Syndare från norr – Sverige och Finland i det medeltida penitentiariearkivet

Vatikanarkivets medeltida samlingar har till största delen varit kända länge och kunnat utnyttjas av forskarvärlden. Mycket av det material som rör Sverige finns utgivet i Svenskt Diplomatarium och dess sidoserie Acta Cameralia. Före andra världskriget befann sig skandinaviska forskargrupper i Vatikanarkivet. De samlade och skrev av medeltida dokument rörande Sverige, och dessa kopior finns idag bevarade på Riksarkivet. Men dessa skandinaviska forskare hade inte tillstånd att arbeta med alla medeltida samlingar i Vatikanarkivet. Först 1983 öppnades det påvliga penitentiarieämbetets arkiv, och då endast för forskare med särskilt tillstånd. Ämbetet är fortfarande restriktivt med dessa tillstånd, vilket innebär att det mesta av materialets innehåll ännu är okänt.

Penitentiarian var ett av de många ämbetena inom det påvliga hovet, kurian. De ärenden detta ämbete behandlade hade att göra med synder eller brott mot den kanoniska rätten. Normalt kunde sockenprästerna ge sina församlingsmedlemmar absolution, men i särskilt allvarliga fall hade inte de lokala prästerna eller ens biskoparna den befogenheten. Syndaren var då tvungen att vända sig till den påvliga kurian, och penitentiarieämbetet behandlade ärendet. Penitentiarian var ingen domstol som utdömde straff utan den instans som kunde befria sökanden, supplikanten, från samvetskval. Ärendena kan i stor utsträckning definieras som samvetsfrågor.

En kardinal, storpenitentiarien (poenitentiarius maior), var påvens ställföreträdare i denna typ av ärenden. Under sig hade han ett antal olika ämbetsmän, som kan fördelas på två underavdelningar: det större ämbetet, officium maius, som hade hand om de suppliker eller böneskrifter som inlämnades till ämbetet, och det mindre ämbetet, officium minus. Detta ”mindre ämbete” bestod av ett antal ”mindrepenitentiarier”, präster stationerade i de större kyrkorna i Rom för att ta hand om pilgrimerna som kom till staden, ta emot deras bikt, ge dem absolution, och utfärda intyg på detta.

Penitentiarieämbetet hade befogenheter inom fyra olika områden:

1. att ge absolution åt den som gjort sig skyldig till särskilt allvarliga brott mot kanonisk rätt. Det kunde exempelvis röra sig om en person som hade mördat en präst eller en präst som dödat en annan person.

2. att bevilja dispens för att handla i strid med kanonisk rätt, till exempel för att ingå äktenskap med en släkting.

3. att ge en kristen tillstånd (licentia) att utöva sin religion på ett sätt som stred mot kanonisk rätt. Ett vanligt ärende är begäran om tillstånd att bikta sig för en annan präst än den egna församlingsprästen.

4. att utfärda officiella deklarationer om att en person som kunde misstänkas vara skyldig till brott inte var det enligt kanonisk rätt.

Var och en som önskade absolution, dispens, tillstånd eller en deklaration var tvungen att vända sig till penitentiarieämbetet med sin begäran, en supplik, som sedan låg till grund för beslutet. Det tål att upprepas att det är den kanoniska rätten som hela tiden ligger till grund för ämbetets beslut och för supplikanternas böneskrifter. Den civila rätten, såsom de medeltida svenska landslagarna, kan vi i detta sammanhang bortse ifrån.

Penitentiarieämbetets arkivmaterial

Från penitentiarieämbetets verksamhet under medeltiden finns flera olika typer av dokument bevarade:

1. Litterae ecclesiae – de intyg som mind¬repenitentiarierna utfärdade åt pilgrimerna. Ett sådant intyg finns faktiskt bevarat i Riksarkivet i Stockholm.

2. Originalsuppliker som skickats tillbaka till supplikanten med anteckning om beslutet finns i ett fåtal fall bevarade i lokala arkiv. Ett sådant finns i Universitetsbiblioteket i Helsingfors.

