadern och Sonen är i varandra och agerar i och genom varandra (se t. ex. In Ioan. 1.3, 5.19, 10.38, 14.10). ”Vad Fadern gör, det gör också Sonen”, säger Jesus i Johannesevangeliet. När den ene i Treenigheten gör vad den andre också gör ska man dock inte jämföra med skapade ting, hävdar Thomas. Samverkan i Gud är närmare och djupare än exempelvis fallet med en eld som tänds från en annan eld vilka var och en kan sätta ytterligare något annat i brand. Förutom Fadern och Sonen är även den helige Ande inkluderad såväl i denna gemensamma existens som i skapelseprocessen.
Övertygelsen att de tre gudomspersonerna handlar tillsammans medför att idén att de skulle ha helt olika, strikt fördelade roller utåt måste tillbakavisas. Det är alltså inte så att Fadern ensam tar hand om skapelsen, Sonen exklusivt ansvarar för frälsningen, medan Anden på egen hand ägnar sig åt att blåsa liv i kyrkan och dess lemmar. Denna aspekt av treenighetsläran om gemensamt agerande övertar Thomas av Aquino uttryckligen från den senantike teologen Dionysios Areopagita som understryker att de gudomliga gärningarna sker ”i gemenskap och i förening” samt ”att allt som tillkommer Gud enligt Guds fullkomliga ord tillhör hela Gudomen” (De gudomliga namnen, kap. 2.1). Med Thomas egna ord: ”Att skapa är inte något som någon av personerna utför ensam, utan det är gemensamt för hela Treenigheten” (latin: Unde creare non est proprium alicui personae, sed commune toti Trinitati, ST 1 q. 45 a. 6).
Redan Basileios den store framförde på 300-talet läran om Guds odelbara agerande utåt i världen, men Thomas åberopar honom sällan utan lutar sig i mycket stor utsträckning i sin treenighetsteologi mot Augustinus som på olika ställen framlade denna övertygelse. Den enligt min mening tydligaste och mest utförliga utläggningen angående detta finner vi i Augustinus predikan (sermo) nr 52. I den framkommer det att det trots allt finns vissa olikheter. ”Fadern led inte på korset, men Sonens lidande var ändå ett verk av både Fadern och Sonen. Fadern återuppstod inte från de döda, och ändå är Sonens uppståndelse ett verk av både Fadern och Sonen. Personerna är helt olika och deras arbete oskiljaktigt”, skriver Augustinus.
Thomas av Aquino analyserar Johannesevangeliet 1:3 grundligt i en kommentar på ett tiotal sidor och belyser där Sonens roll i skapelsen. I den bibelversen heter det: ”Allt blev till genom det [Ordet], och utan det blev ingenting till av allt som finns till.” Ordet, logos på grekiska, identifieras med Sonen genom vilken allt som finns skapas. (Detta behandlas även i ST I q. 34 a. 3 och q. 13 a. 7 samt SCG IV kap. 13.) Samtidigt är också den helige Ande grunden till att något skapas. Det hänger ihop med att Gud skapar i kärlek och den helige Ande är namnet på den kärleksfulla relationen mellan Fadern och Sonen. Guds kärleksfulla skapande är med andra ord Andens verk (latin: Spiritus Sanctus est principium creationis rerum, SCG IV kap. 19–20).
Ingen av gudomspersonerna har monopol på ett ansvarsområde eller en egenskap, men Thomas urskiljer ändå att var och en av dem mer än de andra i Treenigheten kännetecknas särskilt av en viss karaktär. Detta perspektiv går under benämningen ”appropriationer”, vilket inte heller är lätt att översätta men innebär att lovligt göra något som är gemensamt till sitt eget karakteristikum. Att vara skapare och mäktig förknippas således huvudsakligen med Fadern, vishet associeras främst till Sonen, medan godhet mest hör till den helige Ande (ST I q. 45 a. 6 och q. 39 a. 8). Det faktum att Sonen, Jesus Kristus, avbildas som pantokrator, allhärskaren, illustrerar just att Sonen är mäktig, trots att denna egenskap främst förknippas med Fadern. Läran om appropriationer är av mjuk och flexibel art såtillvida att egenskaperna kan variera. Aposteln Paulus skriver i slutet av Andra Korinthierbrevet: ”Nåd från vår herre Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap från den heliga Anden åt er alla” (2 Kor 13:13). När Thomas kommenterar denna bibelvers i termer av appropriationer är egenskaperna hos gudomspersonerna nu delvis annorlunda både i förhållande till hans egen utläggning i Summa theologiae och jämfört med Paulus ordval i 2 Kor 13:13. Ytterligare en aspekt är att Thomas av Aquino talar om spår från Treenigheten i skapelsen, men han förklarar detta inte lika utförligt som man kunde önska (ST I q. 45, a. 7).
