av LOUIS-MARIE CHAUVET
De nedstängningar som vi har levt med i Frankrike har fått en hel del praktiserande kristna och präster (och jag bland dem, som kyrkoherde för en församling) att känna sig frustrerade. Vi har känt oss berövade inte endast den eukaristiska kommunionen utan också möjligheten att få träffas som församling med allt vad det innebär av möten, utbyten av nyheter, påminnelser om olika händelser, ja, det verkliga livet i församlingen, som på ett visst sätt liknar glädjen i att träffas i en familj. I den församling som jag tjänar valde till exempel pastoralrådet och jag som tema för året som gått ”Församlingen, en gemenskap!”, och inte ”en familj”. ”Gemenskap” ska då i första hand ses som kontrast till ”hierarki”. Hierarkin kommer inte först, eftersom den har inrättats av Kristus till tjänst för gemenskapen i Guds folk.
Många medier har påpekat skillnaden mellan å ena sidan de troende i olika religioner och grupperingar som överlag har accepterat begränsningarna och å andra sidan de katolska kristna som, däremot, har protesterat och krävt lättnader. Och visst kan man förstå att samma regel om 30 deltagare oberoende av storleken på kyrkorummet leder till förvåning och protester. Men den bild som framträder är att katolikerna skiljer ut sig. Medierna har också uppmärksammat en annan skillnad i villkor och inskränkningar som funnits mellan religionsutövningen, som fått fortsätta, och framför allt de konstnärliga och kulturella miljöerna som snabbt berövades alla möjligheter att alls hålla öppet. Skulle verkligen en teatersalong eller en biograf ge mer smittspridning än en kyrka, om man efterlevde reglerna på ett seriöst sätt? Nu är visserligen religionsfriheten inskriven i den franska grundlagen, och rätten att fira gudstjänst är mer grundläggande än rätten att gå på en teaterföreställning. Den andliga näring som religionerna ger är av en annan sort än den som kommer från biografer, teatersalonger och konsertsalar, trots vissa uppenbara gemensamma drag. Det religionerna ger är mer ”grundläggande”, skulle jag säga. Men när jag använder denna beskrivning är jag medveten om att inte alla är överens med mig. Vem bestämmer vad som är ”grundläggande”?
Frågan gäller faktiskt inte friheten att fira gudstjänst utan rätten att på plats delta i den. Rätten att fira gudstjänst är verkligen inte i sig under attack i vårt land, tack och lov. Det är värt att säga, eftersom det finns katolska strömningar som genast talar om ”förföljelse” och om ”icke-förhandlingsbara rättigheter”. De begränsningar i livsföringen som följer av utvecklingen av det medicinska läget begränsar delvis och tillfälligt deltagandet i gudstjänster. Men vissa sätt att försvara rätten att delta i gudstjänster tjänar mest ett sekteristiskt tänkande och framstår inte som i samklang med evangeliet. Men man får nog också erkänna att man från statsmakternas sida kunde ha varit mer uppmärksam och noggrann både i regelsättandet (30 personer i kyrkorummet, oberoende av storlek!) och i hur besluten motiverades. Särskilt som man med dessa beslut påverkade (om än bara med vissa inskränkningar) en ordning av särskild betydelse eftersom den skyddas av grundlagen.
Visst kan man förstå att det blir reaktioner: vilken grupp låter sig marginaliseras utan att protestera? Men även om denna omedelbara reflex är begriplig, så rymmer den kanske även en kallelse till omvändelse. Det jag avser är en omvändelse till evangeliet för vår värld vid denna tid.
Vad menas med ”vår värld vid denna tid”? Här måste vi gå vidare med denna fråga: Vilka tecken ger Gud oss genom den påfrestande kris som coronaviruset leder till i våra församlingar? Jag glömmer inte att påfrestningarna är än mer dramatiska för konstnärliga utövare och för butiker och restauranger. Många har tvingats stänga helt, somliga får vända sig till soppkök för att överleva. Dramatiska påfrestningar kommer också för företagare som ibland får se ett helt livs ansträngningar falla ihop och gå under. Vad kallar Gud oss till? I det följande vill jag ge några bidrag till ett svar. De vilar till stor del på det sätt som jag förstår eukaristins plats, och särskilt den söndagliga mässan, i församlingens liv. Denna förståelse är förstås i sig uttryck för en teologi. Jag ska därför nu först utveckla denna teologiska bas, innan jag kommer till praktiska konsekvenser.