3. Nådebrev: originalbrev utfärdade av penitentiarieämbetet innehållande beslutet, som härmed meddelades supplikanten. Oftast ansågs dessa brev överflödiga efter supplikantens/adressatens död och kastades bort. I de fall dessa ändå finns kvar förvaras även de i arkiv i mottagarländerna. Flera nådebrev finns bevarade i Riksarkivet.

4. I en del fall finns också medeltida eller senare kopior av dessa original bevarade i nationella arkiv och bibliotek. I Sverige har vi flera exempel på detta, bland annat i Vadstena klosters kopiebok, A 21, på Riksarkivet.

5. Registerposter i de volymer som finns i penitentiarieämbetets arkiv i Vatikanarkivet.

I denna sista grupp döljer sig ett enormt källmaterial som hittills varit i det närmaste outforskat, eftersom penitentiariearkivet alltså fram till 1983 var helt stängt för allmänheten. Materialet i arkivet består av 746 registervolymer från åren 1409–1890. De första 75 volymerna innehåller material som rör Sverige; efter Västerås recess 1527 och reformationen bröts de officiella förbindelserna mellan Sverige och den påvliga kurian, och några svenska suppliker har inte registrerats efter detta år.

I penitentiarieämbetets registervolymer har de inkomna och bifallna supplikerna kopierats i förkortad form, ibland till och med dramatiskt förkortade. Materialet i penitentiariearkivet är inte bara infört i kronologisk ordning utan också indelat i kategorier; olika typer av suppliker har sorterats in under olika rubriker.

De vanligast förekommande rubrikerna är: De matrimonialibus (angående äktenskap), De declaratoriis (om deklarationer/intyg), De defectu natalium och De uberiori (om illegitimitet), De promotis et promovendis (rörande kyrkliga befattningar), De confessionalibus (om biktbrev) och De diversis formis (övriga ärenden).

Tidigare kända medeltida kyrkliga dokument rör i stor utsträckning ekonomiska och administrativa frågor. Men i fråga om penitentiariearkivets material är det möjligt att hitta nya perspektiv, inte bara på medeltidens kyrkohistoria, utan också dess rätts- och vardagshistoria. Äktenskap, utomäktenskapliga barn, mord, våld, helgerån och simoni är exempel på ärenden vi möter i dokumenten.

Sverige och penitentiarian under medeltidens slut

Den medeltida svenska kyrkoprovinsen bestod av sju stift: ärkestiftet Uppsala, Linköpings, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö och Åbo stift. Uppsala och Åbo stift var de geografiskt största, Växjö stift det minsta. Det motsvarar alltså dagens Finland och Sverige, förutom Skåne, Blekinge och Halland, som hörde till Danmark, och Härjedalen, som hörde till den norska kyrkoprovinsen. Ur den katolska kyrkans synvinkel var Uppsalaprovinsen en bland många, och dessutom låg den långt från kyrkans centrum, Rom. Men lika väl som andra provinser var man bunden till den påvliga kurian, och dess invånare var bundna att följa den kanoniska rättens bestämmelser. Den svensk som inte kunde leva enligt kyrkans normer var på samma sätt som alla kristna i Italien eller Tyskland tvungen att vända sig till den påvliga kurian (dvs. till penitentiarieämbetet) för att vädja om absolution eller dispens.

Under projektets gång har vi identifierat omkring 450 dokument rörande svenskar som under senmedeltiden fick sina suppliker beviljade av den påvliga kurian och penitentiarian. Den första av dessa i penitentiariearkivets register är från 1410 och den sista från 1526.

Samtliga medeltida svenska stift finns representerade i materialet. Flest suppliker kommer från Åbo stift, därefter följer ärkestiftet Uppsala, det rikaste och största av stiften. Sedan följer stiften mer eller mindre i storleksordning: Linköping (det folkrikaste i Sverige), Skara, Strängnäs, Västerås och Växjö.