Sammanfattningsvis är Treenighetens liv utåt i världen, ad extra, en gemensam angelägenhet, varför olikheterna i detta avseende är små enligt Thomas. Min förmodan är att många kristna ändå fördelar rollerna med tydliga gränsdragningar: Fadern skapar, Sonen befriar och Anden ger liv. Till och med den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen väcker lätt ett sådant intryck, men en av gudomspersonerna är aldrig ensam om en viss handling utåt.
Att navigera mellan Skylla och Karybdis
För att hålla heresier på betryggande avstånd gäller det att lika skickligt som Odysseus navigera mellan Skylla och Karybdis. Klippmonstret och malströmmen motsvaras i detta fall av misstaget att ha gjort skillnaden mellan gudomspersonerna antingen för stor eller för liten. Thomas seglar likt Odysseus elegant mellan dessa faror.
Om olikheten är för stor har resultatet blivit tre gudar, en heresi som går under namnet triteism. Eftersom kristendomen är en monoteistisk religion måste triteism uteslutas. Men även föreställningen att Sonen är underordnad Fadern, och följaktligen inte är av samma väsen som Fadern kan uppfattas som en del i ett slags triteism. Arius av Alexandria menade att Jesus Kristus verkligen är Guds Son, men ändå inte av samma väsen som Fadern. Under 300-talet fick treenighetsläran tydliga konturer och rätt lära skildes från villoläror – främst Arius föreställningar – i samband med konciliet i Nicaea 325 och konciliet i Konstantinopel 381. Athanasius av Alexandria, Gregorios av Nazianzos, Basileios den store, Gregorios av Nyssa, Hilarius av Poitiers samt något senare Augustinus hör till de mest betydelsefulla teologerna i detta sammanhang. Det har under historiens lopp inte funnits särskilt många kristna som aktivt och medvetet har förkunnat triteism, men ju större skillnaden görs mellan gudomspersonerna desto större är risken för att seglatsen går på grund.
Finns det måhända en smygande risk för triteism även i vår tid? Människosynen från och med 1600-talet, i synnerhet under upplysningstiden och framåt, har genererat en idé om självständiga, autonoma individer. Om utvecklingen i riktning mot en individualistisk människosyn kan man läsa i den kanadensiske filosofen Charles Taylors bok Sources of the Self: The Making of the Modern Identity. Den fulländade människan ska inte behöva vara beroende av någon annan är tanken. Redaktören för volymen The Cambridge Companion to the Trinity, Peter Phan, varnar (s. 19): ”Givet den utbredda psykologiska konnotationen till ordet ’person’ och givet det faktum att kyrkan inte kan kontrollera ordens betydelser i deras sekulära användning, finns det när man använder ordet ’person’ om Treenigheten en uppenbar och nu aktuell risk för triteism, åtminstone bland vanligt folk.”
Om skillnaden mellan gudomspersonerna å andra sidan görs för liten, blir konsekvensen att Gud består av en enda person som uppträder i olika roller eller på olika sätt, något som kallas modalism. Denna ansats värnar ihärdigt om enheten i Gud till priset av förlorad mångfald. Den mest bekante företrädaren för modalismen var Sabellius, vars utsagor finns bevarade endast i andra teologers texter. Han ska ha menat att det i Gud inte finns tre distinkta personer. Fadern, Sonen och Anden är en enda person, vilket till exempel medför att Fadern lider lika mycket eller på samma sätt som Sonen i samband med korsfästelsen. Termen modalism kommer från latinets modus, sätt, och syftar på att Gud har uppenbarat sig på olika sätt i olika tider och olika situationer.
