Sveriges nya ambassadör vid Heliga stolen – Cecilia Björner

Cecilia Björner utsågs av regeringen i september i fjol till Sveriges ambassadör vid Heliga stolen. Följande intervju med henne ägde rum den 8 juni på Utrikesdepartementet i Stockholm.

Signum: Vill du till att börja med berätta något om din egen personliga bakgrund?

Cecilia Björner: Jag är född och uppvuxen i Härnösand, den vackra residensstaden i Ångermanland. Som ung jobbade jag en del inom kyrkan, med juniorer och som ungdomsledare. På högstadiet pryade jag som präst, för under en period hade jag funderingar på att bli det – ja, jag ville nog egentligen helst bli biskop – men sedan kom jag fram till att jag inte hade en tillräckligt stark förankring i tron för att ta på mig ett så stort ansvar. Jag känner mig alltså väldigt bekväm och hemma i kyrkan och i mötena med troende människor. Min pappa var under 50 års tid körledare och körsångare i kyrkan, så det var en väldigt naturlig del av vårt liv att finnas med i de kyrkliga sammanhangen.

Fast jag kan inte säga att vi var någon särskilt religiöst präglad familj. Min mamma var nog en aktiv agnostiker och min pappa var nog en passiv troende. Men i en liten svensk stad på den tiden var religionen en mera självklar del av vår kulturmiljö. I dag väljer man tron aktivt eller så väljer man bort den, men under min uppväxt var den mer en naturlig del av livet. Jag går fortfarande i kyrkan vid de stora högtiderna. Dessutom råkar det vara så att min man har en kantorsexamen och vi går ofta till kyrkan för att lyssna på orgelmusiken.

Som ung var jag engagerad i fattigdomsbekämpning och stöd till utvecklingsländer, både via kyrkan och via Sida, där jag senare kom att arbeta. Rättvisefrågorna och de sociala frågorna har varit med mig redan tidigt i livet, och jag valde att utbilda mig i internationell ekonomi. Det blev sedan min ingång i diplomatin. När vi pratar om säkerhetsfrågor i dag handlar det också om att bekämpa fattigdom och att främja rättvisa förhållanden i världen, för att därigenom uppnå säkerhet och fred. Vår tids säkerhetsbegrepp är bredare än det nationella militära och inkluderar att säkerhet också uppnås genom att stödja en utveckling som skapar goda samhällen för alla, där grogrunden för krig och terrorism inte finns.

I september i fjol utnämndes du till Sveriges ambassadör både vid Heliga stolen och på Malta. Och i mitten av december överlämnade du dina kreditivbrev till påven Franciskus i Vatikanen. Vill du berätta något från det tillfället och om vilket intryck du fick av påven som person?

Jag hade haft den stora förmånen att få träffa påven en gång tidigare, vid hans besök i Lund. Jag fick redan då en möjlighet att se hur han agerade och höra honom tala vilket gav mig en mycket positiv bild. Den bilden bekräftades vid själva överlämnandet av mina kreditivbrev. För oss ambassadörer som inte är bosatta i Rom, utan baserade i våra respektive hemländers huvudstäder, sker denna ceremoni bara vid två tillfällen per år, i december och i juni, med flera ambassadörer samtidigt. Detta gör att man inte får en egen audiens med påven, men jag stal till mig en liten stund i alla fall. Jag tackade för att han besökt Sverige och sade att vi var mycket glada för hans medverkan i Lund, och han svarade med att uttrycka stor uppskattning för det viktiga besöket. Jag har lärt mig av erfarna ambassadörer att man vid ett så kort möte ska säga något som gör att mottagaren kommer ihåg en. Man har ju bara one shot. Jag nämnde därför att min pappa kände Anders Ruuth, präst i Svenska kyrkan, som Franciskus talat varmt om i intervjun som ni publicerade inför Franciskus besök i Sverige (anm. se Signum 7/2016) och att jag i 13-årsåldern var förälskad i en av Anders söner. Påven sken då upp med ett stort leende och vi talade en stund om detta. Han avslutade med att ödmjukt anhålla om att jag skulle be för honom. Det här förstärkte mitt första goda intryck av påven som en närvarande och genuint människointresserad person.

