Polen 20 år efter murens fall – om en stabil demokratis plats i världen idag

Det hela började i Gdansk – med dessa ord inledde Polen minnesfirandet av 1989 i Berlin. Ett 66 meter högt standar pryder sedan i februari i år den tidigare polska ambassaden vid Unter den Linden i Berlin. På så sätt vill man påminna om att murens fall på hösten 1989 inte skulle ha kunnat ske utan Solidarinosc-rörelsen som uppstod sommaren 1980. Minnet av 1989 är ett viktigt sammanhållande band mellan Tyskland och Polen. Att man valt februari för hågkomsten är ingen slump. Just den månaden är jubileumsmånad för de rundabordssamtal som ägde rum i Warszawa och som ledde till att folkrepubliken på ett fredligt sätt kunde ersättas av den polska demokratin.

Vid dessa rundabordssamtal samlades företrädare för det regerande polska före¬nade arbetarpartiet, den oppositionella fackföreningsrörelsen Solidarinosc, kyrkan och andra grupper. Vid det första mötet den 6 februari 1989 var deltagarantalet 57, plus två presstalesmän. Totalt var 450 personer engagerade i de anslutande överläggningarna.

Den specifika betydelse och de internationella återverkningarna som Solidarinosc hade för kommunismens fall har enligt många polackers mening inte rönt tillräcklig uppskattning i Europa. Att muren idag blivit symbolen för kommunismens upplösning är ”… smärtsamt. Det runda bordet är en möbelpjäs som inte passar så bra som symbol. Det karaktäristiska handskrivna ’Solidarinosc’ är alltför polskt. Johannes Paulus II är för universell. Lech Walesa förstörde sitt rykte som hjälte bland arbetarna under sin tid som president. Polen äger ingen bra symbol. Men det hela började i Gdansk”, skriver en polsk dagstidning den 5 februari 2009.

Polen åter på den internationella arenan

Därför ska Gdansk vara den centrala platsen för minnesfirandet. I juni ska man fira årsdagen av det första ”halvfria” valet då det polska folket år 1989 fritt fick utse en tredjedel av platserna i sejmen. Då väntas politiker från hela världen hit. Angela Merkel och Nicolas Sarkozy har redan tackat ja, rege¬ringen hoppas på att Barack Obama kommer att delta.

Men det är inte bara Solidarinosc som man ska fira i Gdansk. I september 1939 angrep Hitler-Tyskland Polens västfront och utlöste därmed andra världskriget. De gamla kasernerna i Gdansk håller på att renoveras och dessutom planeras ett museum för andra världskriget. Grundstenen till detta ska läggas den 1 september i år. I programkommittén för museet finns internationella företrädare för att man ska kunna försäkra sig om att utställningarna kommer att få en europeisk prägel. Detta initiativ är inte oomstritt i Polen; nestorn i försoningsarbetet mellan Polen och Tyskland sedan många år, Wladyslaw Bartoszewski, har kämpat tappert för denna sak.

Museet avser att vara en pendang till ”det synliga tecken”, det planerade minnesmärket för de fördrivna tyskarna som sedan många år belastar de tysk-polska förbindelserna. Efter hand har regeringen under Donald Tusk lyckats hantera projektet men att ordföranden i förbundet för de fördrivna, Erika Steiback, skulle kunna få en central position i den förutsedda förvaltningsstiftelsen avvisar den polska sidan fortfarande å det bestämdaste.

Att den polska regeringen har tillmötesgått detta projekt är ett tecken på den förändrade stilen hos politikerna under premiärminister Tusk. Sedan valet hösten 2007 råder lugn både inrikespolitiskt och utrikespolitiskt. Tack vare det sansade och belevade sätt som utmärker premiärministern åtnjuter Polen ett internationellt gott rykte och tas på allvar och anses berett att förhandla. Tusk personligen men även regeringspartiet har ett starkt stöd i befolkningen. Det stöd de har idag är starkare än vid valet 2007.

Ett större problem är förhållandet mellan premiärminister Tusk och den nationalkonservative presidenten Lech Kaczynski. Han påtar sig ingalunda rollen som en ämbetsman stående över partigränserna utan ut¬övar ren partipolitik för det nationalkonservativa högerpartiet (PiS). Genom sin vetorätt har han kunnat förhindra en rad lagförslag och därigenom gjort det svårt för Tusk att regera. Tusk och Kaczynski utkämpar regelbundet dramatiska duster i utrikespolitiska frågor som iakttas med förvåning också utomlands. Det saknar inte betydelse i sammanhanget att Tusk är en tänkbar efterträdare och i så fall kan ersätta den sittande presidenten inom två år.