I vilka ärenden vände sig då Uppsalaprovinsens invånare till penitentiarieämbetet? Svenska suppliker finns representerade i samtliga kategorier i penitentiariearkivets registervolymer. De två största grupperna av suppliker rör olika typer av brott, ofta våldsbrott, (De diversis formis och De declaratoriis) och illegitimitetsärenden (De defectu natalium och De uberiori). Äktenskaps¬ärenden (De matrimonialibus) och ärenden rörande biktbrev (De confessionalibus) är också kategorier där vi återfinner flera suppliker från Sverige. Kategorin De promotis et promovendis innehåller däremot få svenska suppliker. Denna fördelning på de olika kategorierna är typisk för hela materialet, inte bara för det svenska.

De matrimonialibus

De mål som finns under denna rubrik rör, som rubriken visar, giftermål, och då särskilt äktenskaps giltighet i den katolska kyrkans ögon. Kyrkan kontrollerade under medeltiden äktenskap genom den kanoniska rättens bestämmelser. Enligt denna kunde det finnas vissa hinder (impedimenta) för att ingå äktenskap:

1. blodsförvantskap (consanguinitas) mellan parterna. Enligt det fjärde Laterankonciliets beslut (år 1215) räknades fyra led eller närmare som alltför nära släktskap för ingående av äktenskap.

2. svågerskap (affinitas). Detta innebar att parterna inte fick vara nära besläktade genom tredje person, exempelvis en tidigare make/maka till den andra parten. Också här var gränsen för ”nära släkting” fyra led. En variant av detta äktenskapshinder var ”nästan svågerskap”, vilket inkluderade förlovade.

3. andlig släktskap (cognatio spiritualis). Sådan släktskap uppstod till följd av kyrkliga sakrament, t.ex. i fråga om faddrar vid dop eller konfirmation. Det var således inte tillåtet för personer att ingå äktenskap med gudföräldrar eller deras nära släktingar.

Genom en dispens från penitentiarian kunde par gifta sig trots den här typen av äktenskapshinder. I normalfallet sökte ett par dispens innan de gifte sig, men det finns också fall där äktenskap hade ingåtts innan paret vände sig till kurian. Om äktenskap hade ingåtts trots att parterna var medvetna om äktenskapshindret var de tvungna att be om absolution samtidigt som de sökte dispens.

Det finns 68 svenska suppliker i äktenskapsmål i penitentiariearkivet, varav den första är från juli 1438 och den sista från 1513. Det är intressant att över hälften av dessa suppliker kommer från Åbo stift, dvs. nutida Finland, och en tredjedel från Uppsala stift, medan de övriga stiften representeras endast av några få fall var. Frågan man ställer sig är förstås om det innebär att personer i övriga stift inte gifte sig med släktingar i samma utsträckning eller om de gjorde det utan påvlig dispens eller om de kunde få dispens på annat sätt.

Man kan vidare konstatera att det stora flertalet av de svenska supplikerna kommer från det övre samhällsskiktet. Bland supplikanterna finner vi medlemmar ur familjer som Tott, Sture och Bielke i Sverige, och Kurki, Tavast och Horn i Finland. Detta är inte en tendens som är allmän för hela penitentiariematerialet; supplikanter från andra europeiska länder är mer jämnt fördelade på alla samhällsskikt.

Det finns dock orsaker till denna överrepresentation av de övre skikten i det svenska materialet. En sådan är att det svenska frälset var litet. Därigenom var möjligheterna att hitta en passande gemål som inte var en släkting mycket begränsade inom denna grupp. Att ingå äktenskap med en släkting blev ofta nödvändigt, och därmed måste också dispens sökas för detta.