Du har tidigare bland annat varit utrikesråd för internationellt utvecklingssamarbete och arbetat på Sida. (Anm. de fem utrikesråden är de högsta opolitiska chefstjänstemännen på UD.) Vad tar du med dig från det arbetet in i din nuvarande uppgift?

Sverige är sekulariserat i bemärkelsen att vi har få aktivt troende i vårt land. Men om vi tar den kristna etiken och moralen i betraktande, så ser vi att vårt svenska samhälle genomsyras av dessa värderingar. Vi ser framför allt att många förhåller sig värdemässigt till politiken, till sin vardag och sin världsbild. I det förhållningssättet, i den etiken, ligger Sverige ofta nära det som påven Franciskus formulerar.

Påven tar upp miljöfrågorna på ett sätt som känns igen av oss i Sverige. Han tar upp nedrustning, en fråga som Sverige just nu är ganska ensamt om att kämpa för internationellt. Påven berör inte minst utvecklingsfrågorna och formulerar dem i termer av orättvisor, särskilt de ekonomiska. Han pläderar för ett utjämnande, för fattigdomsbekämpning och internationellt bistånd som ligger nära svenska positioner. Han vill arbeta för att genomföra FN:s dagordning 2030. Samsynen är stor, även om svensk utrikespolitik har en politisk utgångspunkt och Heliga stolen en religiös. Utifrån mina egna erfarenheter och kompetens vill jag försöka fördjupa samarbetet i dessa frågor.

Påvens miljöencyklika Laudato si’ har fått ett mycket stort genomslag – även i Sverige. Utifrån vad du sagt hittills så är inte detta särskilt förvånande, eller hur?

Inför påvens besök i Lund arrangerades en paneldebatt mellan Göran Rosenberg, min företrädare Ulla Gudmundson och Kristina Kappelin. Vid det tillfället berättade Göran Rosenberg att han hade blivit så berörd av det språk som påven använder i sin encyklika. Budskapet gick rakt in i honom på ett sätt som han inte upplevt att politiker och religiösa företrädare i Sverige lyckats med. Påven Franciskus har en mycket rakare kommunikation. Han vågar sätta ödesfrågorna i ett etiskt och moraliskt perspektiv, som vi vanligtvis är rädda för att göra i Sverige, men som jag tror talar till många människor. Vi har ett förhållandevis värdebaserat samtal och samhälle, inte bara självintressebaserat, och miljömedvetandet är stort så Laudato si’ är lätt att ta till sig.

Kan du nämna andra frågor där det finns en särskild möjlighet att hitta samverkan mellan Heliga stolen och Sverige?

Jag lyssnade uppmärksamt på det tal som påven på sedvanligt sätt höll till diplomatiska kåren i Vatikanen i januari – ett slags linjetal i internationella frågor. Här nämndes Sverige flera gånger, inte minst i samband med migrationsfrågan. Även i en lång intervju som han gav i El País tidigare i år lyfte han på ett positivt sätt fram hur Sverige arbetat med migrations- och integrationsfrågor. Franciskus har här ett längre historiskt perspektiv på det svenska solidaritetsarbetet, där de svenska insatserna för latinamerikanska flyktingar under 1970- och 1980-talen är viktiga för honom.

Nästa vecka åker jag ner till Malta. Där har den påvliga vetenskapsakademin ett seminarium om The new slavery, det vill säga den kvinnliga prostitution som kommer i kölvattnet av trafficking i migrationsflödena. Inför detta seminarium har påven Franciskus uttalat ett klart stöd för den svenska sexköpslagstiftningen och han har uppmanat EU:s alla länder att införa en motsvarande. Jag åker dit tillsammans med justitiekanslern Anna Skarhed som håller huvudinledningsanförandet om The Nordic Model. Påven har ju ett stort engagemang i denna fråga och insikt om att Sverige är ett föregångsland i dag.