Men det är inte bara presidenten som förhindrar reformer, också konfrontationer med vänstern och högeroppositionen och fackföreningsrörelsen spelar in. Även koalitionspartiet – det lilla bondepartiet (PSL) – som är ett parti för landsbygdsbefolkningen motsätter sig alla reformförsök på landsbygden, i synnerhet inom den föråldrade jordbrukssektorn. De stora områdena som verkligen behöver reformeras – hälso- och sjukvård, utbildning, pensionssystem – går inte att få bukt med utan en koalitionspartner och de är dessutom svåra att bemästra på grund av den rådande ekonomiska krisen.

Polen har under de senaste åren upplevt en ekonomisk boom men nu måste aktuella prognoser utgå ifrån en svag tillväxt och stigande arbetslöshet. Samtidigt vill Polen införa euro 2012 och behöver därför hålla statsskulden nere för att inte riskera inträdeskriterierna. Många utlandspolacker i USA och Storbritannien har drabbats av fastighets- och banksektorns sammanbrott och de återvänder nu därför till Polen.

Många intellektuella gör bokslut

Trots dagens utmaningar känner sig många observatörer i och utanför landet lättade över att den löpande regeringspolitiken inte sköts av det konservativa PiS-partiet längre. På det hela taget bedöms de två åren med Kaczynski-tvillingarna som ett lågvattenmärke under de senaste 20 åren av polsk demokrati. Minnet och följderna av Kaczynski-regeringen är fortfarande föremål för det polska samhällets reflexioner. Dels har tillsättningen av personer på olika poster under denna tid fortfarande återverkningar inom många områden, som till exempel mediesektorn. Dels ser man att det på den här tiden fanns en inte föraktlig risk för den polska demokratin.

För Adam Michnik, som är utgivare av den största polska dagstidningen och som var aktivist från Solidarnosc-tiden, var det förfärligt att erfara hur Kaczynski-regimen förnekade ”det som de själva varit med om att bygga upp. De började bete sig som utom¬jordingar och massor av folk lurades av dem” (Polityka, 19 december 2008). Det är intressant att tvillingbrödernas konfrontativa och i allt större utsträckning aggressiva politik ledde till en mobilisering av samhället som ännu har återverkningar.

20-årsminnet av rundabordssamtalen har av många intellektuella polacker tagits som intäkt för att göra ett slags bokslut. De som var med på den tiden har låtit sig intervjuas om de politiska begivenheter som gjorde att det gick att samlas till rundabordssamtalen i februari 1989. Även smärtsamma upplevelser som ägde rum under kommunisttidens slutskede aktualiseras åter. Man kommer till exempel väl ihåg de tre präster som mördades av hemliga polisen i januari och i juli 1989. Mördarna är än idag okända.

I det stora hela är bokslutet över de två senaste årtiondena mycket positivt. Polen är idag en solid demokrati med en ekonomi som fungerar för folket. Det är också ”i någon mån ett annat land än vi trodde. I åratal hade man i Polen intryck av att det vore oerhört svårt att tillkämpa sig frihet. Och sedan visade det sig att det inte var enklare att hantera friheten” (Tadeusz Mazowiecki, Polityka den 6 november 2008). Det instabila partisystemet omtalas ofta som negativt. 20 år efter kommunismens fall finns det till exempel inget större och fungerande socialdemokratiskt parti.

Det handlade också om kyrkan

Det polska samhället har det fortfarande besvärligt med minoriteter. Men erfarenheterna av vistelser utomlands har gjort det polska samhället mer liberalt. Miljoner polac¬ker, ofta från landsbygden, har under senare år bott och arbetat i Storbritannien, Irland, Skandinavien eller Tyskland. Det har inte gått spårlöst förbi. Hela livskänslan har förändrats på ett positivt sätt. Om man tar del av de redovisade svaren från opinionsundersökningsinstitutet CBOS finner man att polackerna är lyckligare och mer till freds nu än för 20 år sedan.

