Kulturella perspektiv på barnets familj

Vad är en familj? Har innebörden förändrats eller kanske idealen? Hur skiljer sig barns liv idag från tidigare? Det var några frågor som ventilerades under ett tvärvetenskapligt symposium om barnkultur anordnat av Centrum för Barnkulturforskning (CBK) vid Stock¬holms universitet i mars i år. Temat var ”Barnets familjer – ur barnkulturella perspektiv”. Till 13 föreläsningar hade såväl forskare som konstnärer inbjudits för att så allsidigt som möjligt försöka belysa begreppet familj.

– Familjebegreppet är inte entydigt, sade Karin Helander från CBK i sin inledning. Det förvandlas och omförhandlas vilket också påverkar barnkulturen, antingen man ser det som att allt i barnens liv är en del av den kultur som de lever i, eller om man snävar in begreppet till att gälla kultur producerad för barn.

Ett tecken på det senare är att Svenska barnboksinstitutet konstaterat att ett starkt tema i barnboksutgivningen 2008 var nya familje¬bildningar. Nämnas kan att det finns nystartade barnboksförlag som specialiserat sig just på att beskriva nya samlevnads¬former och barn fria från könsroller, som till exempel förlagen Olika och Vilda, båda med uttalat genusperspektiv bland målsättningarna.

Fil.dr Kristina Engwall vid Institutet för framtidsstudier redogjorde för hur lagar har hjälpt till att legitimera vissa alternativa familjeformer som därmed uppnått en juridisk status med medföljande rättigheter. Också myndigheter har kunnat påverka genom regler och beslut. Det var länge sedan man gjorde skillnad på ”äkta” och ”oäkta” barn. Nya reproduk¬tionsformer har öppnat för nya möjligheter. Likaså har det skett en stor förändring i synen på ensamstående föräldrar och skilsmässobarn. I och med acceptansen har skilsmässor blivit vanligare, men fortfarande bor enligt uppgift 76 procent av alla barn i Sverige upp till 18 år med båda sina föräldrar.

I och med att man idag har råd att bo ensam skjuter många upp familjebildandet, konsta¬terade Engwall. Det hänger också ihop med en ökad individualisering och självständighet samt att försäkringssystemet har styrt barnafödandet uppåt. Man skaffar inte barn i brist på jobb, utan när man har ett jobb. Det är ett allmänt iakttaget fenomen att många unga människor väljer att först resa, utbilda sig, få fast jobb – och förstås träffa ”rätt” partner – innan det är dags för barn.

Ändå är det slående att så gott som alla ensamstående i den singelstudie som Engwall genomfört ville ha partner och barn (gärna två stycken) i framtiden. Med andra ord, konstaterade hon, är kärnfamiljen knappast på väg att försvinna, även om andra konstellationer och familjeformer får spridning och acceptans parallellt med den.

Om alternativa familjebildningar talade docent Karin Zetterqvist Nelson från Tema Barn i Linköping under rubriken ”Regnbågs¬familjer – från utmaning till etablering”. 2007 gav hon ut en bok där homosexuella föräldrar berättar om sina upplevelser av att bilda familj och få barn. Det handlar om människor där det varit långt ifrån självklart att kunna få barn och där man har upplevt en hel del ifrågasättande. När ett barn väl är fött var den allmänna erfaren¬heten dock att föräldraskapet blev det överordnade och sexuell läggning av underordnad betydelse.

Även ”regnbågsfamiljer” kan förstås se ut på olika sätt. En av konstellationerna består av två ”mammor” och två ”pappor”, det vill säga ett kvinnligt och ett manligt homosexuellt par som gemensamt har beslutat om ett barn. En av kvinnorna och en av männen är då biologiska (och juridiska) föräldrar. De andra kan betecknas som ”medmamma” respektive ”medpappa”. Denna familjebildning kan öppna för svartsjuka och ibland också för strid om vilka som ska ha barnet mest. Min egen reflektion blir att den från början utsätter barnet för att behöva växa upp på två håll, i dubbla familjer. Något som drabbar skilsmässobarn som en konsekvens att livet inte alltid blir som man planerar är här inbyggt i uppväxtförhållandena från första början.