Teologiska utgångspunkter
”Utanför mässan ingen frälsning?”, så löd rubriken på en debattartikel som Monique Baujard och Anne-Marie Pelletier publicerade i den katolska dagstidningen La Croix i november 2020. Den slagfärdiga formuleringen med sitt frågetecken är välfunnen eftersom den visar hur man kan bli förvånad, ja förfärad, när man märker att vissa kristna uttrycker sig som om eukaristin fyller hela deras liv. Därför bör man påminna om att mässan visserligen är centrum i det kristna livet men långt ifrån ensam fyller det. Till och med att mässan bara kan vara centrum i det kristna livet just under förutsättning att den inte upptar allt utrymme.
Vad är det i grund och botten som gör att ett mänskligt liv blir ett verkligt kristet liv? Det är att binda samman tre referenser: till Guds ord, till sakramenten (i synnerhet eukaristin) och till en livsetik som är i samklang med evangeliet. Det som kommer först i denna trilogi är inte sakramentet, utan det är Guds ord.
Låt oss stanna upp vid denna sista punkt. Vi märker detta konkret på flera olika sätt. Jag ska ganska noggrant gå igenom tre argument och jag tror som inledning att det är nyttigt att påpeka att de alla tre har sitt ursprung i liturgin. Inget att förvåna sig över om man minns den teologiska innebörden i uttrycket lex orandi, lex credendi, vilket betyder att ”det som är lagen för bönen (det gäller den liturgiska bönen) är lagen för tron” och detta ska förstås som att ”kyrkan tror det som hon firar”. Den tro som levs genom handlingar i den liturgiska bönen kommer före den dogmatiska formuleringen av tron. Eller, helt enkelt, även om trosformuleringar är viktiga så kommer de efter själva livet. Dogmerna kommer inte först. De uppstår först när man behöver klargöra vad som står på spel i kyrkans liturgiska liv och i de kristnas andliga liv.
Tre argument
Det första argumentet gäller katekumenernas väg fram mot dopet. Redan det faktum att de ges tillträde till de tre initiationssakramenten (dop, konfirmation och eukaristi) först efter att de tagit till sig huvudpunkterna av Guds uppenbarelse i Bibeln, och sett Kristi mysterium som nyckeln till att förstå denna uppenbarelse, har stor betydelse. Kyrkan har aldrig jäktat fram att få ge någon dopet. Detta är så iögonfallande att kyrkofäder, Origenes bland dem, påpekar hur hedningar blir förvånade inför hur lång (flera år) den kristna vägen till sakramenten är för dopkandidaterna, när de samtida ”filosofernas” främsta intresse var att samla så stort antal lärjungar som möjligt.
Också när man som döpt deltar i mässan – det är det andra argumentet – så hastar man inte fram till kommunionen i eukaristin. Innan man tar emot den får man först ägna tid till att lyssna till Guds ord. Denna första del av liturgin uppfattade man visserligen under lång tid, sedan medeltiden, som snarast sekundär (den betecknades ju ”för-mässa”), men Andra Vatikankonciliet har återupprättat dess betydelse med kraft. Det är ju, kan vi läsa, samma Livets bröd som ges till de troende både på Guds ords bord och i Kristi kropp (konstitutionen Dei Verbum nr 21). Det förtjänar här att påpekas att missa på latin betyder ”sända i väg”. Den ursprungliga meningen med uttrycket ”för-mässa” var att detta skedde innan man skickade i väg dem som inte kunde delta i kommunionen: katekumener, botgörare med flera. Men denna betydelse sjönk så småningom undan och uttrycket ”för-mässa” kom helt enkelt att betyda en inledning före det viktiga som kom sedan. Fortfarande i min barndom lärde man oss barn att för att ”deltagandet” i mässan skulle vara ”giltigt” räckte det med att komma före offertoriet. Det är snarast komiskt att påminna sig att på den helige Caesarius av Arles tid (500-talet) var det tvärtom. Biskopen skällde på de troende som lämnade kyrkan efter hans predikan, alltså före den eukaristiska bönen, eftersom de inte ansåg sig värdiga att gå till kommunionen. Att Livets bröd är detsamma i de två mässdelarna hindrar inte alls konciliet från att påpeka en skillnad i nivå, som jag strax ska precisera. Men även om det handlar om olika nivåer, så är det samma ”logik”, nämligen att man går från det första bordet till det andra och aldrig tvärtom. Det är förstås ingen slump att det alltid har varit så, vilket man kan se redan i berättelsen om lärjungarna i Emmaus (Lukas 24). Detta innebär konkret att man ska förstå Kristi eukaristiska kropp som en förtätning av ”skriftkroppen”, Hans kropp som vi hyllar efter läsningen av evangeliet när vi säger: ”Lovad vare du, Kristus!”