Jag nämnde nedrustningsfrågorna tidigare och jag har redan tagit med mig vår nedrustningsambassadör Eva Walder för diskussion med specialister i Vatikanens ”utrikesförvaltning”. Det är bara några av de frågor jag vill samarbeta kring.

I Uppsala finns Nordens enda katolska högskola, Newmaninstitutet, med inriktning på filosofi, teologi och kulturstudier. Men man har också utbildning i miljöfrågor, i samverkan med flera jesuituniversitet i USA och med Stockholm Resilience Centre. Det är den förre miljöministern Andreas Carlgren som leder det utbildningsprogrammet. Det kanske kan vara intressant i detta sammanhang?

Det tycker jag är mycket intressant och jag har redan haft kontakt med Andreas Carlgren tidigare, från hans tid som miljöminister, med goda erfarenheter så det bygger jag gärna vidare på. Miljöfrågorna är en annan fråga jag är särskilt intresserad av att få igång samverkan kring mellan Sverige och Vatikanen.

Du är ambassadör för Malta som just nu har ordförandeskapet för EU. Cecilia Wikström har bland andra uttalat en viss besvikelse på ordförandeskapet, eftersom man haft höga förväntningar på att man skulle lyfta fram flyktingfrågan mer.

Malta har gjort ett väldigt gott arbete med att lyfta fram flyktingfrågan, inte minst med att fokusera på flyktingströmmarna från norra Afrika. När det gäller att arbeta med de yttre gränserna till EU och med de grundläggande orsakerna till att människor flyr från till exempel Sahelområdet i Afrika har man fått upp frågorna på dagordningen och särskilt utvecklat samarbetet med Libyen. När det gäller förhoppningarna hos oss i Sverige, och som jag tror Wikström refererar till, att EU ska ta gemensamt, solidariskt ansvar för att fördela flyktingarna inom EU har man inte kommit långt, vilket dock inte beror på Malta utan snarare på blockeringen av frågan av vissa länder.

Tar Malta den mesta tiden av ditt arbete?

Nej, men under det här halvåret har Malta tagit mycket tid, eftersom de har haft ordförandeskapet i EU. Men i normalfallet blir det nog 80 procent Vatikanen.

Vi är litet nyfikna på vilken status ambassadörsposten vid Heliga stolen har i det svenska Utrikesdepartementet. Ambassadören är ju sedan början av 2000-talet placerad i Stockholm och har en mycket liten bemanning.

Ambassaden vid Heliga stolen har inte samma politiska tyngd för Sverige som ambassaderna i de flesta länderna i Europeiska unionen. Den har inte samma betydelse för det vardagliga politiska arbetet och EU-samarbetet. Samtidigt har Vatikanens utrikestjänst en unik spridning och informationsinhämtning i världen som kan vara av stor nytta. Man skall inte underskatta den stora påverkansmöjlighet som finns av 1,3 miljarder människor. Posten har en hög status, men inte i själva den formella statushierarkin. Den har ett eget slags status. Betydelsen har också fluktuerat över tid, beroende på olika påvar, hur man på ömse håll agerat i olika internationella frågor, vilken syn vi i Sverige haft på religionen etc. I dag kan man säga att olika sammanfallande aspekter gör att Vatikanen har fått en större betydelse för Sverige. Det beror främst, tror jag, på att påven själv och genom sina budskap blivit en global frontfigur, som lyfter fram värderingar och synsätt som kontrar olika mörka politiska krafter. Inom utrikespolitiken finns det också ett ökande intresse för hur religionen kan var en både negativ och positiv kraft i konflikter världen över. Det behövs mer kunskap och analys inom detta område.