I och med att lesbiska par år 2005 fick möjlighet till assisterad befruktning på svenska sjukhus verkar dock färre välja flerföräldra¬familjen som modell. Likaså har öppnandet för homosexuella adoptioner 2003 förändrat förutsätt-ningarna; inte minst har så kallade styv¬barnsadoptioner kunnat ge barn till homosexuella ett starkare juridiskt skydd.

Hur barnen upplever sin situation framgick inte av undersökningen då de var alltför unga för att intervjuas. Forskning har dock visat, enligt Zetterqvist Nelson, att den personliga relationen och känslan av att vara prioriterad är viktigare än föräldrarnas sexuella läggning. Men spelet förändras när barnen blir äldre och själva blir aktörer, konstaterade hon. När de blir tonåringar kommer deras berättelser.

Kanske vore det befogat att inte bara tala om kärnfamilj kontra alternativa familjebildningar utan också om slutna respektive öppna familjer. Ett exempel på en familj som inte är fastlåst inom kärnfamiljens ramar är muminfamiljen i böckerna och serierna av Tove Jansson. Professor Boel Westin, som doktorerade på mumin¬världen på 80-talet, och som 2007 gav ut ännu en bok om Tove Jansson, var förstås den rätta att presentera detta.

Vid en första anblick kan man tycka att den trygga muminmamman, den äventyrlige muminpappan och deras son mumintrollet är den borgerliga kärnfamiljen personifierad, och recensenterna hade under 60- och början av 70-talet, då de senare böckerna i serien kom ut, vissa problem med detta. I själva verket, hävdade Westin, finns det en kollektivism inbyggd i muminhuset. Kärnfamiljen är öppen för andra. Muminfamiljen är ett visionärt projekt, inte ett porträtt av familjen Jansson som vissa har velat göra gällande, även om mumintrollets föräldrar kan ha likheter med Tove Janssons mor och far.

Muminmamman tar hand om sitt barn men också om andra barn. Sniff är ett hittebarn. My är adopterad. Snusmumriken och Lilla My visar sig i någon bok vara syskon. Alla är mer eller mindre släkt med varandra, konstaterade Westin och menade att det kan vara en bild av det finlandssvenska samhället. När det kommer nya personer till ”vimmelhuset” som mumin¬familjens hem kallas vid något tillfälle gör man bara matbordet större och bygger fler sängar. Poängen, sade Westin, är att familjen inte är konstant utan att begreppet förvandlas och påverkas.

Fil.dr Anne Banér från CBK stod för det konstvetenskapliga perspektivet under symposiet. Hon doktorerade 2006 med en avhandling om barn i svensk skämtpress och har gett ut boken Bilden av barnet (1994). Om det senare handlade också hennes föreläsning. Mycket av det vi upplever idag har barn upplevt tidigare, hävdade Banér.

Separationer talas det mycket om, men det är inget nytt inslag. Med stöd i bilder påpekade föredragshållaren att bruket med ammor ofta innebar en tidig separation från modern. Det var också vanligt att barn skickades bort för att uppfostras bland släktingar. I kungliga familjer kunde barn giftas bort från tioårsåldern. En annan stark separation har förstås döden ofta medfört. Barn dog eller blev föräldralösa. Likaså har krig alltid funnits och skilt barn och vuxna från varandra. Och i allmogefamiljerna skickades barn som inte behövdes hemma iväg som pigor och drängar.

Moderna föräldrar kan ibland oroa sig över att barnen har så många vuxna runt sig i förskolan och inte bara några enstaka personer att knyta an till. Inte heller detta är dock något nytt enligt Banér, som menar att barn alltid varit omgivna av stora grupper människor som inte varit mamma och pappa. Hushållet var större än kärnfamiljen och hopbundet av gemensamma förpliktelser, lojalitet och beroende.