Även för den polska katolska kyrkan är rundabordssamtalen en viktig symbol för engagemanget mot kommunismen. I detta sammanhang påminns man ideligen om kyrkans centrala, ibland förmedlande, roll i motsättningarna med den kommunistiska regimen. I rundabordssamtalen och i de arbetsgrupper som var relaterade till dem handlade det också om kyrkliga angelägenheter. I april och maj 1989 stiftades en lag som gav kyrkan rätt att agera som juridisk person. Hon tilläts att sända gudstjänster i den statliga radion och tv:n och även grunda egna tidningar och radiostationer. Hon fick tillstånd att bygga nya kyrkor, att underhålla skolor och olika hem och grunda sociala inrättningar. Dessutom fick hon garantier för att all egendom som konfiskerats sedan 1949 skulle återbördas av den polska regeringen.

Det beslut som det polska episkopatet tog om att införa religionsundervisning i offentliga skolor sommaren 1990 och som i stridens hetta tillkännagavs som ett dekret från undervisningsministeriet vållar än idag debatt. På det hela taget har opinionen för religionsundervisning stärkts bland befolkningen. 57 procent av befolkningen var för 1991 och hela 72 procent 2007. 1991 var 42 procent av de tillfrågade motståndare och 2007 var det bara 24 procent som var mot.

I Polen gäller att kyrkan ensam har rätt att bestämma läroplanen och tillsätta alla lärare i religionsämnet. I stort sett koncentreras den kritik som finns till följande tre punkter: Hur hanterar skolorna de elever som inte tillhör någon religion? Hur är innehållet i undervisningen? Hur stort inflytande har prästerna i de sekulära skolorna?

I ett land där än idag 95 procent av befolkningen betecknar sig som troende är det svårt att inte vara religiös. På landsbygden betyder detta att om en elev tackar nej till religionsundervisningen kan han eller hon bli isolerad i klassen och i skolan. I de större städerna är situationen annorlunda. Enligt stiftsförvaltningen i Lods avstår var tredje elev i de högre skolorna från religionsundervisningen. För den katolska hierarkin är antalet anmälda till religionsundervisningen av stor betydelse och påtryckningarna anpassade därefter. Det officiella erbjudandet om en alternativ etikundervisning förekommer hittills endast i ett fåtal skolor.

Det ska bli ändring på detta nu. Från och med skolåret 2009/2010 ska etikämnet finnas som ett möjligt val. Det är ovisst hur det ska fungera i praktiken. Idag erbjuder 354 av 32 000 skolor etikundervisning. En del läroböcker i religion är också omstridda, då de företräder en rigid moraluppfattning och lär ut vissa former av kreationism.

De allt högre kritiska rösterna mot religionsundervisningen och andra kyrkliga frågor visar tydligt på ett växande självmedvetande. Det betyder å ena sidan att religiöst obundna polacker verkar för att skilja kyrkan från staten och hänvisar till att de blir diskriminerade på grund av sin inställning. Å andra sidan uttrycker katolska lekmän tydligt att de önskar få vara mer aktiva medarbetare i församlingarna och ha ett större inflytande över det innehåll som ska förmedlas i religionsundervisningen. Båda dessa attityder förändrar den traditionella bilden och är utmaningar för den polska kyrkan men också för samhället i stort.

Ändrad kartbild efter valet av Barack Obama

Det är inte bara samhälleligt och inrikespolitiskt som mycket är statt i förändring. Också nya internationella konstellationer ifrågasätter gamla traditioner. Valet av den nye amerikanske presidenten Barack Obama innebär förändringar för Polen i den europeiska och internationella kontexten. Förbindelserna mellan Polen och USA var ambivalenta under George W. Bush. Från att ha varit en av Polens bästa vänner blev han under loppet av sin ämbetsperiod en omstridd partner. Bush varken avskaffade visumplikten för polacker eller belönade polska soldaters deltagande i Irak- och Afghanistankriget. Samtidigt såg Bush alltid Polen som en speciell europeisk bundsförvant och han visade det också tydligt. Polens samröre under de senare åren med USA och med den republikanska regeringen låg på det politiska planet och här kan man förvänta sig en klart annan inriktning under Barack Obama. I visumfrågan hoppas Polen på positiva impulser. I valkampanjen yttrade sig Obama positivt om detta. Mer än en miljon polacker bor i Illinois, den stat där Obama var senator. Enligt polsk-amerikanerna där ansträngde sig Obama inte explicit för att vinna deras stöd. Ungefär hälften av amerikaner med polskt ursprung röstade på honom.