En annan orsak kan vara den begränsade vikt man lade vid den kyrkliga vigseln. Enligt svensk lag var äktenskapet en finansiell uppgörelse mellan två familjer, och en officiell vigsel i kyrkan var inte nödvändig för att barnen skulle räknas som legitima med rätt att ärva sina föräldrar. Det är möjligt att familjer i det övre samhällsskiktet i större utsträckning ansåg det mödan värt att få äktenskap och barn godkända även i kyrkans ögon. Att vara född inom ett legitimt kyrkligt äktenskap var bland annat något som krävdes för att en man skulle kunna beträda den kyrkliga banan.

En tredje anledning till att det lägre skiktet är underrepresenterat i det svenska materialet kan också vara att fattiga personer hade möjlighet att få dispens lokalt, utan att vända sig till kurian. Påvliga legater hade ofta särskilda befogenheter att bevilja just fattiga dispens. Det är också möjligt att de svenska biskoparna hade liknande privilegier, även om någon sådan information inte har kunnat hittas i bevarade källor. Vi vet däremot att de danska biskoparna kunde bevilja äktenskapsdispenser vid medeltidens slut.

Dokument nummer 421 i den nya boken är ganska typiskt för en svensk äktenskapsdispens. Suppliken kommer från Åbo stift, och paret, Tönne och Katarina (Karin) tillhör båda frälsefamiljer, nämligen familjerna Tott och Bielke. De får absolution för att de har gift sig trots att de var medvetna om att de var släkt; Karin hade nämligen varit förlovad med en man som var kusin till Tönne. Dessutom får de dispens att fortsätta vara gifta, och deras eventuella barn – både redan existerande och framtida barn – ska räknas som äkta.

De defectu natalium

Under denna rubrik registrerades ärenden där supplikanten sökte dispens för illegitimitet. Som oäkta räknades alla de barn vars föräldrar inte ingått lagligt äktenskap i kyrkans ögon och enligt kanonisk rätt, t.ex. på grund av sådana äktenskapshinder som nämnts ovan, eller på grund av att fadern var präst. Personer födda utom ett kyrkligt lagligt äktenskap var uteslutna från kyrkliga ämbeten och alltså förhindrade att göra en kyrklig karriär. För att kunna bli präst trots illegitimitet krävdes påvlig dispens, vilket man kunde få från penitentiarieämbetet.

Henning Johansson var en student från Skara stift. Han var son till en präst och en ogift kvinna, men fick dispens år 1479, så att han kunde vigas till präst. Om han utnyttjade dispensen vet vi inte; han har inte kunnat identifieras eller påträffats i några andra källor.

De uberiori

Två olika slags dispenser kunde utfärdas för oäkta barn. Supplikanter vars ansökningar registrerats under De defectu natalium fick dispens för att kunna prästvigas, verka som biktfäder och inneha ett kyrkligt ämbete. De så kallade utvidgade dispenserna under De uberiori tillät prästvigning, verksamhet som biktfader och innehav av två eller till och med tre kyrkliga ämbeten samtidigt.

Dokument nummer 2 i den nya utgåvan är från 1410 och gäller Erik Ingvarsson. Han hade redan tidigare fått dispens att vigas till präst, trots att han var son till en präst och en ogift kvinna. Nu får han ytterligare en dispens som tillåter honom att ha två kyrkliga tjänster samtidigt.

Totalt 120 utomäktenskapliga svenska barn ansökte hos penitentiarieämbetet om illegitimitetsdispens. Av dessa är endast två registrerade under De uberiori medan övriga suppliker står under rubriken De defectu natalium. Överrepresentationen av de enkla dispenserna under De defectu natalium har de svenska dokumenten gemensamt med hela penitentiariematerialet. Den första svenska illegitimitetssuppliken är från år 1410 och den sista från 1516. Att det inte finns några sådana suppliker efter 1516 kan möjligen bero på att det – precis som i äktenskapsfallen – var möjligt att få dispenser lokalt.