Aristoteles såg familjen som en reproducerande enhet och som en arbetsenhet, klargjorde Banér, och den synen fortsatte råda fram till 1700/1800-talet. En bild av Johan Pasch, föreställande drottning Lovisa Ulrika på 1750-talet med tre av sina barn, får exemplifiera den moderna människans födelse och hur synen på familj och barn slutligen kom att ändra sig. Levnadsomständigheterna förbättrades och det frigjordes tid för familjen. Den var inte längre enbart en arbetande gemenskap utan skulle fylla andra funktioner som att ge andlig stimulans och kärlek.

Industrialiseringen kom att utveckla nya familjekonstellationer i och med att arbetsplatsen flyttades ut från hemmet och mannen ofta blev ensam familjeförsörjare me¬dan kvinnan blev kvar i hemmet. En i många avseenden ganska sluten värld uppstod, den borgerliga familjen.

Vad fyller familjen för funktion idag, kan man fråga sig. En ekonomisk gemenskap, en fritidsgemenskap, en intressegemenskap? Eller blir logistiken (att lämna, hämta, skjutsa och befinna sig på rätt ställe) det stora innehållet i familjelivet, som Gunilla Halldén var inne på i sitt inlägg ”Barndomsbegreppet som en tidsspegel” …

Professor Gunilla Halldén från Tema Barn i Linköping har gett ut boken Den moderna barndomen och barns vardagsliv (2007) och ställde under symposiet frågan vilken barn¬domsbild som dominerar och om den kan ses som ett uttryck för samhällsförhållande och tidsanda. Utifrån sin studie Förskolans omvandling och en ny barndom konstaterade hon att förskolan har blivit en självklar del av svenska barns barndom, liksom skolan blev det cirka hundra år tidigare. Det är en arena där barn, personal och föräldrar inverkar. Den kan inte enbart ses som pedagogisk verksamhet utan är samtidigt en del av barns vardagsliv.

Relationen mellan omsorg och lärande i förskolan har diskuterats mycket. Uttrycket educare har myntats för att betona helheten. Halldén har dock känslan av att omsorgen ibland kommer i andra hand. Det är inte lika statusfyllt att knyta omsorg och vårdande till sin yrkesprofession som att betona utbildning och pedagogik.

Liksom Kristina Engwall pekade också Halldén på en något ny syn på familjebildning. Föräldrar tenderar att se barn som ett projekt som man ansvarar för, menade Halldén. I vårt samhälle blir man inte vuxen genom barnen, utan man ska ha skaffat sig en position så att man kan ge ”allt” till sina barn. Samtidigt har man ont om tid med sitt eget yrkesliv och egna intressen att sköta.

Uttrycket ”det kompetenta barnet” myntades så vitt jag vet av barnpsykologen Jesper Juul i en bok som gavs ut på svenska 1997 (danska 1995). Halldén frågar sig om dagens vuxna behöver det kompetenta barnet för att realisera sin egen autonomi. Visst är barn ofta kompetenta, men kanske understryker samhället alltför mycket kompetens och självständighet på beroendets bekostnad. Det kan vara en fara, menar Halldén, att förpassa beroendet till speciella livsfaser (de gamla, de mycket små) i stället för att se det som ett gemensamt mänskligt drag.

Vilka barn lyfts fram som ”riktiga” och ”normala”? Vilka olika begrepp knyts till barndomen och vilket barn tonar fram beroende på vilka begrepp man använder?

En barnboksfigur som har representerat svensk barndom sedan den första boken om honom kom ut 1972 är Gunilla Bergströms Alfons Åberg. Bergström besökte symposiet för att analysera föräldrarollen i sin serie. Idag finns det en stor mängd Alfons-böcker – den senaste från 2008. Böckerna har sålts i fyra miljoner exemplar i Sverige och översatts till ett trettiotal språk. De är, berättade Bergström, en ständig tvåa på bibliotekens utlåningslista (efter Astrid Lindgren) och cirka 60 till 80 miljoner människor beräknas känna till Alfons och hans värld. Likväl har det ännu inte gjorts någon riktig analys av böckerna.