Vi har från Sverige haft seniora ambassadörer med en lång och framgångsrik diplomatisk karriär bakom sig på ambassadörsposten vid Heliga stolen, som också bidragit till intresset för denna post. Inom parentes sagt är det vanligtvis en tjänst som väcker stort intresse och får många sökande.

Det är intressant att höra dig referera till påvens intresse för Sverige. Vilket är påvens och Vatikanens intresse för Sverige?

Företrädare för kurian säger till mig att Franciskus var tagen över det fina bemötande som han fick i Sverige. Det ord han lär ha använt är enkelhet – och då i mycket positiv bemärkelse. Han är ju en anspråkslös person. Den värme och förhållandevis stora mängd människor som mötte honom grep honom. Som nämnts är han naturligtvis också medveten om de många frågorna där Sveriges politik ligger i linje med hans egen syn. Framför allt hur vi tagit emot flyktingar och integrerat dessa i vårt samhälle.

Det finns också en särskilt fin kontakt mellan påven och drottning Silvia. Drottningen har under den nuvarande påvens pontifikat varit aktiv vid två seminarier, som den påvliga vetenskapsakademin arrangerat i Vatikanen, ett om trafficking och ett om droger. Vid mina kontakter med chefen för akademin, ärkebiskop Marcelo Sorondo, brukar han säga till mig: Kan du inte få med drottningen hit? Då kommer påven garanterat!

En rent praktisk fråga: Var bor du när du är i Rom?

Om det finns plats bor jag hos Birgittasystrarna vid Piazza Farnese, annars på hotell, inte på Sveriges ambassad i Rom. Det uppskattas inte av Vatikanen om man blandar ihop de diplomatiska förbindelserna med Italien.

Vilka kommer dina viktigaste kontaktpersoner i Vatikanen att vara, såvitt du kan bedöma det just nu?

Sorondo har jag, som sagt, redan god kontakt med. Sedan förstås ”utrikesministern” ärkebiskop Paul Gallagher och hans personal. Där ska jag försöka att utöka och fördjupa kontakterna. Nedrustning är en fråga, men också på marken i till exempel Afrika och Latinamerika finns det utrymme för ökat samarbete. Sedan finns det en kardinal som jag är mycket intresserad att arbeta mer med, nämligen Peter Turkson, som är hjärnan bakom miljöarbetet. Han har ansvar för en avdelning om globala utvecklingsfrågor i Vatikanen.

Sedan har vi goda kontakter med den nya chefen för Vatikanmuseerna, Barbara Jatta. Tillsammans med Nederländerna hade vi en Rembrandtutställning i Vatikanen i höstas. Vi har också goda relationer med Vatikanbiblioteket sedan tidigare och jag har planer på fortsatta projekt.

Biskopen i Stockholms katolska stift Anders Arborelius har nyligen utnämnts till kardinal. Spelar detta någon roll för Sveriges diplomatiska arbete?

Absolut. Anders Arborelius kommer att bli en skicklig och god representant för kardinalskollegiet. Jag tror att påven har sett hans personliga kvaliteter. Det andra är att påven vill få kardinaler som bättre representerar alla världens katoliker. Franciskus vill få in den andlighet som finns i Sverige och Norden i Vatikanens arbete; han förflyttar balansen inom katolska kyrkan från centrum till periferin. Men påven har redan en positiv syn på Sverige och vill ha samarbete kring våra gemensamma värderingar i kyrkans verksamhet. På så vis blir kardinalsutnämningen ett tecken på att påven vill lyfta in vår del av världen i kyrkans helhet. Det skapar i sin tur en mycket god förutsättning för mig i mitt diplomatiska arbete att fortsätta och förstärka den goda spiral av relationer som redan finns.

Kommer Sverige att vara representerat vid installationsceremonin? Kommer du själv att vara på plats i Peterskyrkan i Rom den 28 juni?