Ansökningarna från oäkta barn är särskilt intressanta ur en socialhistorisk synvinkel, eftersom de innehåller information om föräldrarnas sociala ställning och om orsakerna till att ett barn är illegitimt. Ofta är anledningen att fadern är präst, närmare bestämt i 70 procent av fallen. Detta är en något hög¬re siffra än för materialet i stort som kan tyda på att det i Sverige var mer vanligt att följa i sin fars fotspår när det gällde karriärsval inom kyrkan. Även om det också skulle kunna spekuleras i huruvida svenska präster var mer kanoniskt olydiga än andra, bör man nog vara försiktig med att dra alltför vida slutsatser, i synnerhet som det svenska materialet är relativt litet.

De promotis et promovendis

Supplikerna i denna kategori rör präster. Ansökningarna gäller dispenser för innehav av prästämbeten trots personliga brister av andligt, kroppsligt eller moraliskt slag. I många av fallen är supplikanten för ung för att bli prästvigd; kyrkan hade fastställt att lägsta åldern för en subdiakon var 18 år, för en diakon 20, och för en präst 25. Vidare måste en prästkandidat vara kroppsligt felfri, det vill säga se och höra bra och inte ha några defekter. Om defekten eller bristen inte var alltför allvarlig var det möjligt att få dispens från den påvliga kurian och bli prästvigd.

Bara tio svenska suppliker har registrerats under rubriken De promotis et promovendis. De första tre fallen är från år 1439 och de två sista är från 1522 och 1524. Fem av supplikanterna som vänt sig till penitentiarieämbetet har begärt dispens på grund av för låg ålder, tre på grund av kroppslig brist (två för deformitet i tummen, en för dålig syn på vänster öga). I två fall anger supplikanten ingen orsak till varför han behöver dispens, utan bara att han vill bli prästvigd.

Ett exempel är från 1439 och rör Josef Arnesson från Skara stift. Under ett bråk hade han blivit biten i tummen så illa att yttersta leden hade fått lov att amputeras bort. Detta innebar att han hade en kroppslig defekt och egentligen inte fick vigas till präst. Men med denna böneskrift fick han dispens, och kunde vigas till alla kyrkliga ämbeten.

De confessionalibus

Enligt det fjärde Laterankonciliets beslut måste varje kristen bikta sig minst en gång om året för sin församlingspräst. Somliga ville dock inte bikta sig för den egna församlingsprästen, och andra, till exempel personer som reste mycket, hade svårt att leva upp till detta krav. För dem var lösningen att skaffa ett påvligt biktbrev som gav tillåtelse att bikta sig för en annan präst. Dessa enkla biktbrev medgav alltså supplikanten att välja en ny biktfader och gällde vanligen för livstid eller en kortare period, exempelvis för fem år. En annan typ av biktbrev gällde utvidgade befogenheter. Ett sådant kunde utfärdas åt en person som önskade att hans biktfader också skulle kunna ge absolution för grövre synder. Den typen av biktbrev är inte lika vanliga som de enkla biktbreven.

59 svenska supplikanter har vänt sig till penitentiarieämbetet med anhållan om biktbrev. Den första av supplikerna är daterad 1438 och den sista år 1500. En anledning till att inga senare suppliker finns kan vara att denna typ av ärenden ansågs obetydliga och inte värda en resa till Rom. Det är också möjligt att det gick att få tillstånd lokalt. Men det finns en än viktigare orsak till att supplikerna om biktbrev blev färre, nämligen de åtskilliga påvliga legater och avlatshandlare som från slutet av 1400-talet reste omkring i Europa. För en kristen hade avlatsbrev i stort sett samma betydelse som biktbrev, och vi kan konstatera att inga svenskar inkom med suppliker om biktbrev de år då avlatshandlare enligt andra källor fanns i landet. Dessa avlatshandlare kom dock mycket mer sällan till Finland, och suppliker om biktbrev från Åbo stift är också avsevärt fler än från de svenska stiften.