– Man undrar ju vad barnen har fått i sig, sade författaren till synes orolig.

Därför har hon själv gått igenom bok efter bok för att se hurdan pappa Åberg egentligen är.

Alfons pappa låter barnet vara ifred. Det är ett sätt att visa tillit, menade Bergström, vilket inte är det samma som slapphet. Samtidigt kan han spela med och ställa upp på knasiga saker, som när det gäller fantasifiguren Mållgan. Hans stil är avspänd.

– Man kan väl unna sig att ta det naturligt. Vi är faktiskt skapade till att ta hand om barn. Det är det enda vi är födda till. Då ska man väl kunna tro sig om det? sade författaren.

Ibland ger pappa Åberg Alfons olika uppdrag.

– Vi pratar inte barnarbete i Indien, men det har ju varit så naturligt att göra saker hemma … att hämta in ved, passa syskon, gå ut med sopor och handla. När Alfons får hämta tvätt, gå med soporna eller gå till affären vet han att han räknas. Jaget växer när man får lov att göra något själv med sin kropp. Nu är det inte naturligt längre. Man får ta sig i hampan för att göra barn delaktiga idag.

Gunilla Bergström själv växte upp i en stor syskonskara och hade inte föräldrarnas ögon på sig hela tiden.

– Jag tror att små familjer ibland bäddar för en osund fokusering. Det skapar osäkra föräldrar. Det blir så allvarligt det här att ha barn. Det är synd om föräldrarna och om barnen också med alla förväntningar.

Från sin egen barndom minns hon hur vuxna var ”något som pågick i andra rum”. Att föräldrarna skilde sig minns hon inte som någon kris. I stället blev den nya extra¬mamman och extrapappan viktiga personer i hennes liv.

– Jag fick en prydlig lärarfamilj och en konstnärsfamilj och det berikade mig. Ungar har förstås möjlighet att välja idoler överallt, så föräldrarna kan gott släppa lite på pressen. Barn delar ens villkor om det är nödvändiga villkor. Det är inte så farligt att göra fel …

Familjen lever. kärnfamiljen finns kvar – öppen eller sluten – även om det också finns andra familjeformer att välja bland. Man är inte bara familj, man gör familj, påpekade Kristina Engwall. Samtidigt som det kan gå mode i vissa alternativa familjeformer finns kärnfamiljen hos de flesta kvar som ett ideal. Trygga och fasta relationer är inget man kan leva utan, oavsett hur sedan det biologiska släktskapet ser ut.

I ett historiskt perspektiv är det inte så mycket nytt under solen, även om lagstiftning, medicinska förutsättningar med mera har öppnat för vissa nya möjligheter. Sådant som många föräldrar gärna skulle välja bort för sina barn – separationer, splittringar och kanske också en stor mängd vuxna runt barnet – är ingen historisk nyhet, påpekade Anne Banér.

Förhållandevis nytt i Sverige är dock förstås förskolans stora roll, en ökad acceptans för såväl skilsmässor som nya familjebildningar, högre medelålder på föräldrar (man bildar familj senare i livet) och också den trend som flera av föreläsarna berörde som innebär att barn inte längre tas som något naturligt som ”kommer” utan mer som ett kravfyllt projekt som ska realiseras – huruvida det är bra, dåligt eller bara annorlunda får kanske framtiden utvisa.

Fotnot

Centrum för barnkulturs symposier brukar resultera i en antologi i deras skriftserie. I mars 2010 beräknas skriften från årets symposium komma ut. Alldeles nyutkommen är Allt blir en vara – barn, kultur och konsumtion (Jinabs förlag) med föreläsningar från 2008 års symposium.

Artikelförfattaren är barnboksförfattare och skribent.