Jag kommer att vara där. Men det är ju en religiös högtid, så det blir ingen mer officiell representation. Anders Arborelius har bjudit in ledningen för Sveriges kristna råd, inklusive ärkebiskop Antje Jackelén, så det blir en stark kyrklig uppslutning, givetvis också från katolskt håll i Sverige. Det är intressant att kardinalsutnämningen fått så stor uppmärksamhet och att så många uttrycker glädje över att Sverige får en kardinal. Trots sekularisering är det en påtaglig stolthet. Ungdomarna tycker det är häftigt att vi får en svensk kardinal och tycker att påven ju är så cool. Det svenska religiösa landskapet förändras, och sekulariserade religiösa tillhörigheter spelar kanske en roll som är lite svår att definiera enligt gamla mönster. Man tycks inte bry sig om vilken konfessionstillhörighet som påven har – eller så vet man inte om skillnaderna. Ett slags praktisk pragmatisk ekumenik.

Hittills har du i vårt samtal lyft fram det värdefulla i kyrkans bidrag till samhället. Men kan det inte utgöra en särskild komplikation att kyrkans engagemang grundar sig i en religiös tro?

Nej, i vart fall ser jag inte att det skulle utgöra någon särskild komplikation för mitt eget arbete. Min roll omfattar ju två sfärer: dels sådant som har med utrikespolitiska frågor att göra, att man har en relation till en främmande makt och hur vårt förhållande till varandra ser ut, dels den kulturella aspekten, som också tangerar frågor som har med religion att göra. Jag har ju därför också två huvudkvinnor i regeringen, både utrikesministern och kulturministern.

Det finns förstås frågor där vi har olika uppfattningar, och det rör sig delvis om religiöst grundade uppfattningar, men de åsiktsskillnaderna är inte större än med många andra länder. Man kan ta synen på abort som exempel. Det är en fråga som vi ständigt diskuterar med den katolska kyrkan. Men jag diskuterar ju abortfrågan med malteserna också.

Heliga stolen har i vissa frågor en större tyngd än andra länder, i och med att de fungerar som andligt överhuvud för 1,3 miljarder människor och därigenom blir deras ställningstaganden viktigare. Man kan också säga att de är svårare att påverka.

Sedan finns det ju samtal om en rad frågor mellan de olika kyrkorna, där det också kan finnas olika uppfattningar. Den katolska kyrkan i Sverige är ju exempelvis med i Sveriges kristna råd, där företrädare för olika samfund samtalar med varandra. Men i min professionella roll som ambassadör är det inte min uppgift att ha uppfattningar om hur den katolska kyrkan här i Sverige tar ställning i olika frågor i samtalen kyrkorna emellan.

Finns det några särskilda aktiviteter eller möten inplanerade under de närmaste månaderna som du kan och vill berätta om?

Under det första halvåret på den här tjänsten fick jag lov att ägna mycket tid åt Malta, på grund av deras ordförandeskap i EU. Men nu kommer jag att kunna fokusera mer på Vatikanen, och jag har tre-fyra konkreta idéer som jag funderar på. Det rör sig om ett seminarium i Vatikanen, ett samarbete med Vatikanbiblioteket och ett fördjupat utrikespolitiskt samarbete i ett par länder. Jag vill dessutom se om vi kan jobba tillsammans mera när det gäller miljöfrågorna.

Man kan ju konstatera, när man tittar tillbaka på mina företrädare, att de har haft lite olika profiler, och det tycker jag är intressant. Det återspeglar att det finns så mycket man kan göra i relationerna med Vatikanen och att det finns många olika sätt att arbeta. Det är flera olika spår som är upparbetade av mina företrädare och det underlättar ju för mig. Ulla Gudmundson var till exempel fantastisk på att föra samtalet om Vatikanen in i den svenska intellektuella debatten. Jag känner att jag först behöver sätta mig in i frågorna mer innan jag skulle kunna göra det. Men ju mer kontakterna växer, desto mer växer ju möjligheterna att exempelvis kunna arrangera gemensamma seminarier här i Sverige också.

