Sveriges kristna råd förtydligar sitt uppdrag

Nyligen beslutade styrelsen för Sveriges kristna råd, vari textförfattaren är suppleant (jävsförhållande därmed redovisat), att rådets kansli ska omorganiseras. I rapporter i kristen media har det skrivits att verksamhet kommer att läggas ner av ekonomiska skäl. Omorganisationen har dock fler dimensioner än så och innebär främst ett förtydligande av vad just rådet ska göra och vad som bättre hanteras i andra ekumeniska organisationer och nätverk, eller av medlemskyrkorna själva.

Det ekonomiska är en aspekt av omorganisationen, men inte den enda. Man kan säga att det finns tre viktiga skäl till att lägga om resurserna:

Det praktiska. En del av de utåtriktade verksamheter som skötts av Sveriges kristna råds kansli har i praktiken engagerat fem eller sex av 27 medlemskyrkor. Framför allt har det varit svårt att få katolska och ortodoxa församlingar att engagera sig, och kansliet har inte riktigt lyckats hitta arbetssätt som passar för alla. Det betyder förstås inte att styrelsen önskar att verksamheten ska försvinna, men det är inte rimligt att ha kansliresurser för verksamhet som av många medlemskyrkor upplevs som irrelevant i den form den har bedrivits. Då är det bättre att verksamheten bedrivs i andra ekumeniska organisationer, eller som samverkan mellan engagerade kyrkors kanslier.

Det ekonomiska. De projekt som läggs i ner i sin nuvarande form har bedrivits med externa medel, alltså bidrag, från exempelvis SIDA och Folke Bernadotteakademin, men de påverkar även de delar av kansliet som betalas av medlemsavgifter och då särskilt avseende ekonomisk redovisning. Kraven på redovisning och återkoppling har ökat markant på bara några få år, och i dag ställs stora administrativa krav även på små projekt. I praktiken skulle det behövas ytterligare en kansliresurs för projektadministration på Sveriges kristna råd och därmed ytterligare belastning på den medlemsfinansierade verksamheten.

Det principiella. Sveriges kristna råds föregångare, Svenska ekumeniska nämnden, som bildades 1932, hade som medlemmar inte bara kristna samfund utan också andra typer av organisationer som KFUK-KFUM, Kristna studentrörelsen och även mer biståndsinriktade rörelser. Med tiden kom samfunden i Svenska ekumeniska nämnden fram till att det behövdes en plattform enbart för dem, en plattform som kunde hantera det som bäst görs just av samfunden med sina specifika frågeställningar och förutsättningar. Ser man på förarbetena är det som efterfrågas närmast en plattform för att tillsammans vara, medan andra medlemsorganisationer i Svenska ekumeniska nämnden lagt all vikt på att göra. En viktig orsak till bildandet av Sveriges kristna råd 1992 var alltså de kristna samfundens behov av att vara kyrka, och att tillsammans reda ut vad det innebär – det vill säga bedriva teologisk dialog och reflektion. Detta vara har med nödvändighet ett utflöde i form av ett göra, men det är inte givet att detta göra måste ligga just i Sveriges kristna råd, som är en av flera plattformar för de kristna samfundens gemensamma arbete. Det som inte kan göras bättre någon annanstans är den gemensamma teologiska reflektionen och skapandet av kontaktytor och nätverk mellan kompetens i medlemskyrkorna. Därtill finns några ekumeniska åtaganden, som också i nuläget ligger bäst i rådet, som det ekumeniska följeslagarprogrammet SEAPPI (ett åtagande gentemot kristna i det heliga landet) och institutionssjälavården (fängelse-, sjukhus- och universitetssjälavård, ett åtagande gentemot Kriminalvården respektive Frikyrkosamråd). Dessa har mer anställd personal, men är inte att betrakta som huvudverksamhet.

Det finns, naturligtvis, en oro över kompetensförlust på det kansli medlemskyrkorna har tillsammans i Alvik, och även över att verksamhet som ändå engagerat många församlingar upphör i sin nuvarande form. Att det inte längre kommer att finnas anställda i externfinansierade projekt betyder dock inte att Sveriges kristna råd slutar att arbeta med de freds- och hållbarhetsfrågor som legat i dessa projekt. Verksamheten flyttas till arbetsgrupper, som i högre grad får ta hem den till medlemskyrkorna själva. På det viset minskas klyftan mellan Sveriges kristna råd som samarbetsplattform och medlemskyrkornas egen verksamhet. Förhoppningen är att verksamheten då kan uppfattas som mer relevant för fler av medlemskyrkorna, och att det blir lättare för varje medlemskyrka att finna arbetssätt som passar den egna organisationen.

Beslutet att lägga ner verksamhet har dragits i långbänk, eftersom det är ett mycket svårt beslut att fatta. Samtidigt är det inte rimligt att i medlemskyrkornas gemensamma plattform för verksamhet behålla projekt som endast engagerar ett fåtal medlemskyrkor. För att stärka det gemensamma och locka fler medlemskyrkor till delaktighet i arbetet behövs nya arbetsformer, som på ett bättre sätt tar tillvara olikheterna i våra kyrkliga organisationer. På det viset kan Sveriges kristna råd än mer bli just kyrkorna tillsammans.

En mer utförlig redogörelse för resonemangen bakom omorganisationen finns på Signums hemsida (signum.se/sveriges-kristna-rad-en-nodvandig-samtalsklubb).

Magdalena Dahlborg är tidigare ekumenisk handläggare inom Stockholms katolska stift, red.sekr. för Signum, Uppsala.