av STEN HIDAL
Om Psaltaren som religiöst dokument och inte minst dess verkningshistoria kan mycket skrivas. Men var och hur användes psalmerna från början? För att svara på denna fråga måste vi något betrakta den israelitiska gudstjänstens historia.
Spontant förbinder vi kanske psalmerna med templet i Jerusalem, som ju också ofta nämns i dem. I mycket vetenskaplig litteratur, särskilt äldre, omtalas Psaltaren slentrianmässigt som ”kultdiktning”. Det är då viktigt att komma ihåg att de antika templen inte var samlingsplatser. De israelitiska templen var definitivt för små för det – själva tempelbyggnaden i Jerusalem var ungefär stor som en svensk landskyrka. Mycket av kulten försiggick utanför templet, eftersom åtminstone vissa offer skulle brännas. Också de andra templen var små, vilket har visats vid utgrävningar. De grekiska och romerska templen hade ibland imponerande proportioner, som kan ses på ruinerna, men det var för att man skulle få rum med alla votivgåvor som hamnade i dem.
Om gudstjänsten i Salomos tempel vet vi nästan ingenting, mer än att det i allt väsentligt var en offergudstjänst. Endast prästerna hade tillträde till själva templet, och enligt en gammal tradition fick översteprästen ensam gå in i det allra heligaste en gång om året på stora försoningsdagen. De detaljerade offerritual som vi kan läsa i 3 Mosebok 1–7 kommer från det andra templet i Jerusalem, det som uppfördes på 500-talet f. Kr. Märkligt är att inga ord att uttala finns i dessa texter, och det är möjligt att offren har förrättats under tystnad. Att det skulle ha sjungits psalmer i samband med dessa riter, får anses vara mindre sannolikt. Prästerna måste ju ha koncentrerat sig på att förrätta den heliga handlingen, och en kör fick knappast rum.
Det finns sådant som tyder på att det också har funnits en mera utåtvänd och för alla synlig gudstjänst. I Ps 68:25 f. läser vi: ”Nu kommer ditt festtåg, o Gud, min Guds och konungs festtåg i helgedomen. Främst går sångare, sedan musikanter bland flickor som slår på tamburin.” Det verkar vara en procession, men den kan mycket väl ha dragit fram i templets närhet. Samma sak gäller om de kända orden i Ps 118:27: ”Ordna er till procession, med kvistar i händerna, ända fram till altarets horn!” Här är dock den hebreiska texten osäker, som en not i Bibel 2000 upplyser om.
Kulten i Jerusalems tempel var i hög grad knuten till kungadömet, det var en form av officiell statskult. Kungens palats och templet låg helt nära varandra, och templet kunde uppfattas som en slottskyrka. Men religionen i det gamla Israel utövades på olika nivåer. Man har bland religionssociologer präglat uttrycket religionsintern pluralism. När religionen utövas på platser med olika social nivå, påverkas också i viss mån dess innehåll och inriktning. Förutom den centrala kulten i Jerusalems tempel – och det är den som skildras i våra bibeltexter – ägde gudstjänst rum i de lokala templen runt om i landet och slutligen också i familjens krets. Svårast att komma åt är det som skedde i till exempel tempel som Arad och Betel, eftersom den officiella historieskrivningen inte nog kan fördöma vad som skedde där. ”De inrättade åt sig offerplatser med stenstoder och asherapålar på alla höga kullar och under alla grönskande träd” (1 Kung 14:23). Av den familjära gudstjänsten får vi i någon mån en bild genom att läsa om patriarkerna i 1 Mosebok – låt vara att några offer inte förekom utanför templen längre fram i tiden.
Hela denna bild förändrades radikalt genom den kultcentralisering som skedde under kung Josias regering på 600-talet f. Kr. och som skildras i 2 Kungaboken 23. Alla tempel utanför Jerusalem lades ner, något som också arkeologin bekräftar. Jerusalems tempel fick ta emot sagolika privilegier, eftersom all verksamhet och därmed alla inkomster från offren koncentrerades dit. Men det var en blomstring i sista minuten, eftersom staden intogs och templet förstördes av nybabylonierna år 586 f. Kr. Nordriket Israel hade fallit redan år 722 f. Kr.