Man skiljer mellan kronologisk och funktionell modalism. Enligt den kronologiska versionen fanns det en tid då Sonen inte existerade för att sedan bli inkarnerad och därmed bli Son vid en viss historisk tidpunkt. En variant av denna föreställning är att Jesus Kristus blir Gud först i och med dopet, så kallad adoptionism. Funktionell modalism å andra sidan tillskriver distinkta roller till gudomspersonerna: Fadern är skapare, Sonen är återlösare och Anden är den som helgar.
En modern variant av modalismen möter vi i uttrycket ”I skaparens, befriarens och livgivarens namn” som förekommer på olika håll. Vari ligger det problematiska? Intrycket kan väckas att Gud uppträder på tre olika sätt; som skapare, befriare och livgivare, var och en med sina roller. När namnen Fader, Son och Ande ersätts med andra uttryck försvinner dessutom en relationell syn på personen. Övertygelsen att det finns relationer i Gud själv hamnar i skymundan. Bakom ordvalet kan det i och för sig finnas en idé om tre personer, varför en strikt modalism möjligen inte föreligger. Det beror naturligtvis på vilka andra föreställningar om Gud som förknippas med en sådan bön. Från en andlig horisont som utgår från bönens praxis måste man dock påpeka att det är svårt att i bön vända sig till ”ett sätt att vara”. Den bedjande måste kunna vända sig till en person. Det bär emot att i gudstjänsten lovprisa och tacka ett modus.
Thomas av Aquinos lära om appropriationer kan tyckas vara till förväxling lik den funktionella modalismen. Men hans övertygelse om tre distinkta gudomspersoner inåt och deras gemensamma handling utåt gör att han håller rätt kurs. Elfte synoden i Toledo år 675 som Thomas säkert ansluter sig till kan med fördel anföras. Där slår man fast att gudomspersonerna är tre och att ingen av dem någonsin har existerat eller handlat ”före de andra, efter de andra eller utan varandra”.
Svaga och starka sidor hos Thomas treenighetslära
Kritik har på senare tid riktats mot Thomas av Aquinos treenighetslära därför att han lägger ner mest energi på Treenighetens inre liv med följden att Guds verksamhet utåt i världen kommer till korta. Dessutom anses hans systematiska ansats av analytisk karaktär vara otillräcklig eftersom man också behöver liturgins liksom Bibelns språk. Mot den första punkten kan invändas att Thomas faktiskt talar om Treenighetens relation till skapelse och frälsning men gör det i avgränsade kapitel. En tänkare kan dock inte säga allt på en gång lika litet som ett stort varuhus får rum med samtliga varor i skyltfönstret. När det gäller behovet av att komplettera med liturgins och Bibelns narrativa stil har kritikerna rätt – en av dem är Anne Hunt – även om man måste komma ihåg att Thomas skrev ett antal längre Bibelkommentarer, däribland den om Johannesevangeliet samt några liturgiska hymner. Ytterligare en kritisk synpunkt som kommer från östkyrkliga teologer är att de inte accepterar den augustinsk-thomistiska definitionen av person som relation, eftersom de menar att en person är mer än sina relationer, i fallet med Treenigheten mer än ”ursprungsrelationerna”.
En styrka i hans treenighetslära är ändå betoningen på relationer, vilket vi redan har konstaterat. En annan styrka är att han tillsammans med flera andra i medeltidens lärda värld med lätthet umgicks med triader. I vår tid däremot lägger sig ofta ett dualistiskt raster över tillvaron. Antingen eller, svart eller vitt, rätt eller fel, kropp eller själ. Överallt en sådan binär struktur där man tvingas välja mellan maximalt två möjligheter. Kunskapsteoretiskt ställs dessutom den tänkande människan ofta i ett motsatsförhållande till yttervärlden, vars gap hon ska överbrygga. I vår tid ställs också jorden i bjärt kontrast till himlen, nyligen manifesterat i filosofen Martin Hägglunds plädering för detta ”vårt enda liv” i stark motsats till det eviga livet. Polariseringen märks också i hårda konfrontationer i såväl samhälls- som kyrkopolitik, där man förväntas välja sida mellan två alternativ: vänster eller höger, bakåtsträvare mot framtidsoptimister, liberal eller konservativ, den ena bubblan mot den andra.