Ett exempel ur denna kategori är ett originalbrev som finns bevarat på Riksarkivet. Det är ett biktbrev från år 1450 och gäller för Arend Bengtsson och hans hustru Birgitta. Personerna har kunnat identifieras som tillhörande frälsesläkterna Ulv och Natt och Dag. Arend och Birgitta fick genom detta biktbrev tillåtelse att välja sin egen biktfader. År 1450 var det jubelår, och mängder av pilgrimer vallfärdade till Rom. Under jubelåren, 1450, 1475 och 1500, kan vi också se en ökning av antalet suppliker till penitentiarian. Det är högst sannolikt att också Arend och Birgitta fick sitt biktbrev på plats i Rom, eller att de skickat sin supplik med någon bekant som vallfärdade dit.

De diversis formis och De declaratoriis

De kanske mest uppseendeväckande texterna i materialet är de som berättar om mord, dråp, slagsmål, sex och alkohol. I penitentiariearkivets volymer återfinns de huvudsakligen under rubrikerna De diversis formis och De declaratoriis.

Nästan 200 av dokumenten hör till dessa båda kategorier, och de är också de längsta och mest innehållsrika texterna. När det gäller böneskrifterna om deklarationer var de flesta av supplikanterna anklagade för mord och begärde intyg om sin oskuld.

Alla mordanklagade kunde förstås inte erhålla en deklaration om oskuld. För att få en deklaration var det viktigt att kunna bevisa att man inte uppsåtligen dödat offret, till exempel genom att hävda att det skett i nödvärn (den kanoniska rättens fras vim vi repellendo et se defendendo förekommer i alla sådana suppliker). Supplikanten var också tvungen att visa att han inte hade använt mer våld än nöden krävt.

I ett De declaratoriis-fall handlar det om en klerk från Linköpings stift, Johannes Henrici. Han har inte kunnat identifieras, så kanske är detta det enda spår vi har av honom. År 1475 – återigen ett jubelår – ansökte han om ett intyg på att han var oskyldig till mord. Bakgrunden var denna: Johannes var i tjänst hos fogden på Örebro slott, Johan Birgersson. Denne skickade honom till den övergivna borgen Gullborg i närheten av Älvsborg för att hjälpa till med återuppbyggnaden. Plötsligt blev borgen attackerad av danske kung Kristian, och Johan och hans medhjälpare tvingades ta till vapen och försvara sig. Men för att inte riskera att skada någon sköt Johannes alla sina pilar med pilbågen rakt upp i luften. Men trots allt skadades folk i striden, även om inte Johannes själv sårade eller dödade någon. Eftersom han hade varit närvarande och på plats där folk dött, riskerade han att beskyllas för mord och därmed inte kunna tjänstgöra inom kyrkan. I sådana här fall var oftast inte penitentiarian allra sista instans. I stället konstaterade man att supplikanten kanonisk-rättsligt sett skulle betraktas som oskyldig – om de fakta som uppgetts i suppliken stämde med verkligheten. Självklart var det svårt för ämbetsmännen i kurian att kontrollera dessa fakta, så det normala tillvägagångssättet var att ge i uppdrag åt stiftsbiskopen – i Johannes fall biskopen i Linköping – att undersöka ärendet och därefter förklara Johannes oskyldig.

I De declaratoriis-fallen ansåg alltså supplikanterna att de var oskyldiga. Av de fall som är registrerade under De diversis formis handlar däremot de flesta om brott där supplikanten hade erkänt sin skuld och nu sökte absolution. Många handlar om våldsdåd som mord eller misshandel. Andra rör exempelvis monastiska ärenden som apostasi, byte av kloster eller helgerån. Exkommunicering är också ett återkommande ämne, liksom bön om att få ändra ett löfte givet till kyrkan. Ett antal personer har vänt sig till penitentiarieämbetet för att de brutit mot kyrkans sexuella normer.

Detta sista exempel är från år 1513. Peter Magnusson var en lekman i Västerås stift. Han hade dödat sin hustru, men fått absolution av sin biskop och som botgöring uppgiften att göra en pilgrimsfärd till Rom, vilket han också gjort. Peter var fattig och oroade sig över hur han skulle kunna ta hand om sina barn. Därför ville han gifta om sig och bad om tillstånd att få göra det. Peter befann sig alltså i Rom på sin pilgrimsfärd, och penitentiarian skickade honom till en av mindrepenitentiarierna i någon av Roms stora kyrkor, som fick i uppdrag ett ge Peter dispens att gifta om sig.