Men all gudstjänst upphörde inte. Också i ruiner kunde viss verksamhet ske, vilket visas av berättelsen i Jeremia 41:4–10. Säkerligen har också vid denna tid klagogudstjänster och botandakter hållits på flera platser. Några av de kollektiva klagopsalmer som finns i Psaltaren, exempelvis Ps 74, kan då ha använts. Om en sådan klagoliturgi kan vi läsa i Joel 1:11–14.
Det skall inte heller glömmas att det redan vid denna tid fanns en diaspora, där tempel kan ha funnits. Vi känner till åtminstone ett sådant på ön Elefantine i Nilen, där det bodde en judisk militärkoloni och varifrån brev finns bevarade. Också i den östliga diasporan kan kultisk aktivitet ha förekommit, även om det är mycket osäkert om regelrätta synagogor redan uppfördes. En svårtolkad vers i Malaki kan tyda på offertjänst långt utanför Palestinas gränser, och i varje fall vittnar den om en universell gudsbild: ”Från öster till väster är mitt namn stort bland folken, och överallt frambär man rökelseoffer åt mitt namn, rena offer, ty mitt namn är stort bland folken, säger Herren Sebaot” (Mal 1:11).
Men det var framför allt i familjens krets som gudstjänsten utövades. Vi får tänka oss en husandakt, som i övrigt är helt okänd för oss. Men det är ett rimligt antagande att någon form av psalmer har ingått i den. Dessa har växlat efter situationens krav och det är inte säkert att de enbart har hämtats ur vad som nu är den kanoniska Psaltaren. Denna fixerades till sin nuvarande form sent – ännu i Qumran har varianter förekommit. Om någon i familjen var sjuk, så har man använt en av de individuella klagopsalmerna, som nu utgör den största enskilda delen av psalmerna med cirka en tredjedel. Om en präst fanns till hands kan denne ha föredragit vers för vers och den sjuke läste efter. När vi nu talar om ”familj” är det inte fråga om den moderna kärnfamiljen utan antikens extended family med minst tre generationer under samma tak, därtill tjänstefolk. Det kunde röra sig om ganska många.
I denna miljö har också funnits behov av tackpsalmer efter lyckliga tilldragelser och hymner, där Guds godhet och verk i skapelsen prisades. Vissa psalmer är dock så teologiskt reflekterande till sin natur, att de knappast kan ha fungerat i ett kollektiv utan var produkten av en individs tankemöda. Dit hör till exempel Ps 73 med dess analys av teodicéproblemet. En förtröstanspsalm som Ps 23 kan ha fungerat i alla sammanhang, medan gruppen vallfartpsalmer, Ps 120–134, kan ha använts just vid vallfarten till någon helig ort. Och i Ps 119 med dess 176 verser är vi inne i rabbinernas meditation över Guds ords hemligheter.
Vi är, som sagt, osäkra på när synagogan kom in på scenen. Det skulle vara intressant att veta, eftersom synagogan verkligen innebar en revolution i fråga om antikens religiösa byggnader. För första gången i historien skapades en lokal för gudstjänster som dessutom var en samlingsplats för människor. Det innebar att utrymme frigjordes genom att inget altare fanns. Det innebar vidare att det kunde ske textläsningar och böner, allt det som nu utmärker den synagogala gudstjänsten. Om det också från början förekom predikan, är mera osäkert. Likaså är det osäkert i vad mån psalmer förekom i synagogan.
Det mesta tyder nämligen på att psalmer endast i liten utsträckning förekom i synagogans liturgi. När antalet så småningom utvidgades heter det i en källa, att detta skedde efter ett folkligt önskemål. Det kan inte heller helt uteslutas att rabbinernas ovilja mot att infoga psalmer kan ha haft ett visst samband med att psalmerna hade fått en stark ställning i den kristna gudstjänsten. Men vi är mycket lite informerade om den äldsta synagogans liturgi.