Den allra minsta filosofiska reflexion över detta ”fenomen” gör att den sanning som utsägs här framträder tydligt (detta är innebörden i ett fenomenologiskt angreppssätt – det som vissa har svårt att acceptera är att det verkligen är själva ”sanningen” om saken i fråga som det handlar om och inte endast en mer eller mindre poetisk metafor för denna sak): att förena sig med Kristi kropp i kommunionen är en fullbordan av att förena sig med hans ord. Det är alltså inte riktigt att ställa dem på samma nivå. Däremot är det riktigt att betrakta dem utifrån samma logiska kedja: den eukaristiska kommunionen finner sin mening endast i förlängningen av lyssnande och ”idisslande” av skrifterna. Det är alltså inte fråga om en enkel ”för-mässa”. I Allmän introduktion till det romerska missalet (AIRM) framställs detta med enastående kraft: ”Mässan kan sägas bestå av två delar: ordets liturgi och eukaristins liturgi. De båda är dock så nära förbundna med varandra att de tillsammans utgör en enda gudstjänsthandling. I mässan bereds såväl Guds ords som Kristi kropps bord där människan får både undervisning och näring. Vissa handlingar inleder och avslutar mässan” (AIRM nr 28).
Det tredje argumentet, slutligen, är att eukaristin endast blir meningsfull utifrån Ordet, vilket blir tydligt i acklamationen efter instiftelseorden: ”Din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi, till dess du återkommer i härlighet.” Detta är den mest kortfattade sammanfattningen av den bibliska uppenbarelsen. Mässan är i grunden detta: åminnelse (”anamnes”) av Guds handlande i historien som visar att han älskar människor så mycket att han i sin son Jesus förlorar livet för dem, för att genom att uppväcka honom från de döda bevisa kraften i denna kärlek! Många kristna, också regelbundna gudstjänstbesökare, har svårt att ta till sig detta. De skulle hellre sjunga en sång av tillbedjan efter instiftelse-orden än denna åminnelseacklamation. Men den liturgiska traditionen är ”hårdhudad”, om man vågar använda det uttrycket. Inför modets skiftningar (elevationen av hostian, som hänger samman med den eukaristiska tillbedjan, härrör från början av 1200-talet) håller den fast vid det som är grundläggande och som Andra Vatikankonciliet har hjälpt oss att återfinna i den äldsta traditionen: det är ju ”för att fira Herrens åminnelse” som Guds folk samlas till mässa på söndagen (AIRM nr 27). Därför är det inte tillbedjan (som givetvis är helt legitim) som finns här mitt i mässan utan denna acklamation som proklamerar en Gud som, i Jesus, har fortsatt att visa sin kärlek och tilltro trots allt. Ja, ”trons mysterium” är verkligen stort! Personligen menar jag att denna åminnelseacklamation, när den sjungs av hela det kristna folket som står upp och tar i så att kyrkans valv vibrerar, är det högsta uttrycket för kyrkans själva natur. Och man återfinner samma vibrerande intensitet i den avslutande lovsången i den eukaristiska bönen. När prästen lyfter det konsekrerade brödet och vinet, inte endast som Guds gåvor som frukter av skapelsen utan som uttryck för hur Gud ger sig själv eftersom de har förvandlats till Kristi kropp och blod, inbjuder han det kristna folket att som svar på hans ”Genom honom och med honom och i honom” höja sin röst för att med kraft sjunga det trefaldiga ”Amen”. Detta är verkligen höjdpunkten i den eukaristiska liturgin!