Det faktum att många fall är grova tyder på att svenskarna inte vände sig till kurian i fråga om obetydliga ärenden. Samma tendens syns också bland suppliker från de andra skandinaviska länderna, England och Östeuropa. Detta är högst begripligt, eftersom det både var dyrt och tidsödande att resa till Rom eller att skicka suppliken med någon som åkte till kurian. Men för vissa, t.ex. för en präst som dödat någon, var det oerhört viktigt att få absolution eller en deklaration så snabbt som möjligt, så att han kunde utöva sitt ämbete; ofta reste de personligen till kurian för att ta hand om sin supplik.

Projektet ”Syndare från norr” påbörjades 2005/2006 och blev färdigt i början av 2008. Forskningsprojektet har bedrivits med medel från Riksbankens jubileumsfond och Vitterhetsakademien. Tre personer har varit involverade: undertecknad, som latinist, Kirsi Salonen, som historiker, och projektledare Claes Gejrot, latinist och huvudredaktör på Svenskt diplomatarium.

I boken Auctoritate Papae ges alla de dokument ut med ursprung i penitentiarian och som har med Sverige och svenskar att göra under perioden 1410–1526. Att vi har satt 1410 som gräns bakåt i tiden har att göra med att det inte finns några registervolymer bevarade från tiden dessförinnan. Efter 1526 finns, som jag nämnde tidigare, inte några svenska suppliker registrerade.

Boken har tryckts som Appendix till den ärevördiga serien Svenskt Diplomatarium, vars första volym kom ut redan 1829. Liksom i Diplomatariets volymer publiceras texterna i en vetenskaplig utgåva. Grunden för textutgåvan är självklart de dokument som identifierats som svenska i penitentiarians registervolymer – omkring 440 av de totalt 453. Texterna är förstås på latin, och många gånger svårbegripliga även för den latinkunnige. Därför finns dels en inledning, som förklarar bakgrunden till penitentiarieämbetet och sätter in texterna i deras sammanhang, dels innehållssammanfattningar till varje enskild text. Penitentiarieforskningen är relativt ny, och pågår för fullt på flera håll i Europa. På grund av det stora internationella intresset har vi valt att skriva både inledningen och innehållssammanfattningarna på engelska.

Som latinist är det jag som har haft ansvar för den textkritiska utgåvan av texterna. Det är ett arbete som förstås har varit fantastiskt roligt – det är inte varje dag man får ett helt nytt medeltida material bestående av 450 okända texter att sätta tänderna i. Men just i och med att forskningen är så ny och nästan inga tidigare kritiska utgåvor av den här typen av texter gjorts, har det också varit en kamp. Registervolymerna är bitvis fruktansvärt svårlästa. Dessutom förkortade skrivarna suppliktexterna vid kopieringen och registreringen – det var bara de viktigaste uppgifterna som skulle vara med. Det har alltså varit en grannlaga uppgift att försöka förstå vad som utelämnats, leta paralleller, och lägga till en del text, så att det blir begripligt såväl innehållsmässigt som språkligt. Ytterligare komplikationer är att skrivarna i Vatikanen inte begrep sig på våra nordiska person- och ortsnamn. Örebro har i deras händer blivit både Ivorbroch och Srabro, Skärkind har blivit Skkandlin. Knut, eller Kanutus, har blivit Banutus och Gustav Gontavus. Men trots alla deras fel och misstag, deras usla latin och oläsliga handstil måste man ändå vara tacksam över att de dag ut och dag in satt och kopierade suppliker. Tack var dem har detta stora material bevarats, och vår kunskap om Sveriges medeltid kan därmed ökas ytterligare.

Artikelförfattaren är fil.dr i latin och verksam som IT-redaktör vid Riksarkivet.