Ett av Bushs stora internationellt omstridda projekt att inrätta en ”raketsköld” i Polen för att avvärja möjliga angrepp från ”skurkstater” kommer att principiellt ifrågasättas av den nya administrationen i USA och säkert avfärdas. I augusti 2008 undertecknade den polske utrikesministern Radoslaw Sikorski och den dåvarande amerikanska utrikesministern Condoleezza Rice en överenskommelse om installation av raketsköldar, men den har ännu inte godkänts av det polska parlamentet. Utan kriget i Georgien skulle överenskommelsen sannolikt inte slutits så snabbt, i synnerhet som det polska folket ställer sig skeptiskt till den militära installationen.

Medan Polen i början av förhandlingarna förhöll sig tvekande uppfattades raketskölden i landet som en förstärkning av den säkerhetspolitiska positionen gentemot Ryssland. Den säkerhetskonferens som hölls i feb¬ruari i München tydliggjorde det förändrade säkerhetspolitiska läget. Med Obama har en president kommit till makten som arbetar för förbättrade relationer mellan Ryssland och Amerika och som önskar att nya steg tas mot internationell nedrustning. Att han dessutom verkar för att stärka de goda relationerna med Europas nyckelländer Tyskland och Frankrike förändrar Polens utrikespolitiska situation.

Det samtal om raketsköldar som den tyske utrikesministern Steinmeier och hans amerikanska kollega Hillary Clinton förde i februari har uppfattats mycket negativt i Polen. Den avvisande hållningen till raketsköldar från tysk sida betraktas å ena sidan som en del av en nedrustningspolitik och en möjlighet att förbättra de tysk-ryska relationerna men från polskt håll ses det som en inblandning i Polens egna inre angelägenheter. Ryska propåer om att ämnet raketsköldar endast är en angelägenhet mellan USA och Ryssland gör inte dialogen mellan Polen och Ryssland enklare.

Alla dessa konfliktområden berör innerst inne Rysslandspolitiken. På grund av landets egen traumatiska historia och Rysslands paternalistiska hållning i utrikespolitiken intar Polen i regel en konfrontationskurs. Detta kan göra det svårare för Polen i nya statskonstellationer. Inte heller inom landet ser man okritiskt på den här politiska stilen. Så här beskriver Marek Ostrowski saken: ”Var gång som man måste agera politiskt med eller mot Ryssland leder detta till en tävling mellan politiker som skyr pragmatism och realpolitik som pesten. Man anser på ett felaktigt och barnsligt sätt att patriotism uttrycks i tydliga, modiga och kompromisslösa förklaringar mot Ryssland och inte i vilken vinst som Polen och det polska folket får genom utrikespolitiken i verkligheten” (Polityka den 23 augusti 2008).

Relationerna till Ukraina är inte enkla

Polens initiativ för att förnya EU:s östpolitik inom ramen för ett partnerskap med Ukraina, Vitryssland, Georgien och andra kaukasiska länder kan inte förstås utan samband med den europeiska Rysslandspolitiken. De aktuella relationerna mellan Polen och grannstaten Ukraina är i vart fall inte enkla. I den polska befolkningen och hos eliterna växer både otålighet och besvikelse över att Ukraina sedan åratal står och stampar på en och samma fläck både politiskt och ekonomiskt. Under gasstriden mellan Ukraina och Ryssland i januari 2009 förekom ingen solidaritetsförklaring från polsk sida. Enligt tidningarna fanns det skäl till att strida på båda sidor – inget av länderna ansågs trovärdigt (Gazeta Wyborcza den 3 februari 2009).

Ukraina skakas sedan år tillbaka av inrikespolitiska konflikter mellan regeringschefen Julia Tymosjenko och presidenten Viktor Jusjtjenko. Detta har förhindrat reformer under senare år och under den nuvarande ekonomiska krisen har det nästan lett till att staten är bankrutt. En positiv signal i de polsk-ukrainiska relationerna är den uppgörelse om att underlätta gränstrafiken som ingicks i december 2008. När Polen kom med i Schengenöverenskommelsen i december 2007 fick inte Polen längre utfärda gratis visa till ukrainska medborgare. Med den nya överenskommelsen förenklas gränshandeln och familjemedlemmar som bor på ömse sidor om gränsen kan besöka varandra på ett enklare sätt.