Eukaristin som gemenskap
En utmärkande egenskap för eukaristins rätta plats i en kristens liv är att den föregås av Guds ord. En annan egenskap är att den inte är ett mål i sig. Eukaristin leder till etiska konsekvenser i livet. Också på denna punkt finns det många teologiska vittnesbörd. Till och med under den tid när teologin och andligheten koncentrerade sig på ”närvaron i sakramentet”, från 1100-talet, glömde man inte att eukaristins ”yttersta nåd” (res tantum i den tidens vokabulär), alltså det till vad Kristus har ”instiftat” den, är kyrkans enhet genom kärlekens band. Detta intygar Thomas av Aquino liksom Albertus Magnus och Bonaventura. Närmare oss är det vittnesbörd som finns i alla våra eukaristiska böner. I den ”kommunionsepikles” (nedkallandet av den helige Ande först över brödet och vinet och sedan över församlingen) som följer på åminnelseacklamationen ber man, i olika varianter, om att vi genom att ta del av Kristi ”eukaristiska kropp” ska församlas och förenas av den helige Ande till Kristi ”kyrkliga kropp”. Alltså ”det för vilket” eukaristin finns till är inte tillbedjan (det är en passande handling, men inte den grundläggande), utan gemenskap. Och man måste genast tillägga denna viktiga konsekvens: kommunionen är inte en from individuell handling (det verkar som om vissa präster nu under pandemin har förvandlats till primärt utdelare av kommunionen utanför mässan) eftersom den fullbordar sitt syfte, genom konkret delande av Kristi kärlek, när ”Guds skingrade barn” samlas.
Det som avses är alltså de kristnas etiska liv, som har sin ”teologala” grund i Guds frälsande kärlek i Kristus, eftersom det flödar ut ur den eukaristiska kommunionen: detta andliga liv är alltså en kallelse att bli det andliga offer som Paulus och andra ofta talar om: ”… frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det ska vara er andliga gudstjänst” (Rom 12:1). ”Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud” (Hebr 13:16). Och visst är det bra att det är så. Det betyder att vid vårt livs slut kommer vi inte att bli dömda utifrån hur många mässor som vi har deltagit i, eller, om vi är präster, hur många som vi har celebrerat, utan snarare, enligt liknelsen om den yttersta domen (Matt 25), vad vi konkret har gjort för de sjuka, de hemlösa, de fängslade et cetera.
Slutsatsen av dessa teologiska reflektioner är att det blir tydligt att mässan inte är allt i det kristna livet, och att den inte heller är vare sig början eller slutet på det. Startpunkten är Guds ord, och målet är ett etiskt liv, som genom kärleken (alltså att ge sig själv till förmån för någon annan) formar sig efter eukaristins innehåll. Eukaristin är alltså en punkt på denna väg. Men det är en nödvändig och förpliktande punkt. Eukaristin är nödvändig på så sätt att etikens ”teologala” förankring (alltså att den utgår från Guds kärlek som den är en konkret fortsättning på) bara är möjlig om man står i förbindelse med denna kärlek, och denna förbindelse har sin främsta plats i den eukaristiska kommunionen. Och den är förpliktande på så sätt att de som lever av Guds kärlek i Kristus inser att denna kärlek leder dem till en gengåva av tacksägelse som eukaristin också är den främsta platsen för.
Pastorala konsekvenser
Givetvis bör dessa teologiska reflektioner få pastorala konsekvenser av betydelse i den situation som vi nu lever i. Den förståeliga frustrationen inför begränsningarna bör inte leda oss till aggressiva anklagelser mot staten om att den förföljer oss eller brister i respekt. Snarare bör situationen leda oss till uppfinningsrikedom, som fått nya möjligheter genom den tekniska utvecklingen (internet, sociala medier, videokonferenser etc.), men som har sin huvudsakliga inspirationskälla i kyrkans levande tradition som jag just visat på.
Innan man tänker på mässan måste man alltså tänka på det som leder dit och det som tar sitt ursprung där: Guds ord och kärleken till nästan. Jag tänker inte här gå igenom alla möjliga initiativ som tagits i dessa två riktningar av präster, diakoner och lekmän. Jag nöjer mig med några exempel. Vad gäller Guds ord är det bra att man har kunnat hitta olika sätt att ge näring till de kristnas umgänge med de dagliga bibelläsningarna i mässan. Det har funnits förslag på bönestunder kring någon av läsningarna, med en sång, en psaltarpsalm, en inbjudan till lovsång och till förbön, allt förmedlat via internet eller via familjeliknande grupper på WhatsApp och liknande tjänster. I brist på närvaro i liturgin har man funnit olika möjligheter till liturgi på avstånd, under mottot ”Alla tillsammans, var och en hos sig!”. På samma sätt har många olika initiativ uppstått med inriktning på omsorg om vår nästa, särskilt för dem som nedstängningarna har tvingat till stor ensamhet: telefonsamtal, hembesök och så vidare. Jag har personligen tagit starkt intryck av de församlingsmedlemmar som på olika sätt sagt ungefär ”Utan nedstängningen och uppmaningar att ta kontakt hade jag aldrig lärt känna den och den …”. På så sätt har gemenskapen i församlingen till och med stärkts mer än i normala perioder.