Detsamma gäller om den äldsta kristna kyrkans gudstjänst. Vi vet inget om vilken ordning som då följdes eller när man började uppföra särskilda lokaler för att samlas i. Det är ett rimligt antagande att man i äldsta tid kom samman i husen för att fira gudstjänst. Om detta skall kallas husförsamlingar, så bör man dock observera att det mesta tyder på att dessa grupper inte var självstyrande enheter. Även i en stor stad som Rom med många sådana församlingar tycks det från början ha etablerats ett nätverk som höll dem samman. Ett presbyterkollegium styrde för hela staden, och för att ett sådant kollegium skulle fungera måste det finnas en ordförande. Det är fullt möjligt att denne kallades biskop, på grekiska episkopos.
I gudstjänsten förelästes de heliga skrifterna, de utlades och man bad. Allt detta förenar den kristna gudstjänsten med synagogans. Men här fanns ett viktigt tillägg: man firade också den heliga måltiden eller eukaristin. Alla de äldsta skildringarna av kristen gudstjänst, som Justinus Martyrens från cirka år 150 och Hippolytos kyrkoordning från omkring år 200 i Rom är överens om detta: varje söndag firades eukaristin. Religionsfenomenologiskt får detta sakrament sägas motsvara offren i Israels tempel. Därmed är inget sagt om någon särskild mässoffersteologi, endast att sakramentet var en helig handling.
Funktionellt förenar alltså den kristna kyrkan både templet och synagogan. Från templet har man ärvt den heliga handlingens centrala plats i form av sakramenten, från synagogan läsningar, förkunnelse och böner. Vet vi vilken roll psalmerna spelade i gudstjänsten? I Nya testamentet är de i särklass mest citerade böckerna i Gamla testamentet Jesaja och Psaltaren. Det talar för att psalmerna bör ha intagit en viktig plats. Eftersom vi inte förrän betydligt längre fram i tiden har några detaljerade ritual bevarade, är det svårt att uttala sig med en större precision. Men uppmaningen i Efesierbrevet att de kristna skulle ”tala till varandra med psalmer och hymner och andlig sång” (Ef 5:19) innebär sannolikt att psalmerna hade en stark ställning, detta till skillnad från i den äldsta synagogan.
Det tycks ha funnits en diktning av hymner och sånger, som delvis anknöt till Psaltaren, men i princip var en självständig genre. Av detta har vi nästan inget i behåll. Anledningen kan ha varit att gnostiker tidigt odlade detta diktande och att det därför hamnade i vanrykte hos mera ”ortodoxa” grupper. Omkring år 200, kanske något tidigare, tillkom den samling som brukar kallas Salomos oden och som representerar den äldsta kända kristna sångsamlingen. Dessa sånger kan inte kallas för gnostiska, men onekligen finns det vissa gnosticerande drag i bildspråket.
Inte förrän omkring år 400 tycks hymndiktandet ha kommit igång på allvar i fornkyrkan. Då hade Psaltaren verkat tillräckligt länge för att få efterföljare, inte endast i form av parafraser utan också i verklig nydiktning. I västkyrkan betecknar kyrkofadern Ambrosius i Milano här en början, i östkyrkan diakonen Efraim Syriern i Edessa. Den senare av dessa bådade gestaltade en mycket stor del av sitt teologiska författarskap i poetisk form. Det är visserligen osäkert i vilken utsträckning dessa ofta mycket långa hymner har fungerat som församlingssång, men de kan ha sjungits av en kör.
Redan från början har alltså psalmerna intagit en central plats i den kristna gudstjänsten. Det är ett intressant faktum att de fick en större och mera varierad verkningshistoria i kristendomen än i själva dess moderreligion. Men också utanför gudstjänsten har Psaltaren haft ett liv, och dess rikedom och välsignelse kan inte överskattas.
Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 3/2021, s. 11–14.