Medeltidens teologer var däremot förtjusta i triader: trefalt helig är Gud och änglaväsen finns av tre slag på tre olika hierarkiska nivåer. Flera teologiska utläggningar räknar gärna med tre kategorier – tänk på Dantes helvetet-skärselden-paradiset. I ett av sina tal om den treenige Guden kunde Gregorios av Nazianzos problematisera en dualistisk tankestruktur: ”Det som är Ett sätter sig i rörelse på grund av sin fullhet. Det som är Två är uteslutet, ty det gudomliga är bortom varje motsats. Fullkomligheten uppnås i det som är Tre, där det som är Ett sträcker sig förbi sammansättningen av det som är Två. Det gudomliga är därför inte tillslutet och inte heller gränslöst utbrett” (Tal 23.8, Olivier Clément, Källor, s. 65). Kan det vara så att Treenigheten, i synnerhet den helige Andes plats i den, har blivit extra svårgripbar därför att vi har förlorat förmågan att hantera triader? Anden blir som Askungen som inte kan gå på balen men gärna skulle vilja. En anledning är förlusten av kategorin trefaldig.
Min hypotes är att det skulle bli aningen enklare att förstå Treenigheten om man omfattade Thomas av Aquinos synsätt och samtidigt ifrågasatte en i vår tid gängse människosyn och världsbild, och därmed förknippad gudsbild. Hypotesen bygger på antagandet att det i modern tid har blivit onödigt komplicerat att närma sig och få kännedom om den treenige Gudens sätt att vara. Det beror främst på en individualistisk människosyn och en dualistisk världsbild, vilket i sin tur påverkar gudsbilden. Om en individualistisk människosyn färgar av sig på föreställningen om gudomspersonerna kan man lätt hamna antingen i triteism eller i en form av modalism, vilket vi redan har poängterat. Men dualism som kommer till uttryck till exempel i polarisering kan också försvåra. En renässans för medeltida triader är därför välkommen.
Litteratur
Thomas av Aquino: Summa theologiae I q. 27–45.
Thomas av Aquino: Summa contra gentiles, bok IV, kapitel 1–26.
G. K. Chesterton: Thomas av Aquino. Fredestad förlag, Vejbystrand, 1987.
Richard Cross: ”Medieval Trinitarianism and Modern Theology”, i Rethinking Trinitarian Theology. Disputed Questions and Contemporary Issues in Trinitarian Theology. Guilio Maspero & Robert J. Wozniak (red.), T & T Clark, London, 2012, s. 26–43.
Gavin D’Costa: ”Treenigheten i den interreligiösa dialogen” i Signum nr 5/2017, s. 24–30.
Gilles Emery OP: The Trinitarian Theology of Saint Thomas Aquinas. Översättning av Francesca Aran Murphy. Oxford University Press, Oxford, 2007.
Fredrik Heiding: ”Perichoresis – dans inom Treenigheten” i Lek för Guds skull: lekfullhetens kreativitet, dygder och laster, Artos, Skellefteå, 2020, s. 171–175.
Anne Hunt: ”The Trinity through Paschal Eyes” i Rethinking Trinitarian Theology, 2012, s. 472–489.
Anne Hunt: ”Trinity, Christology, and Pneumatology”, i Peter C. Phan (red.): The Cambridge Companion to the Trinity, Cambridge University Press, Cambridge, 2011, s. 365–380.
Anselm Kyongsuk Min: ”God as mystery of sharing and shared love: Thomas Aquinas on the Trinity” i The Cambridge Companion to the Trinity, 2011, s. 87–107.
Catherine Mowry LaCugna: God for Us. The Trinity & Christian Life. HarperCollins, New York, 1991.
Peter C. Phan (red.): The Cambridge Companion to the Trinity. Cambridge University Press, Cambridge, 2011.
Josef Pieper: Thomas av Aquino. Tolv föreläsningar. Veritas, Stockholm, 2019.
Gabriel Sánchez García: ”La relación trinitaria en santo Tomás de Aquino según los escritos Scriptum super libros Sententiarum, Summa contra gentiles, Compendium Theologiae y De potentia Dei” i Isidorianum, vol. 29/2 2020, s. 61–102.
Katolska kyrkans katekes, nr 232–260, 290–292.
Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid universitetet i Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 3/2021, s. 21–29. För illustrationer hänvisas till den tryckta utgåvan.