År 2012 ska Polen och Ukraina tillsammans arrangera Europamästerskapet i fotboll. På åtminstone detta område ligger Ukraina ett steg före Polen – en ny stadion öppnades i augusti i fjol i Dnipropetrovsk medan man i Polen fortfarande håller på att planera och bygga. Vad Polen önskar är ett starkt grannland som har siktet inställt på EU och Nato. Men alla frustrationer till trots förblir Ukraina ett strategiskt viktigt land för Polen.

I grund och botten handlar det i Polen alltid om landets säkerhet. Skulle vapenskölden skydda Polen politiskt och territoriellt, oroar sig landet vid en strid om det tysk-ryska projektet med en gasledning genom Öster¬sjön för sin råvaruförsörjning. Även här företräder Polen och Tyskland olika meningar. Medan Tyskland håller fast vid en gasledning via Östersjön stöder Polen planen på den sydliga Nabucco-ledningen som ska transportera gas från Kaspiska havet till Österrike förbi Ryssland.

Planen för den 3 400 kilometer långa gasledningen som länge inte var politiskt attraktiv kommer sedan gasstriden med Ryssland vintern 2008/2009 att understödjas av EU och ska nu så snabbt som möjligt påbörjas. Denna helomvändning påskyndas också av EU:s ordförandeland Tjeckien som förliden vinter en viss tid var helt beroende av gasleveranser. Andra Östersjöstater, i synnerhet Sverige, intar av ekologiska skäl en avböjande attityd till en gasledning i Östersjön.

Detta projekt kräver alla EU-staters stöd då det kommer att behövas krediter från den Europeiska investeringsbanken. Sådant stöd kan endast alla EU:s finansministrar fatta beslut om gemensamt. När EU-kommissionen i november 2008 genomförde andra prövningen av den europeiska energistrategin räknade man inte längre det under namnet ”Nord Stream” löpande Öster¬sjö-gasledningsprojektet till det framtida prioriterade EU-infrastrukturprojektet för energiförsörjning. Det återstår att se om man till sist kommer att enas om att förverkliga båda gasledningsprojekten.

Kommer Polen att få kärnkraft?

Ytterligare en effekt av energidebatten är att man på nytt upptäckt atomenergin för att förminska och diversifiera det nuvarande energiberoendet i Polen. De polska förråden av kol kommer inte att räcka längre än till 2030. Därför ska till 2020 minst två kärnkraftverk byggas, möjligen ett gemensamt med Litauen. Detta projekt har kärnkraftsnationen Frankrike redan lovat hjälpa till med. Därtill kommer att regeringsche¬fen Donald Tusk hösten 2008 reste till Sydkorea för att sondera samarbetsmöjligheter. För närvarande täcks energibehovet i Polen till största delen av kol; olja och gas spelar endast en underordnad roll. Man planerar dessutom att bygga en terminal för flytande gas i Swinoujscie (Swinemünde); gaslager och nya ledningar mellan Polen och Danmark genom vilka man kan få norsk gas planeras också.

Polen hör till de få länder i Europa som hittills inte har kärnkraftverk. Den polska opinionen är splittrad i denna fråga. I slutet av 1980-talet splittrades befolkningen inför ett projekterat kärnkraftverk. Därför förekommer det nu i pressen en massiv kampanj för kärnkraft för att övertyga folk om fördelarna. Förutom kärnkraft vill man bygga ut alternativa energikällor – vindkraft vid havet och vattenkraften ska utnyttjas bättre.

På det hela taget växer också miljömedvetandet hos befolkningen. Vid en effektiv kampanj mot att bygga en motorväg i nordöstra Polen kunde miljöaktivister skaffa fram ett prejudikat från Europadomstolen. I Wroclaw (Breslau) och Poznan tillkommer alltfler cykelvägar. En brett upplagd kampanj mot plastkassar i varuhusen har varit framgångsrik. Det polska civila samhället upptäcker ämnet miljö.

När det handlar om att kämpa för eller mot någonting så har Polen en lång historia med motståndsrörelser. Erfarenheten att man, om man bara är tillräckligt många människor som tror på det, kan avsätta regeringar och förändra politiska system är ett starkt fundament i det polska civilsamhället. Den som utkämpat ett rundabordssamtal måste man ta på allvar som motståndare. Det bör den polska regeringen komma ihåg när det handlar om att göra Polen till en kärnkraftsnation.

Översättning: Anna Maria Hodacs

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 3/2009.

Artikelförfattaren är verksam vid den Evangeliska akademin i Berlin.