Också vad gäller eukaristin kan den ”fasta” som vi har tvingats till vara en möjlighet att upptäcka dess betydelse. Inte betydelsen enbart i kommunionen, förstås, och ännu mindre i enskild kommunion (jag får lust att kalla detta ”torr kommunion”!), utan givetvis i dess förbindelse med församlingen och med Guds ord. Personligen har jag avstått från att spela in mässor och sända ut dem till församlingen, eftersom jag befarar att det skulle ge upphov till ett klerikalt fokus på prästens person. Jag har i stället velat lyfta fram predikan och i anslutning till den har jag också kunnat förmedla en del information från församlingens liv, vilket har kunnat ersätta en del av de nyheter, möten med andra, påminnelser och mera som man får i anslutning till den söndagliga mässan; allt det som gör att en församling blir en levande och angenäm plats för gemenskap. Och jag har hänvisat mina kristna bröder och systrar till mässor i radio och tv och till den ”andliga kommunionen”, vilket varit ett bra tillfälle att påminna om den gamla traditionen med kommunion genom längtan när man inte har möjlighet att delta i kommunionen i mässan. Visst inser jag att den finns en fara vid att vänja sig vid att få mässan ”hemlevererad” via tv. Jag skrev till och med en humoristisk artikel om detta vid slutet av den första nedstängningen våren 2020: en sorts Don Camillo lade fram för Gud alla fördelar, också de ”andliga”, med mässan på tv. Men Jesus invände att, för den kristne som ville möta honom, väntade han inte på dem i det stillsamma vardagsrummet utan i församlingskyrkan, där det säkert inte var lika bra som på tv men dit alla kristna kallas för att konkret möta sina bröder och systrar. I den gemenskapen finns platsen för att möta Gud. I alla händelser, när vi kunnat återuppta mässfirandet, om än i mindre antal, så har söndagens mässor varit en plats för gemenskapsglädje!
Mot framtiden
Denna kris som viruset lett till har endast påskyndat, menar jag, en rörelse som redan var märkbar dessförinnan: hur kyrkan är på väg från den gestalt som hon fick under medeltiden och vid det tridentinska konciliet. Hur skulle det förresten kunna vara annorlunda, när man betänker de kulturella och sociala förändringar som våra västerländska samhällen genomgår? Det kan inte förhindras ens av den förstelning och det fasthållande av en frusen identitet, viljan att vara ett ”mot-samhälle”, som är en frestelse hos vissa kristna. Hälsokrisen gör denna förändring än tydligare. Man vet att en del av församlingsmedlemmarna inte har återkommit till mässorna när nedstängningen har hävts (man talar om 20–30 procent, även om det kan vara stora skillnader med olika regioner och församlingar). Det kan vara äldre som fruktar covid-19, personer som vant sig vid bekväma tv-mässor, människor som fått känslan att man kan leva som kristen på annat sätt än med regelbundna gudstjänstbesök, särskilt om de inte gillar prästernas ”stil”, och så vidare. Att ta ”omvägen” om mässan framstår alltmer som en av flera möjligheter, ja till och med som onödigt, för att leva ut de viktiga ”värden” (generositet, rättvisa, ansvarstagande etc.) som kristendomen så väl har inplanterat att man, för många, kan klippa loss dem från Gud utan att det gör något, vilket man ofta får höra när man möter människor under förberedelserna inför ett dop, ett bröllop eller en begravning.
Trots allt, om det är sant att Gud talar till oss genom historiens händelser, vilket Bibeln visar hela tiden, finns det då inte i denna påskyndade förändringsprocess, som viruskrisen leder till, också en kallelse till kyrkan, en brådskande kallelse till en omvändelse, inte bort från ämbetets struktur i kyrkan, men omvändelse från den klerikalism som vuxit ut ur denna struktur?
Översättning: Björn Hjalmarsson
Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Études marsnummer 2021.
Louis-Marie Chauvet är professor emeritus i teologi med inriktning på liturgi och sakrament vid Institut Catholique i Paris samt kyrkoherde i Deuil-la-Barre i stiftet Pontoise utanför Paris.
Ur Signum nr 3/2021, s. 15–20.