Jag tycker samtidigt att jag har fått en flygande start på mitt uppdrag, med påvens besök i Sverige, drottning Silvias besök i Vatikanen och en utställning i Vatikanen. Jag vill jobba med relationerna, så att jag får en djup och bred kontaktyta inom Vatikanen. Det är lite svårare att bygga upp ett sådant kontaktnät i Vatikanen jämfört med andra länder, särskilt när man kommer från ett litet land som dessutom inte är katolskt. Sedan får vi väl se vad som växer fram ur allt detta.

Vad skulle du säga är den största skillnaden i sättet att arbeta som ambassadör vid Heliga stolen jämfört med om man är ambassadör i Budapest, Helsingfors eller någon annanstans i världen – om det nu är någon skillnad?

En viktig skillnad är att kurian är uppbyggd på ett annat sätt än andra länders regeringskanslier; den är mer svåröverskådlig och komplex. Så bara detta att förstå vem som gör vad och vem som egentligen bestämmer om vilka frågor är rätt svårt. Sedan finns det dessutom fler informella maktstrukturer i Vatikanen än vad man är van vid i andra länder, det är åtminstone mitt intryck. Det innebär att det tar längre tid att förstå hur man ska gå tillväga för att få genomslag för det man vill få gjort.

Det är dessutom litet svårare att identifiera målen med det egna arbetet. Min uppgift är ju inte att försöka övertyga kardinaler och andra i kyrkans högsta ledning om vad som är rätt och fel i olika frågor. Min uppgift är att få genomslag för Sveriges prioriteringar och idéer, så att det får effekt i praktiken.

Erfar du att det är någon särskild svårighet med att vara kvinna på den här posten?

Nej, det gör jag inte. Det finns så många kvinnliga ambassadörer vid Heliga stolen, så skulle de tycka att det är svårt att samverka med kvinnor så skulle de inte kunna samarbeta med hälften av länderna. Hittills har jag i alla fall inte upplevt några problem, och jag har inte heller hört det från mina kvinnliga kollegor.

Hur mycket samarbete har man som ambassadör med de andra ländernas ambassadörer?

Traditionellt finns det mycket kontakter ambassadörer emellan, och det gäller ju även för ambassadörerna vid Heliga stolen. Ambassadörerna från EU-länderna brukar ha gemensamma träffar ett par gånger i halvåret och de mötena brukar jag försöka delta i och det har lyckats ganska bra hittills. Senast var det Storbritanniens ambassadör som var värd för EU-lunchen med en inbjuden gäst från Vatikanen. De nordiska och baltiska länderna har också en gemensam lunch i halvåret med ärkebiskop Gallagher. Det finns en hel del socialt umgänge mellan ambassadörer, och det fyller en viktig funktion för utbyte av information. Det blir dock lite mindre av den varan om man är en Stockholmsbaserad ambassadör. Men jag passar förstås på att träffa en utvald skara ambassadörer när jag är nere i Rom. Senast träffade jag Litauens ambassadör, som hör till de mest tongivande. Men jag inriktar mig på att träffa precis de ambassadörer som jag är särskilt intresserad av och som är viktiga ur ett svenskt perspektiv.

Slutligen, påven Franciskus utsåg i våras ett nytt diplomatiskt sändebud, en ny nuntie, till de nordiska länderna, den USA-födde ärkebiskopen James Patrick Green, som kommer att vara stationerad här i Stockholm. Har du hunnit träffa honom?

Nej, det har jag inte haft möjlighet till. Jag tror inte heller att han har tillträtt sin nya post och anlänt till Sverige ännu. Men kanske får jag träffa honom i Rom i slutet av juni, i samband med att biskop Anders Arborelius får ta emot kardinalsvärdigheten. Jag ser fram emot att få träffa honom.

Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap, vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm.

Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum.